Skidåkning och trevligt sällskap och mycket prat. Trött i kroppen efter frisk luft, rörelse och kyla. Glad över att ha väckt skidåkarmusklerna till liv.

Komma hem till tyst hus. Tyst hus och ensam middag och det finns så mycket prat kvar i mig. Mycket prat som det inte finns någonstans att göra av. Det är som att jag pratat igång mig, som att jag vant mig vid att umgås, som att standarden borde vara vuxenprat och mat tillsammans med någon i stället för tyst hus och TV. Skillnaden blir så stor. För stor.

Det är någonting särskilt med snittblommor. De liksom lyser lite. Heligt löfte. Jag ska aldrig mer dejta en man som inte köper blommor åt mig då och då. Och jag ska ha tulpaner på bordet ända fram till påsk.

Jag måste lära mig att det inte är farligt att dippa. Det går över och det går över ganska fort. Visserligen känns det inte så just då. Men det är inte barnlöshet och det är inte fetaste äktenskapskrisen. Det går över. Jag måste lära mig att gå in i det som gör ont och stanna där så länge som det behövs. Så går det över.

Jag har skrivit en instruktiv lista till mig själv på de tillfällen när jag ska ta bort en person ur min telefonbok. Herregud, det går  ju att lägga tillbaka folk och de vet ju faktiskt inte ens att de varit borttagna om det skulle vara så. Men jag behöver en ordentlig spärr för att lära mig att inte lägga energi där den inte är värd någonting.

Jag ska brodera listan i korsstygn och spika upp den över min säng.

Nu, denna lördagskväll när kärnfamiljerna har lämnat mataffären till oss misslyckade, ska jag storhandla. Livet, högt och lågt , Och dessutom tulpaner till mig själv.

Och imorgon utförsåkning. Bästa terapin ever. 

Sparkar mig själv hårt i rumpan. Ska gå ut och äta och dricka några öl med en vän. Det blir jättetrevligt. Bra. Jättebra. Jättejättebra blir det.

(Jävla skittillvaro. Och ont i hjärtat. Lägg hjärnan i klorin.)

En komplimang säger inte att man är fantastisk. En komplimang säger Jag ser dig och det här tycker jag om. Det är sådant man kan bli lycklig av. Miljövändligt är det också.

De ska inte levereras på det vis som Pelle gjorde de sista åren, Visst är du fin och allt, men… De ska inte heller levereras med baktanken Får jag ligga nu?!

Den här sista stjärnan var mer intresserad av att få komplimanger än att själv leverera dem. Tyvärr. Vad ska jag med en man till som inte kan säga lite fina saker nu och då. Jag tror jag glömde bort mig för en stund. Gör om, gör rätt.

*För övrigt en person som jag ska åka skidor med i helgen.

Och ikväll blir det afterwork. Sizzling hot by then. Kanske borde jag till och med åka buss hem efteråt.

Det är inte så kul och inte så sorgligt heller. Det mest bara… är.

Men igår, ska ni veta, sov jag på pin tji, sämre än sämst. Bara för att bygga på påsarna under ögonen lite extra inför fotograferingen. Det var det dock värt. För halv två på natten kläckte jag en bokidé. Min första riktiga.

Vad som fortfarande finns kvar är förhoppningar och fantasier. Jag har tydligen klistrat dem här och var som rosa post-it-lappar. Jag går runt och plockar ner dem. Trampar spår över gamla spår. Knölar ihop lapparna, slänger dem i papperskorgen, går ut med soporna. Här låg jag med honom. So what. Min matta, mitt golv, mitt rum. Det är inte det enda som hänt på den här platsen.

Jag tänker för mycket. Och jag vill så gärna vara tänkt på. Ibland blir jag så imponerad av någonting och vill låtsas mig ytligare än vad jag är. Vill så gärna. Tappar bort. Jag vet exakt när jag slutade vara intressant och blev gratis. Någon som man kan vifta bort om man vill. Eller bara testa lite på. Om jag gör så, hur reagerar hon då? 

Gör om, gör rätt. Jag trodde att jag hade bättre koll nu. Tydligen inte. Men om man utvärderar, om man låter det göra så ont som det vill göra. Då går det över. Då lär man sig. Det var ju ingenting, det var ju bara hjärnspöken och oadresserad längtan.

Jag har städat hyllorna och skafferiet är tomt. Vinden får blåsa dit den känner.