Storabarnsmamma

Publicerat september 14, 2018 av Maja Gräddnos
Kategorier: Majaliv, Mammaliv, Uncategorized

Jag satt där i sängen med Bill och Bull på varsin sida och läste Harry Potter. Därefter pluggade Bull in tandställningen och Bill knallade över till sin egen säng, slog på (annan) Harry Potter i trådlösa lurar och somnade så småningom. Jag betraktade mina ben, fortfarande iklädda Nike-tights från cykelturen hem från jobbet, och tyckte att de var snygga.

Och där, då, kom plötsligt känslan att jag äntligen, äntligen, äntligen börjar landa i detta. I tre års tid har jag kämpat med någon sorts klimakteriekris. Det började hösten 2015 när hormonerna började leva fan. Och jag började känna mig gammal. Eller snarare jag fick en ålderskris.

Det där har tagit lång tid att komma igenom. Kanske var det ännu svårare att acceptera att fertiliteten minskar och till sist kommer att vara helt borta om man haft svårt att få barn? Om hela identiteten en period handlade om att vara barnlös.

Eller så var det bara för mycket googlande på ordet klimakteriet. För mycket snack om att älska att vara tant och acceptans att kroppen förändras och att träning var bra för att man inte skulle bli benskör och Sluta Väga Dig.

När Tant Gyn skulle hjälpa till med mitt mående fick jag östrogen och då blev allt tio gånger värre. Fortfarande, två år senare, är jag arg på henne för det där. Inte ett enda hormonprov tog hon, för att se hur det var fatt. Chansade bara.

Det senaste åtta månaderna har jag balanserat upp kroppen igen. Hormoner i balans och sju kilos viktminskning. Det mesta är vätska som försvunnit men nu på sistone har lite fläsk också rykt. När hormonerna äntligen hamnade i balans återkom både humör och ork. När orken återkom kunde jag börja träna på ett sätt som passar mig.

När jag tränar behöver jag utmanas. Jag behöver ett mål, jag behöver på ett eller annat vis sikta på att bli bäst. Att röra på sig för att må bra passar inte mig. Jag vet inte hur många gånger som jag rört på mig när jag varit på tjänsteresa, tröstlösa stunder på crosstrainer i hotellgym för att jag vet att jag måste, för att ryggen ska må bra efter timmar i bil, för att bli av med vätska, för att stressa ner. Men jag blir låg av det. Låg av att se mig själv bulla ut över kanterna på träningsbyxorna, låg över att titta på TV samtidigt som jag tränar, låg över att det är så mördande tråkigt och meningslöst.

Jag började springa i maj. Löpträna. Lyckades, utan att vara medveten om vad jag gjorde, sätta upp ett mål som taggade igång mig. Längdmål. Strunt samma hur långsamt det går, jag ska bara få kilometer i benen. Nu kan jag springa en mil på en timme och en minut. Det hade jag aldrig trott om mig själv. Och löpningen har blivit just det där egna rummet som jag behöver för att orka med. Det tog bra många mil innan jag hamnade där, innan löpningen gav energi. Men nu. Nu unnar jag mig att lämna ungarna en halvtimme på en vardagskväll och avnjuta 5 km med en ljudbok i öronen. Sedan kommer jag hem och mår bra. Är glad. Är piggare än innan.

Och känner mig snygg. Det är viktigt. Jag känner mig snygg igen. Snygg och stark och kaxig.

I den här klimakteriekrisen kände jag så länge att allt gick utför. Jag blev fluffigare och fulare och inga kläder passade. Barnen höll på att växa ifrån mig. Jag blev mer och mer storabarnsmamma och kände hur det slet och ryckte i navelsträngen.

Men så till sist. Det börjar finnas en plattform att stå på igen. En storabarnsmamma kan lämna sina barn en halvtimme på en vardagskväll och satsa på sig själv för att hon mår bra av det. En storabarnsmamma kan vara smalare och mer vältränad än vad hon varit på många år. En storabarnsmamma kan ordna det så att hon inte måste hem och lunchmata ett barn som är hemma från skolan, hon kan arrangera värmbar mat och unna sig själv ett spinningpass. En storabarnsmamma kan göra så utan att få dåligt samvete och tänka att snart-kommer-det-en-dag-när-jag-inte-får-ta-hand-om-sjuka-ungar-och-jag-borde-VÄRDESÄTTA-detta. En storabarnsmamma kan så smått börja ha en tillvaro som också är hennes egen, inte bara andras.

