Sjuk

Jaha. Sjuk.

De två senaste dagarnas smygande förkylning har utvecklats till feber och hosta.

I natt, klockan tolv vaknade jag. Jobbet snurrade i huvudet, kunde inte få det att lugna sig. Rationella argument bet inte. Och så övergick det till barn-ångest, rädsla att någonting ska hända dem. Känslan jag har hela tiden av att man balanserar på gränsen till avgrunden. Varje dag. Jag måste sova, jag måste sova, jag vill hemifrån imorgon. Och så vred hela magen ihop sig och började göra ONT.

Jag gick upp, rörde på mig, låg på alla fyra, satte mig ner vid datorn och försökte formulera stressångesten. Inget hjälpte. Pelle, som nogsamt blivit instruerad att hålla koll på Bull kom nertassande från övervåningen och hittade mig dubbelvikt på köksgolvet.

Dubbelvikt på köksgolvet var ganska bra. För det sista som hände innan jag vacklade i säng kvart över nio var att Bull började förkylningshosta. Han, som sover som en stock kvällarna igenom, behöver hållas upp, Mollipectas, lugnas och sövas. Och jag bara orkade inte. Jag stod med pannan lutad mot dörrkarmen och orkade inte gå in till min son för oändliga vaggningar. Pelle gjorde det.

Pelle gjorde det, men var förstås tvungen att tala om efteråt att han också faktiskt är väldigt trött. Som vanligt. Som jävla vanligt är han tröttast. Det går aldrig att be honom, och jag ber inte förrän det verkligen inte går på annat vis, utan att denna disclaimer ska levereras. Dåligt Jävla Samvetes-disclaimern.

Så jag gick och la mig. Och somnade inte. Och hostade. Och tog hostmedicin. Och låg på shaktimattan. Och somnade till sist – för att väckas av stress och ont i magen.

Efter gråt från min sida och tjat från Pelles sida att jag skulle stanna hemma från jobbet och löften från hans sida att vi inte skulle bråka och att jag skulle få vila kunde jag slappna av lite. Vid halv tre somnade jag om och nu på morgonen har jag vaknat med feber. Känner mig lindrigt sagt risig.

Inte stålkvinnan

Men förihelvete, vem tror jag att jag är? Stålkvinnan???

Sitter här vid mitt köksbord och hade tänkt installera officepaketet på min dator (och såklart funkar det inte) och sen hade jag tänkt jobba.

Jobba??

Klockan är åtta på kvällen. Jag har varit hemma från jobbet som support åt sjuk Pelle. Med sjuk Bull som inte har ätit utan bara druckit mjölk från både flaska och mamma. Med andas-han-verkligen-orolig-sömn innanför västen. Med en förkylning som raspar i halsen, gör ont i benen och kräver alvedon. Trodde jag verkligen att jag skulle jobba nu? Jag måste vara knas. Totally nuts.

Nu börjar Äntligen Hemma. Jobbandet får vi ta imorgon. Det blir ändå aldrig riktigt lika stressigt som man tror. Och i så fall – skitsamma.

Relevant fråga

Jag: (sjunger vackert på mitt vanliga, musikaliska vis): Jag vill bo i en svamp annars får jag kramp…

Lilla Bill (konversabelt): Jag har aldrig sett en sådan stor fvamp. Finns dom i Sverige?

Stor och liten

Härom dagen fick jag ett halsband. Ett vackert ett, med plastpärlor. Noga utvalda och uppträdda på tråd på dagis.

Det är en present till dig, mamma! För att du är så stor och stark!

Där ser man! Stark minsann!

Men igår kväll när jag låg och kramade Bill innan hon skulle somna fick jag en tröstande smekning på armen.

Jag håller med dig mamma. Du är en mycket liten mamma!

Motorfamilj, Del 2

Varsågod! Du får lite kaffe här i mitt bensin!

(Möjligtvis menar hon porslin)

Motorfamilj, Del 1

Vad säger mormor till Kajsa Kavat när Kajsa är så duktig och fixar hela julen trots att mormor har brutit benet?

Bensinade barn!

(Enligt boken så är den korrekta benämningen Välsignade barn. )

En måndag

Jotack, jag är sliten även idag. Och tyvärr raspig i halsen…

Jag tänker inte bli sjuk. Jag tänker INTE bli sjuk. Jag TÄNKER INTE bli sjuk.

