Konstigt att de fortfarande berör mig, dessa saker från det gamla livet, när de kommer in i mitt nya hem. Jag sorterar ut barnkläderna, sparar några och skickar vidare en del. Minns plötsligt en stadig bäbis på min höft,  storlek 72 och solhatt, medan jag hängde tvätt på tvättvindan. Plockar upp en inramad bild av en nyfödd Bill i mina händer där fortfarande droppnålarna sitter fast. Så länge sedan och ändå så nära.

Jag berömmer allt vad jag kan efteråt. Åh vad du är bra på memory. Hur KAN du komma ihåg allt? Jag kommer ju inte ihåg någonting ju! 

Lilla Bill: Jag kan inte fatta att jag vinner. Jag är egentligen inte så smart som jag ser ut. 

Mm. Tänkte väl det.

Redan igår kväll förstod jag att jag skulle behöva stanna hemma med Bill. Hon hade hosta. Djupt, långt ner i bröstet, sin mors luftrör förstås. Det var nästan så att jag hade dåligt samvete för att jag inte bad mormor och morfar ta hand om barnen. En såpass bekväm VAB. Egentligen borde jag kanske jobba.

Men det är försommar och varför ge bort en dag då jag i lugn och ro kan utepyssla med Bill och Bull.

Under dagen kommer morfar och hjälper mig med lite stenläggning där det förut varit en mossig rabatt med en för stor buske och skräpiga ormbunkar. Nu blir det plattor så att vi kan ställa cyklarna där. Bill har drabbats av feber och ligger i sängen. Medan morfar lägger sten tar jag och Bull en liten shoppingrunda. Jag har tänkt mig några plantor att sätta ner i krukor tillsammans med Bull.

Väl framme på Plantagen siktar jag på petunior och penséer men Bull hittar äppelträd. I höstas upptäckte Bull att en av grannarna hade ett äppelträd och han har inte glömt sin fascination. Så Bull hittar äppelträd och tycker att vi ska köpa ett sådant. Jag nekar förstås. Vi har en miniliten radhusträdgård och tanken att köpa ett träd har aldrig slagit mig. Jag driver honom vidare i jakten på lite vanliga plantor och vi hamnar vid en vagn med reaväxter. Halva priset för både ditt och datt som inte är tipptopp. Jag plockar korgen full och Bull hojtar förtjust till. För det finns äppelträd.

Jag nekar förstås igen. Sedan ångrar jag mig.

Träden är tydligen felbeställda och affären kan inte garantera att de kommer att klara sig här uppe. Av den anledningen kostar de bara 149 kronor. För det priset kan vi faktiskt köpa ett litet träd och sätta i rabatten framför vindskyddet. Klart att ungen ska ha ett äppelträd.

Jag och Bull baxar med förenade krafter både träd och plantor till kassan och vidare till bilen. Äppelträdet får åka i passagerarsätet. När vi kommer hem planterar vi. Bull skuttar runt som en galen trädgårdsmästare och vattnar sitt äppelträd oräkeliga gånger.

Halv nio sover båda barnen. Bull ligger med otvättade fötter i min säng. Bill ligger småfebrigt under en tunn filt i sin säng. Jag målar med lugn i själen vindskydd och bänk i försommarkvällen. Tänker på hur bra jag trivs i mitt sunkradhus och ler lite när jag minns att nyskiljda grannmamman i helgen blev förvånad när hon klev in hos oss. Tydligen hade hon, på min beskrivning, förväntat sig något sjuttiotalsmurrigt. Det var  den bilden som Inte så flashigt men det duger fint åt oss hade manat fram hos henne. Men du har ju jättefint, ljust och fräscht och personligt! 

Ja, jag har det faktiskt jättefint. Och inte bara det. Jag har ett äppelträd också.

Bitterfitta – jag?

Men jag vet att det kommer att göra ont på söndag. Jag kommer att uppvakta min egen mamma, Bill och Bull kommer att vara med, pappa-tourettsen kommer eventuellt att vara värre än vanligt. Och ingen kommer att uppvakta mig.

Förra året köpte jag mig denna. Och jag har använt den jättemycket. Tittat på den och varit glad att jag unnade mig.

