Och så en snygg skål till lillasyster:

Nu vill jag utbringa en skål

… nej förstås, jag ska slå in den.

Lova nu ett glädjevrål

Samt en glädjerodnad på kinden.

Passar den ej till ditt Stockholmsprål

Får du väl ställa den på vinden.

På ett krafs-armband kan man rimma såhär:

Rund den är, och lite färgad

Dålig kvalla, blir nog ärgad

Sätt den på armen och säg sissåhär:

”Vaddå? Det är Gucci! Det är det enda jag bär!”

Den årliga skjortan till maken:

Årets modell är från Brothers såklart,

de klär ju upp män så underbart!

I den vill jag se dig, samt med ”luktagott”

på kinden, så trevligt, i övermått.

Då kan det hända, om vi får chansen,

att du får erbjuda mig sista dansen.

Det blir väl förstås år tjugohundratjutvå

Då vi kan gå ut samtidigt båda två…

Valfritt mjukdjur till valfri ettåring:

Här, min lilla Bull så fin,

får du nu en stor ”kanin”

Stora öron, långa tänder,

ta den nu med dina händer,

ge den en stor och slabbig puss!

Och spotta sen ut en kladdig tuss…

Nej, nu får bluesen dra åt skogen. Nu ska här julas. Jag har två, ljuvliga, rödhåriga gulliganer hemma. Jag har allt man kan önska sig. Så fan att jag ska låta några puckon förstöra min julstämning. Bestmannen har inte svarat på mitt sms. Okej, his loss. Och restens också.*

Är det någon fler än jag som jobbar idag? Eller sitter ni alla hemma och dricker glögg och julpyntar? I ärlighetens namn hade jag nog kunnat vara ledig idag. Men jag vill andas en stund. Skriva några julklappsrim, plocka i lite papper. Jag vet vem som hade fått dra hela lasset hemma. Och jag ska dra lass så det räcker när jag kommer hem. Men först lite andrum. Det kan man unna sig när man jobbar.

Så, jag tänkte skapa lite stämning och prata julklappar. Ty vi är en julklappsfamilj.

En julklapp som jag fått i vuxen ålder och blivit så där vansinnigt glad över är en nyårsklänning. Året var 2002 och jag hade, som resultat av att IT-bubblan sprack, tappat jobbet. Jag visste inte hur framtiden såg ut och jag behövde spara pengar. Någonting som jag inte alls behövde var en nyårsklänning. Och just därför. Just därför önskade jag mig en nyårsklänning så att det kliade i fingrarna. Vad vill du ha i julklapp, undrade Pelle. Jag önskar mig någonting som du aldrig kommer att köpa? Vaddå? En nyårsklänning. Hm, jo just ja. Sa han, den julklappsslöe, som lägger maximalt fem minuter på att hitta den perfekta julklappen åt sin fru. Men sedan, på julafton, när jag öppnar mitt paket, så innehåller det en fantastisk klänning. En svart långklänning med ludd runt urringningen och påsydda paljetter. Och med en tillhörande lång, röd sjal.

Jag var definitivt vackrast på nyårsfesten. Och i år, när vi firar tolvslaget alldeles själva, kommer jag att ha den på mig. Den, världens högsta pumps och den röda sjalen. Och jag kommer att dricka bubbel ur våra dyra, fina bröllopsglas. Samtidigt som jag lutar mig lite lättsamt bakåt och skrattar pärlande. Ja, ni vet.

Hur är det med er? Har ni några fina julklappsminnen att berätta? Seså! Sätt igång och fyll kommentarsfältet!

*Och för att förtydliga lite. Att kollegorna från ex-arbetsplatsen inte hälsar på mig längre har inte med Pelle-situationen att göra. Det har att göra med att jag kom ihop mig med chefen när jag blev sjukskriven under graviditeten med Bill. Jag var inte välkommen tillbaka efter mammaledighetens slut. Och jag krökte inte snällt rygg och sa upp mig själv. I stället spelade jag i hemlighet in ett par samtal med chefen där han rent ut sa att om jag inte sa upp mig själv skulle han omorganisera och ge mig kicken. Exchefen gillar inte att få sina planer korsade. De som jobbar där tror numera att jag är skyldig både till växthuseffekten, finanskrisen och världssvälten.

Jag håller nog på att bli en såndär klagoförälder. En såndär, vars blogg man läser, och undrar varför folk egentligen längtar så mycket efter barn. Allting verkar ju bara vara trötthet och dåligt samvete och dåligt med pengar. Det känns som att jag bara gnäller.

Men jag är förkyld igen. Eller – vaddå igen. Jag har varit förkyld banne mig sedan den sjunde november. Bara i varierande grad. Idag är det i högre grad. Jag är sliten, snorig, rosslig och frusen.