Och åtminstone tänker jag hålla ut såpass länge att jag, om jag måste vara hemma, kan ligga i sängen och med gott samvete kan låta Pelle rådda familjen. För det har jag gjort idag. Och det har varit råddning med stort R, I tell you. Bull har varit snuvig, hostig och febrig. I det stadiet då ettåringar grinar hela tiden. HELA tiden. Och inte äter någonting.

Pelle, som vacklade upp ur kryptan lagom till middagen, kramade ömt om mig och föreslog att vi skulle ta en dusch ihop när vi ätit. Duscha? Lika med närhet? Lika med stå upp på mina två fötter som burit Bull HELA dagen? Skulle inte tro det.

Sliten

Jag är dränerad på energi. Fredag em fick Pelle ordentligt med feber och för att vara på säkra sidan har jag och ungarna bott hos mormor och morfar över helgen. Bull mår risigt nu, antingen är det tänder eller samma som Pelle har eller bådadera.

Jag har inte haft en minut för mig själv. Det är självklart helt fantastiskt att få bo hos mina föräldrar och få hjälp på detta vis. Men förutom tiden i sängen har jag ju inte varit själv alls. Och det är jobbigt. Skitjobbigt. Jag har längtat ihjäl mig efter min dator.

Så nä, ikväll kan jag inte slänga ihop något klatchigt inlägg. Ikväll borde jag gå upp och umgås med Pelle som ligger på övervåningen (efter diagnos förmodligen-icke-grisflunsa idag på jouren) men jag har inte ens lust med det. Ge mig tystnad!

Morgonbråk

Idag bråkade vi på morgonen. Det blir lätt så när den ena parten är förkyld och vill ha specialbehandling. Och den andra parten

1. Har en riktigt viktig jobbtid att passa

2. Låter den första parten sova så länge som möjligt. Det innebär dock att den första parten borde kliva upp och ta över direkt. Inte såsa i evigheter på toa och sen börja plocka ur diskmaskinen. I stället för att ta hand om den fjärde parten så att den andra parten kan få i sig någon form av frukost.

3. Inte är helt okej med att ställa upp. Eftersom så inte var fallet när förhållandena var omvända.

Så nu är jag på apdåligt humör. Förstås. Ond och illsk och ledsen och trött. Jag vill inte bråka. Men jag vill fan inte heller jämna vägen för mycket för Pelle. Varför ska han tycka att det är lättare att vara hemma än att jobba. Tänk om det ännu en gång innebär att han liksom värderar ner tiden när jag var hemma. Jämför sin tid med min tid och börjar ifrågasätta.

I ett förhållande måste det finnas förtroende. Förtroende för att båda gör sitt bästa och drar sitt strå till stacken. Förtroende för att man inte blir anklagad för saker långt i efterskott.

Hey, förtroendebiten är något tilltufsad. Milt sagt.

Och Bull, han klättrar

Medan Bill konverserar mig och rusar runt mig som om jag var en julgran så klättrar Bull. Han klättrar och han klättrar. Lång är han också. Han når överallt, kommer upp överallt.

Jag hade glömt klätterperioden. Förträngt den kanske. Tack och lov att det inte är jag som är föräldraledig.

Bull klättrar. Han bergsbestiger världen. Medan Pelle tar en extra halvtimme i sängen (förkylning) och Bill konverserar glömmer jag mig en halv minut i badrummet. Sminket och platttången. Och sen bara…

JÄVLAR!!! Rusar ut i köket. Mycket riktigt. Han sitter på köksbordet.

Eller på kvällen. Bull pyjamaserad. Bill kommer in i badrummet ätandes mariekex. Jag vänder på henne, ut i köket igen. Bull får också ett kex. Jag drar fötterna efter mig i tre sekunder. Tre sekunder, jag svär.

När jag  kommer ut i köket står han högst upp på tripptrappstolen och letar i skafferiet.

Vad ska man göra? Sätta upp en klättervägg i köket och låta honom ha bergsklättrarsele på sig konstant? Jag är beredd att göra det. Och då har jag ändå bara tillbringat tre timmar ihop med honom idag.