Drar upp fullt av raka linjer i mitt liv just nu.
Efter föreställningen kommer jag med Bill till mina föräldrar för att hämta Bull.
Är det baletthopporna som kommer?! säger min mor på sedvanligt vis. Självklart ingen fråga om hur föreställningen gått eller vad det är för dans vi gör. Och jag har ingen lust att låta det passera som de tusen gångerna innan.
Det är faktiskt mitt största intresse som jag har hållit på med hela livet, säger jag allvarligt. Inget baletthoppande.
Dans är en konstform. Det är tufft, tungt, seriöst, krävande och alldeles underbart. Det är inte att sprattla med benen och visa upp sig för folk och jag har aldrig ställt mig på scenen och visat något jag inte kunnat stå för. På sätt och vis är dansen en av mitt livs stora kärlekar. Det var på en balettklass i tonåren som jag, efter år av att vara sämst på gympan, fick insikten Det är inte så att jag är dålig. Jag gör på fel sätt. Och det går att ändra på. Jag tänker inte ursäkta mig för att jag dansar. Jag tänker fortsätta och jag tänker dansa mera.