Det känns fortfarande bra. Det känns fortfarande på rätt väg. Vi lyckades till och med reda upp ett litet bråk på förmiddagen, någonting som kunde ha spårat ur.
Det hela är faktiskt oerhört spännande. Som att utforska en ny människa.
När kommer nästa dipp? Åh, dröj ännu lite! Låt oss få samla lite först, samla känslor, och spänning, sådant som mildrar nästa fall.
Just nu känns livet bra. Lika försiktig som vanligt med att uttrycka just det. Samtidigt som det gäller att hålla i lyckan när den fladdrar förbi. Att känna på den, röra vid den, dra in den genom näsborrarna som doften av hav.
Just nu är det bra mellan mig och Pelle. Eller, inte bra förstås, men bra i jämförelse. Bra och under uppbyggnad. Vi har åter bestämt oss för ett par dagar i huvudstaden på semester, bara vi. Vi har pratat om en liten familjesväng någonstans med barnen. Vi närmar oss tveksamt varandra, nästan som man gör vid en förälskelse då man ännu inte vet om känslorna är besvarade. Det händer saker som inte hänt förut. Och nästan varje kväll somnar vi alldeles, alldeles för sent. Utmattade.
På det ställe vi befinner oss nu har vi inte varit tidigare. Detta är inte upprepning, detta är utveckling.
Nästa bakslag kommer, det vet jag ju. Men då blir det från detta som är nytt och ingen vet var vi hamnar sedan. Livet är spännande.
Godegud, om det går åt fanders med Pelle kommer jag aldrig att kunna hitta någon ny. Ragga upp någon på krogen? Forget it – jag har tappat stinget.
Igår hade jag en synnerligen trevlig kväll med en vän. Middag ute och utomhus, i solen, fördrink, vin, öl och cider. Många världsproblem lösta. Flertalet fyrtioårskriser i bekantskapskretsen genomdiskuterade. Sexlivets viktighet och riktighet avhandlad. En lyckad kväll. Väldigt.
Det var ju bara den där lustiga lilla incidenten med norrmännen. Två stycken, relativt förfriskade, som damp ner vid vårt bord mitt under ett engagerat samtal. I ärlighetens namn var jag inte ett skvatt intresserad av att få sällskap just då. Vi hade gått igång på väsentligheter och jag hade gärna fortsätt. Väninnan J, däremot, hade fått för sig att jag behövde lite flirt och ansträngde sig för att vara trevlig. Det gjorde väl jag också till en början. Det kan ju vara jätteintressant att lära känna nya människor.
Fast dessa två var inte intressanta på något vis. Det var någon form av äckligt inställsam sliskigt nedlåtande flirt som fick hornen att växa på mig.
Hur länge stannar ni i stan då? besvarades med Vet inte riktigt, det är inte bestämt ännu samt menande vift, vift på ögonbrynen.
Jag kunde gott ha unnat mig en flirt. Jag tror fan att jag kunde unnat mig ett one night stand också, om bara exemplaret varit nog lockande. Detta var inte lockande. Inte på en fläck.
Den rödbrusige norrmannen som försökte ställa in sig hos väninnan J spände plötsligt blicken i mig, viftade på ögonbrynen, och undrade hur gammal jag var. Jag måste ju vara… 23?
23 – please. Jag är inte 23, jag ser inte ut som 23. Jag är 38. Men fan for i mig och jag sa att jag var 22. Nähä, det trodde han inte, hur gammal var jag? Strunt i det du! Näe, hur gammal är du, det är väl ingen fara? Det hör väl inte hit. (Hey, fråga mig var jag bor, vad jag jobbar med, vad jag tycker om solnedgångar över vatten, va fan som helst som har med min personlighet att göra). Vet du hur gammal jag är, säger spånet då. Det ger jag ärligt talat fan i, svarar jag.
Då börjar norrman 2, som sitter bredvid mig, att smeka mig över ryggen. Kräkasvarning. Efter ett par ögonbrynsviftningar och ett par förslag om att jag torde vara 34 så tar han i med raggningsrepliken from hell;
Det syns på dina bröst att du har ett barn i alla fall!
Ridå.
(Vad jag svarade? Att om jag hade haft dina bröst, vännen, så hade jag använt BH)
Idag går jag omkring och sjunger på den här visan
Min Lilla Bull är ingen liten Bull längre. Han är en palt. En niomånaders, rödhårig, blåögd, len och rundkindad palt. Där hans syster var snabb, smidig som en iller och temperamentsfull är han fryntlig, fet och glad. Som en nallebjörn.
Jag hade glömt hur fysiskt tung den här åldern är. Man bär ständigt omkring på ett barn som vräker sig. Vräker sig handlöst åt alla håll. River, sliter, drar och vräker sig. Kavar fram över golvet som en säl, tvärs över upprapad mat och luktar därmed ofta ganska illa. Men inte alltid. Luktar samtidigt snusvarm unge. Den röda hårvirveln uppe på huvudet, den knubbiga nacken, de nästan fyrkantiga fötterna och de mjuklena händerna. Lår att bita i, mage att gosa ner näsan i, liten näsknapp att gnugga mot min.
Min Bull börjar vara en egen person. Det är fascinerande och härligt. Att upptäcka att man älskar honom mer och mer flerdimensionellt. Inte bara den lilla mysbollen vid bröstet. Att man älskar humöret, åsikterna som uttryckt meddelst högljutt gormande, bebisrumpan som är högsta punkten när han sover hopkrupen på mage,
Jag hade aldrig tänkt mig att jag skulle vara mamma till en pojke. I alla tider, från det jag var liten, har jag sett en liten dotter i mina fantasier. Kanske för att man enklast föreställer sig en kopia av sig själv. Och en bebis- Bull är mest bara en bebis. Därför tittar jag plötsligt fascinerat på honom när jag urskiljer pojkdrag. Han är så olik Bill. Han är sin alldeles egen. Jag klär honom i shorts och t-shirt i värmen, och trots att det är Bills rosa shorts med små vita hjärtan så ser han avgjort pojkig ut. Underligt nog ser jag en liten fotbollsspelare framför mig. Bill har aldrig sett ut som en fotbollsspelare. Jag ser plötsligt framför mig hur en tioåring springer på en fotbollsplan (i rosa shorts med vita hjärtan) och undrar hur det kan komma sig. Kanske inrättar han sin egen plats i familjen. Kanske rutar han in ett område som är så långt från storasyster som möjligt.
Det går mer och mer upp för mig att jag är tvåbarnsamma. Till två barn. När hände detta och hur i hela friden kunde jag ha sådan tur?
Vad är det som föranleder att även familjens mer ludna medlemmar får sig ett dopp och lite solbadande?
Kära Högre Makt,
Jag vet ju att Ni högeligen uppskattar att grusa mina planer. Men snälla Ni, tycker Ni inte själv att detta var en aning överdrivet? Bara för att jag planerade att ta ett Skrovmål med smältost.
Appropå någonting som diskuteras;
Lilla Bill: Soppa? Jag tycker om soppa!
Jag (i förhoppning om att utöka menyn): Ja, du äter ju soppa på dagis, visst?!
Lilla Bill (anar någon form av fälla): Ja…
Jag: Vad är det du äter för soppa på dagis?
Lilla Bill: Hm………… hamburgersoppa!