Och hon kan gilla det.

Annonser

Lösenordsskyddad: Och jobbet

Publicerat september 6, 2018 av Maja Gräddnos
Kategorier: Uncategorized

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Jonglör

Publicerat september 6, 2018 av Maja Gräddnos
Kategorier: Majaliv, Uncategorized

Skolstart och jobb och vardag och alltihop. Det känns som att omvärlden står runt mig i ring och överöser mig med bollar som det är meningen att jag ska fånga. Allihop.

Jag saknar att skriva. När alla bollarna (eller åtminstone 50% av dem) är fångade och nerlagd eller ivägskickade så finns det inte ork till samlat tänkande.

Inte än.

Men samtidigt håller jag på med ett eget renoveringsprojekt. Träna mycket och sova mycket. När omvärlden lugnar sig lite så kanske jag står kvar, mer balanserad och mindre trött.

Lösenordsskyddad: Ålderskris 2

Publicerat augusti 10, 2018 av Maja Gräddnos
Kategorier: Skyddat, Uncategorized

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

En ganska läskig häst med röd mask och mantel

Publicerat augusti 10, 2018 av Maja Gräddnos
Kategorier: Mammaliv, Uncategorized

Bill: Bla bla bla… ridläger… häst… bla bla, ridläger… specifik häst… Messi är en Dartmoorponny!

Bull: Va?

Bill: En Dartmoorponny!

Bull: VA?!

Bill: EN DARTMOORPONNY! 

Bull: VA?! En Darth Maul-ponny???

Springande

Publicerat augusti 6, 2018 av Maja Gräddnos
Kategorier: Majaliv, Uncategorized

Jag är en sådan person som aldrig lärt mig att springa. ”Jag hatar att springa” brukar jag säga när andra personer påstår att det är så praktiskt med löpning, man kan göra det var som helst och behöver bara ett par bra skor. Men jag gillar musik och pass och instruktörer som skriker Kämpa! replikerar jag. Jag hatar att ränna omkring och lyssna på mitt eget desperata flåsande. Jag blir deppig av det!

Just därför är jag nu oerhört stolt över att kunna säga att jag nu faktiskt eventuellt har blivit en person som springer lite grand.

När vi åkte till Riksgränsen i våras var jag otränad som aldrig förr. Jag brukar vara starkare och ha bättre kondition men hela vintern gick ju åt till att hosta upp lungorna. Riksgränsen gav dock en kickstart och helgen efter, första helgen i maj och vackert väder var det, gav jag mig ut på en liten löprunda. Det gick förvånansvärt bra för att vara ett år sedan sist. Så jag sprang dagen efter också. Och eftersom jag inte dog och vädret var vackert så tänkte jag att jag kanske kunde sätta upp ett löpmål för mig själv. 10 mil till den sista augusti, tänkte jag. Det måste jag ju klara av.

Sedan sprang jag. Och eftersom maj bjöd på så otroligt vackert väder hela tiden var det lustigt nog mest bara trevligt att ta sina springrundor. I mitten av juni hade jag klarat av mitt mål på 10 mil. Så jag satte upp ett nytt, 10 mil till per den 31 juli. Även det målet klarade jag med god marginal och nu är jag i sluttampen av att ha klarat av ytterligare 10 mil.

Vad hände?! Jag har alltså transformerats till en person som springer. Till en person som i princip varje dag på semestern har bränt av en löprunda före frukost. Om någon, i maj, hade sagt till mig att jag frivilligt skulle springa 7,5 km före frukost både lördag och söndag så hade jag skrattat ihjäl mig.

 

Lösenordsskyddad: Ålderskris

Publicerat juli 27, 2018 av Maja Gräddnos
Kategorier: Skyddat, Uncategorized

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll: