Bull
Min Lilla Bull är ingen liten Bull längre. Han är en palt. En niomånaders, rödhårig, blåögd, len och rundkindad palt. Där hans syster var snabb, smidig som en iller och temperamentsfull är han fryntlig, fet och glad. Som en nallebjörn.
Jag hade glömt hur fysiskt tung den här åldern är. Man bär ständigt omkring på ett barn som vräker sig. Vräker sig handlöst åt alla håll. River, sliter, drar och vräker sig. Kavar fram över golvet som en säl, tvärs över upprapad mat och luktar därmed ofta ganska illa. Men inte alltid. Luktar samtidigt snusvarm unge. Den röda hårvirveln uppe på huvudet, den knubbiga nacken, de nästan fyrkantiga fötterna och de mjuklena händerna. Lår att bita i, mage att gosa ner näsan i, liten näsknapp att gnugga mot min.
Min Bull börjar vara en egen person. Det är fascinerande och härligt. Att upptäcka att man älskar honom mer och mer flerdimensionellt. Inte bara den lilla mysbollen vid bröstet. Att man älskar humöret, åsikterna som uttryckt meddelst högljutt gormande, bebisrumpan som är högsta punkten när han sover hopkrupen på mage,
Jag hade aldrig tänkt mig att jag skulle vara mamma till en pojke. I alla tider, från det jag var liten, har jag sett en liten dotter i mina fantasier. Kanske för att man enklast föreställer sig en kopia av sig själv. Och en bebis- Bull är mest bara en bebis. Därför tittar jag plötsligt fascinerat på honom när jag urskiljer pojkdrag. Han är så olik Bill. Han är sin alldeles egen. Jag klär honom i shorts och t-shirt i värmen, och trots att det är Bills rosa shorts med små vita hjärtan så ser han avgjort pojkig ut. Underligt nog ser jag en liten fotbollsspelare framför mig. Bill har aldrig sett ut som en fotbollsspelare. Jag ser plötsligt framför mig hur en tioåring springer på en fotbollsplan (i rosa shorts med vita hjärtan) och undrar hur det kan komma sig. Kanske inrättar han sin egen plats i familjen. Kanske rutar han in ett område som är så långt från storasyster som möjligt.
Det går mer och mer upp för mig att jag är tvåbarnsamma. Till två barn. När hände detta och hur i hela friden kunde jag ha sådan tur?
juni 29, 2009 at 9:37 f m
Det här väcker djup genklang hos mig. Först kom min fina Filleflisa, nästan 2 år senare hennes bror. Så märkligt, så underbart. Nu springer han på hårda fötter genom sommargräs, spelar fotboll, sitter nära och lyssnar på saga. Åh, grattis, fina Maja och grattis till mig.
juni 29, 2009 at 10:14 f m
Tur ska man ha, så är det bara.
juni 29, 2009 at 11:12 f m
Så vackert du skriver, jag blir riktigt tårögd!
kram, Maja.
juni 29, 2009 at 4:08 e m
Vilken kärleksförklaring till din lilla kille!
juni 29, 2009 at 6:41 e m
Din beskrivning av två barns känslan förstrår jag precis och får tårar i ögonen då jag läser dina ord samtidigt som jag sitter och tittar på en fyradagar gammal tjej som jag inte kan fatta att är vår.
Men underbart är det!
juni 30, 2009 at 7:33 f m
Å vad fint skrivet, Gräddis! Han låter som en mysig en, din son! Och jag känner verkligen igen mig. Min niomånaders är också fryntlig och fet och hans lika gamla syster den totala motsatsen. Inte heller jag såg någon son i filmen om mitt liv. Det är konstigt det där… Och vilken särdeles tur som sagt.
lw
juni 30, 2009 at 10:59 f m
Så fint du skriver om din son. Precis så känner jag för min, en pojke, hur gick det till?! Men fantastiskt är det.
juni 30, 2009 at 12:03 e m
Utsökt beskrivet! Jag är en väldigt tjejig tjej som blev mamma till en pojke. Det är så fascinerande att se hur han så självklart besitter alla de där pojkaktiga attributen jag inbillat mig hade med uppfostran att göra. Han slänger dockor åt sidan och kutar rakt fram: mera bilar, grävskopor och traktorer! I sina könsneutrala kläder är han så mycket pojke, så mycket sin egen person.