Skyddad: Analys och navelskåderi

Detta inlägg är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Sur

Jag är på tvärdåligt humör. Jag är sur, ond och oinspirerad. Jag är hostig, trött, ful och klänningshelvetet är elektristk. Det är en hel vecka kvar tills jag ska klippa mig. Jag har tappat smaksinnet samt all eventuell humor och samarbetsvilja.

Jag vill inte.

Jag vill inte umgås och jag vill inte vara ifred. Jag vill inte jobba och jag vill inte vara hemma. Jag vill inte träna på lunchen och jag vill inte gå ut och äta lunch med någon. Jag vill definitivt inte äta keso-sallads-lunch här på jobbet.

Möjligtvis vill jag supa mig full och dansa hela natten.

Jävla skitnovember.

Arg och trött

Imorgon konferens.

Imorgon konferens med lagad mat, med vin till middagen, med vuxet umgänge, med övernattning i ett alldeles eget hotellrum. Imorgon konferens.

Imorgon konferens med dåligt samvete för att åka hemifrån när Bill är sjuk. För sjuk är hon fortfarande. Hög feber. Utan Ipren ligger hon i sängen och vill inte prata med sin mamma. Med Ipren står hon framför TV:n, tack gode gud. Men oron gnager förstås i bröstet. Trots att vi inte tvekar att åka in med henne direkt vi tycker att det behövs.

Fy helvete vad trött jag är. Trött och fortfarande förkyld. Andfådd med tryck över bihålorna, hosta och nedsatt smaksinne. Arg på omvärlden, arg på mina föräldrar, arg på en kollega. Arg på förbannade förkylningsbaciller och grisflunsaångest.

Och arg på mig själv för att jag ser fram emot att åka bort. Trött och arg. Arg och trött.

Nästan som på SPA

Knäpptyst. Öde. Kaffe i kaffemaskinen. Macka. Dator. Skrivbord.

Frid

Vafan? Måste jag jobba också???

Bull bantar

Samtidigt som jag förundras över hur stor, resonabel och förnuftig Bill har blivit så förundras jag i motsvarande mån över Bull. Över hur stor, oresonabel och komplett galen han har blivit. Senaste förkylningsveckan har gjort underverk för ätandet. NOT.

Ungen äter ingenting.

Mat är inte gott och förresten vill han äta den själv. Och eftersom han inte kan äta själv och dessutom är hungrig så blir han förbannad. Skitförbannad. Han vrålar illsket bara han sätter sig i barnstolen. Eller ser haklappen. All form av mat framsträckt på sked eller gaffel eller för den delen i nypan viftar han högdraget bort. Ta bort fanskapet så jag slipper se det! Nå, unge, ät själv då! Och jag sätter mat framför honom. På olika vis. Direkt på bordet eller i tallrik. I små bitar eller i form av gegga (youghurt eller gröt). Spetsad på gaffel eller fastkletad på sked. Spela stor jävla roll.

Antingen försöker han krama vatten ur den med handen. Eller så åker tallriken i golvet. Sitter tallriken fast (finns en smart lösning för detta, inköptes redan när Bill gick igenom motsvarande period) tömmer han raskt innehållet med ena handen och hivar det all världens väg.

Helst vill han återgå till helamning. Det vill inte jag.

Lill-gosan

Bill, som vanligtvis är jätteduktig på  att ta medicin, har fått måttet rågat. Alvedon, Mollipect, Bricanyl, Ipren, Lepheton och sedan BetaPred och äckligäcklig flytande panodil (eller vad det nu var) på vårdcentralen. Hon vill inte ha en droppe till och jag måste tjata ner kvällsmedicinen.

Med vetskap om att det kan behöva medicineras med både det ena och det andra under natten om vi har otur försöker jag jämna vägen.

Bill, visst LOVAR du att ta din medicin i natt om du behöver den?

Och jag får en trygg klapp på armen;

Du ´höver inte oroa dig mamma!

Enbart av omtanke om Pelle

Bill har svårt att sova eftersom hon blir speedad av det Ipren hon har fått för att hålla nere febern. Mamman är trött och sliten efter dagen.

Bill: Mamma! Du måste krama mig. Jag är ensam!

Jag: Vet du Bill, nu har jag kramat dig massor av gånger. Nu vill jag gå och titta lite på vuxen-TV.

