Oadresserad längtan

Elektroniken är rensad och det finns ingen möjlighet att gräva i historiken. Hur, exakt, skrevs någonting? Det går inte att kolla, det är bara att släppa. Bra.

Vad som fortfarande finns kvar är förhoppningar och fantasier. Jag har tydligen klistrat dem här och var som rosa post-it-lappar. Jag går runt och plockar ner dem. Trampar spår över gamla spår. Knölar ihop lapparna, slänger dem i papperskorgen, går ut med soporna. Här låg jag med honom. So what. Min matta, mitt golv, mitt rum. Det är inte det enda som hänt på den här platsen.

Jag tänker för mycket. Och jag vill så gärna vara tänkt på. Ibland blir jag så imponerad av någonting och vill låtsas mig ytligare än vad jag är. Vill så gärna. Tappar bort. Jag vet exakt när jag slutade vara intressant och blev gratis. Någon som man kan vifta bort om man vill. Eller bara testa lite på. Om jag gör så, hur reagerar hon då? 

Gör om, gör rätt. Jag trodde att jag hade bättre koll nu. Tydligen inte. Men om man utvärderar, om man låter det göra så ont som det vill göra. Då går det över. Då lär man sig. Det var ju ingenting, det var ju bara hjärnspöken och oadresserad längtan.

Jag har städat hyllorna och skafferiet är tomt. Vinden får blåsa dit den känner.

Utforska inlägg i samma kategori: Majaliv