Banne mig om jag inte ska göra samma sak i år. Köpa någonting och till och med slå in i ett paket. Öppna det på kvällen sedan barnen somnat. Någonting dyrt och onödigt.

Och jo jag vet. Det är många av er som läser här som tycker att mors dag är en petitess, som inte firar, som inte vill bli firade och allt detta. Sunt och bra alltihop. Men det spelar ingen roll för jag vill bli firad. Förmodligen enbart i ren trots över att aldrig ha blivit det annat än med pliktskyldiga ICA-blommor av någon som efter påminnelse och med dåligt samvete, undvikande blick och eventuellt en kram mot höften kände att han var tvungen. Inte för att han var glad och stolt över sina barns mor.

Maja (spontan och onyanserad stressad måndagsmorgonsreaktion): Men hallå! Vad är det jag ska göra? NEJ det gör jag inte.

Kollega: Överslätande mummelmummel.

Han: Men Maja är ju vår controller i detta…?

Vår?! Så fan att jag är hans någonting alls i detta. Vad jag vet står jag inte på hans lönelista. Satan.

Hon hade snyggt, genomtänkt, nyrenoverat och… stökigt. Hon hade stökigt och bad inte om ursäkt för det.

Då behöver man inte ens vara nervös när de hälsar på. Yes!

I Stugan hade min Farfar sin lilla snickarbod. Han var bankdirektör till vardags och han var väl ingen finsnickare direkt. Men han tyckte om det. Nere i bodan förfärdigade han då och då någonting användbart. Flera bänkar kom till. Bänkarna ställde Farmor och Farfar ut på utvalda ställen på gårdsplanen. Ställen där man vid olika tidpunkter på dagen kunde sitta i lä i solen och dricka te och kaffe tillsammans. Farmor och Farfar och deras fikastunder. Te, kaffe och Farmors frallor med apelsinmarmelad eller förstås Farmors hembakta bullar. Och så satt de så och njöt en stund tillsammans och pratade men jag har ingen aning om vad.

De där bänkarna har haft en egen plats i mitt hjärta. Grovt tillyxade och sammanfogade med stora spikar. Impregnerade med barndomstrygghet. Först ut på verandan på vårvintern och sist in igen på hösten.

När vi tömde Farmors hus fick jag med mig de två bänkarna som ännu återstod. Den ena har fått förbli omålad i många år. Sett ut som en skabbig målarbänk bara. Jag ville ha den röd för den har alltid varit röd. Men alla andra utemöbler går i vitt och det har inte blivit av att köpa en skvätt rödfärg så den har fått förbli omålad.

Idag fick den bli vit, min Farfars-bänk. Färgen var framme, det var varmt och ljuvligt och alldeles enkelt att bara skrapa av den lite lös färg och sedan stryka den i vitt. Jag tänker på att det var Farmor som målade den sist. Nu är det jag. Och den finns fortfarande kvar och även i sommar kommer den att erbjuda en sittplats i ett undanskymt hörn när man vill fånga en liten bit sol en stund med en tekopp.

Men nog blir livet bra mycket trevligare av att upptäcka att en av dagis/skolmammorna har skiljt sig och flyttat in tvärs över gatan. Hennes son går på dagis med Bull och hennes dotter går skola med Bill. I byn en bra bit bort. Just nu matchar inte våra barnveckor men förhoppningsvis kan det ordna sig i framtiden. Ikväll, dock, har jag Bill och Bull trots att det inte är min vecka. Jag letade upp hennes telefonnummer och tyckte att de kunde komma över och se hur vi har det. Därefter har barnen lekt oavbrutet medan mammorna har druckit oräkneliga glas rosévin i överraskande sommarvärme och pratat sig blå om livet. Självklart slog vi ihop våra planerade middagar, spontangrillade tillsammans och hann se lite melodifestival tillsammans innan barnen kollapsade av trötthet.

Och jag tackar. För just denna melodifestivalskväll får mig förstås att minnas förra året. Nu är jag varm av sällskap och prat och känslan av att livet finns här och nu. Det gör ju det faktiskt.