Hemma väntar julröjande, julpyntande, klappinslagning och hela hejsan. Samt toppspeedade barn som vill ha ut maximalt av sin mamma på timmarna innan de går och lägger sig. Ge mig socker, ge mig alvedon, ge mig koffein.

Och igår grät jag. Grät och Pelle tröstade.

Vet ni. Folk som jag bloggat om. Ex-arbetsplatsen som slutat hälsa. Vänner som inte längre skickar julkort. Den illa uppfostrade bestmannen från i fredags. Egentligen spelar de ingen roll. Inte i mitt liv, inte nu, inte egentligen. Men allt är inte läkt. Och det visar så tydligt på hur ensam man egentligen är.

Vuxen.

Jag är vuxen. Förväntas klara mig själv. Stå på egna ben. Hantera familj, jul och fadderullan utan att luta mig mot någon. Det känns ensligt. Tusen saker ska man skaka av sig och gå vidare. Jaså, du hälsar inte heller på mig? Häpp. Okej. Gå vidare.

Det är många Gå Vidare nu. Jag tycker inte att jag orsakat dem själv. Men jag tänker att folk tänker ”ingen rök utan eld”. Och det är otäckt. Skaka av sig och gå vidare. Hon, den där Maja, har du hört… Skaka av sig och gå vidare. Gå vidare. Vuxen.

Jag har i alla fall sms:at till bestmannen. Skrev att det kändes underligt när vi möttes på stan och att han gärna får kontakta mig om vi har något ouppklarat, så att vi kan reda ut det hela. Efter lite luskande hos bekanta har jag förstått att det förmodligen gäller mig och Pelle. Möjligtvis – eller kanske troligen – har han åsikter om att jag stannade. Jag har åkt ner några pinnhål på rankningen. Att jag inte var så självständig och stark som han trodde. Ja, det kan vara så.

Jag skakar av mig. Och går vidare. Vuxen.

Jag saknar saknar bollsinne. Jag är vad man skulle kunna kalla en boll-analfabet. Jag kommer från en familj av saknat bollsinne. Pelle saknar bollsinne även han.

I skolan var det bollspel som gällde. Fotboll, basket, innebandy. Jag var sämst, sämst, sämst. Jag tillhör det där gänget som i årtionden efteråt kommer att blogga, författa, ståuppa och sjunga om hur det var att alltid bli vald sist på gympan. Som hämdlystet konstaterar att klassens fotbollsess blivit lönnfet och tunnhårig och som skrattar i mjugg åt det.

Pelle tränar kampsport och jag ser mig fortfarande i själ och hjärta som dansare. Även om det nu mest blir annan sorts träning. Spinning, aerobic, pilates. Bara det inte ingår några bollar.

Jag har skämtat lite om barnen. Att vi ska hålla dem så långt borta från fotbollar och ishockeyklubbor som det bara är möjligt. Mamma vill inte stå vid någon kall hockeyrink och titta på.

(Jag råkade säga det till ett par undercover hockeyföräldrar en gång. De blev upprörda och tycke att man måste ju ställa upp för sina barn när nu barnen verkligen vill göra någonting. Jo jag vet. Men det går väl an att skämta om det, i alla fall när barnen är pyttsmå tycker jag.)

Trots alla små balettskor som ligger slängda här hemma. Alla små kampsport-gis med svarta bälten. Alla uppklistrade idolbilder på Anja. Bull går sin egen väg. Utan att någonsin ha sett det utföras spelar han hockey. Varje morgon. En barnmatsburk katrinplommonpuré och en sop är det enda som behövs.

Kan han vara en oäkting?

I år är första året någonsin som jag skickar mina julkort för sent.

Färre julkort än vanligt. De som inte skickade något kort förra året får inget i år.

Det syns tydligt vilka som inte visste om vad som pågick. En Ystadsbo och ett ex till en barndomskompis till Pelle. Och så familj och släktingar förstås. Resten har strukit oss från julkortslistorna.

Det är underligt att det fortfarande känns i hjärtat.

Bill och Bull sitter som två små gull i Bills säng och… samsas. Jag och Pelle smyger in på tå och spionerar. Andlöst. Plötsligt får Bull syn på oss och börjar vinka och tjoa. Bill knuffar honom ifrån sig;

Ge dig iväg, din lilla… KVARTSKALLE!

(Vem ska jag strypa? Dagisungar? Svågern?  Bill har ännu ej avslöjat upphovet till uttrycket)

Ska du aldrig gå i pension, mamma???

(i samma ton som om hon frågat om det aldrig blir julafton)