Bill: Men mamma! Jag är ju ensam!

Jag: Det är ingen fara med det, Bill. Då somnar man bättre. Men du kan få komma och somna framför TV:n om du vill idag.

Bill: Nej, jag vill inte det!

Jag: Dåså. Godnatt gumman!

Bill: Nej mamma, jag blir ju ensam.

Jag (suckar): Nu vill jag gå och titta lite på TV, Bill. Jag är faktiskt trött och jag vill nog  vara lite ensam nu faktiskt.

Bill: Men mamma! Pappa ´höver ju också vara ensam!

Min dag i siffror

Antal minuter som jag och Bill sov i sträck i natt: 40

Antal försök att jobba: 2

Antal kräkningar pga av hosta: 2 (Bill)

Antal gånger svängar till vårdcentralen: 2

Antal inhalationer för Bill: 2 (hittills)

Antal graders feber för Bill: 40.4

Antal oroliga mammor: 1

Antal oroliga pappor: 1

Antal odrägliga lillebrödrar som vägrar äta och kan pricka hela köket med youghurt: 1

Antal önskningar om en lugn kväll, friska barn  och eventuellt mat i annan form av smörgås: 1 000 000

Sjuk

Jaha. Sjuk.

De två senaste dagarnas smygande förkylning har utvecklats till feber och hosta.

I natt, klockan tolv vaknade jag. Jobbet snurrade i huvudet, kunde inte få det att lugna sig. Rationella argument bet inte. Och så övergick det till barn-ångest, rädsla att någonting ska hända dem. Känslan jag har hela tiden av att man balanserar på gränsen till avgrunden. Varje dag. Jag måste sova, jag måste sova, jag vill hemifrån imorgon. Och så vred hela magen ihop sig och började göra ONT.

Jag gick upp, rörde på mig, låg på alla fyra, satte mig ner vid datorn och försökte formulera stressångesten. Inget hjälpte. Pelle, som nogsamt blivit instruerad att hålla koll på Bull kom nertassande från övervåningen och hittade mig dubbelvikt på köksgolvet.

Dubbelvikt på köksgolvet var ganska bra. För det sista som hände innan jag vacklade i säng kvart över nio var att Bull började förkylningshosta. Han, som sover som en stock kvällarna igenom, behöver hållas upp, Mollipectas, lugnas och sövas. Och jag bara orkade inte. Jag stod med pannan lutad mot dörrkarmen och orkade inte gå in till min son för oändliga vaggningar. Pelle gjorde det.

Pelle gjorde det, men var förstås tvungen att tala om efteråt att han också faktiskt är väldigt trött. Som vanligt. Som jävla vanligt är han tröttast. Det går aldrig att be honom, och jag ber inte förrän det verkligen inte går på annat vis, utan att denna disclaimer ska levereras. Dåligt Jävla Samvetes-disclaimern.

Så jag gick och la mig. Och somnade inte. Och hostade. Och tog hostmedicin. Och låg på shaktimattan. Och somnade till sist – för att väckas av stress och ont i magen.

Efter gråt från min sida och tjat från Pelles sida att jag skulle stanna hemma från jobbet och löften från hans sida att vi inte skulle bråka och att jag skulle få vila kunde jag slappna av lite. Vid halv tre somnade jag om och nu på morgonen har jag vaknat med feber. Känner mig lindrigt sagt risig.

Inte stålkvinnan

Men förihelvete, vem tror jag att jag är? Stålkvinnan???

Sitter här vid mitt köksbord och hade tänkt installera officepaketet på min dator (och såklart funkar det inte) och sen hade jag tänkt jobba.

Jobba??

Klockan är åtta på kvällen. Jag har varit hemma från jobbet som support åt sjuk Pelle. Med sjuk Bull som inte har ätit utan bara druckit mjölk från både flaska och mamma. Med andas-han-verkligen-orolig-sömn innanför västen. Med en förkylning som raspar i halsen, gör ont i benen och kräver alvedon. Trodde jag verkligen att jag skulle jobba nu? Jag måste vara knas. Totally nuts.

Nu börjar Äntligen Hemma. Jobbandet får vi ta imorgon. Det blir ändå aldrig riktigt lika stressigt som man tror. Och i så fall – skitsamma.