Arkiv för december 2008

2008 – en sammanfattning

december 30, 2008

Dags att sammanfatta året som gick. Detta skrev jag alltså i min dagbok för ganska precis ett år sedan. Och så här blev året för mig:

Januari

Den femte januari har vi besök av ett par bekanta som fått sitt första barn ungefär samtidigt som vi. Hon har på sig ett par ganska fula jeans och min gravidradar ger genast utslag. Efter att paret åkt hem bekräftas mina aningar av Pelle. Jag gråter i badrummet för att jag och Pelle kommit så långt ifrån varandra att ordet graviditet inte ens kan nämnas. Pelle märker att jag gråter men stökar på i köket och gör ingenting. Den kvällen ligger vi med varandra. Jag har ägglossning.

Någon vecka senare opereras Lilla Bills hand. Jag och Pelle har gruvat oss något otroligt för detta eftersom det är en ganska stor operation som innebär sövning. Allting går bra, det är mest bara mammahjärtat och pappahjärtat som lider, men det är jobbigt.

Väl hemkomna från universitetsstaden tror vi att vi nu ska få några veckor att vila upp oss från detta. Men efter några dagar undrar jag var min mens håller hus. Jag gör ett graviditetstest, som så många gånger förut. Från början tror jag att jag ser ett spökplus. Det är inget spökplus. Jag ringer Pelle på jobbet och tror faktiskt att han ska bli glad. Tror att pluset ska spräcka hans likgiltighet, frånvaro och avståndstagande. Och nog är det någonting som spricker alltid. Pelle kommer hem från jobbet.

”Jag har varit otrogen”, säger han. ”Vi ska lösa detta”, säger jag, ”du lämnar mig fan inte nu”.

Februari

I februari börjar jag mitt nya jobb. Lilla Bill börjar på dagis. Jag och Pelle börjar på familjerådgivningen. Vi är helvetes trötta allihopa.

Mars

Pelle mår allt sämre. Han kommer hem från jobbet och berättar att Elaka Månsan är någon han arbetar med och att han älskar henne och inte mig. Jag framhärdar i att vi inte kan skiljas, inte nu. Jag vill att vi ska fortsätta försöka rädda vårt äktenskap. Om det inte fungerar får vi skiljas när det nya barnet är kring året. Jag känner iskall panik och den verklighet jag tagit för given krackelerar mer och mer.

April

Pelle åker på kick-off med jobbet. Jag har gruvat mig för detta eftersom även Elaka Månsan kommer att vara där. Väl där stänger han av telefonen och går inte att nå. Ingenting händer men jag har förstås ett panikdygn.

Dagen efter att Pelle kommit hem, och innan vi ens hunnit prata igenom det som hänt, blir Lilla Bill sjuk. Krupp, får vi veta på jouren. Vi tror på läkaren och tar hem damen. Dagen efter slutar hon andas hemma. Det blir ambulansfärd och inläggning en hel vecka. Diagnos någon jättevirus.

Maj

I maj bestämmer sig Pelle för att faktiskt ge oss en chans. Han säger att han har talat om för Elaka Månsan att det är slut. Hon ringer visserligen honom, vilket inte känns bra för mig, men jag känner ändå hopp.

Juni

I juni börjar det kana utför igen. Pelle vill inte göra saker ihop med mig. Han vill inte visa sig med mig offentligt eftersom hela vårt liv ihop är ”en charad”.

Juli

Semestern börjar och samtidigt brakar äktenskapet ihop totalt. Pelle bestämmer sig för att det är slut mellan oss. Tillvaron blir allt mera bisarr. Jag säger att om han har kontakt med henne så orkar jag inte föda barn ihop med honom. Han väljer barnafödandet, men bara några dagar senare kommer jag ändå på honom med att prata med henne i telefonen. Pelle flyttar hem till sina föräldrar. Han är arg, elak, bitter och går knappast alls att kommunicera med. Jag sitter ensam i tysta sommarkvällar, känner Lilla Bull sparka i magen och har en märklig distans till paniken som råder. Det hela måste lösa sig när barnet äntligen kommer ut.

Augusti

Relationen till Pelle ligger nu på en artig nivå, inte mer. Han säger att han mår bättre av distansen till mig. Jag mår sämre och sämre. Känner mig övergiven. Vi går en profylaxkurs och jag inser att tjejen med gigantisk förlossningsrädsla och en hängiven äkta man lever i en lyxtillvaro. På vägen hem gråter jag i bilen och skriker åt Pelle att nu får han fan ta hand om mig. Det är min tur att vila nu. Jag måste få luta mig mot någon om jag ska orka.

En vecka senare, den 31 augusti och i vecka 36+0 går vattnet.

September

Förlossningen kommer inte igång på egen hand. Eftersom jag verkligen vill föda vaginalt försöker man sätta igång förlossningen under flera dagar. Lilla Bull föds med kejsarsnitt en vecka efter vattenavgången. Han är precis fullgången, jag är i 37+0 och han är liten och underbar.

Under tiden på BB pratar inte jag och Pelle om framtiden. Han är omtänksam men undanglidande och jag känner skräcken som molar i magen när jag tillåter den. Det borde lösa sig nu. Han borde se hur underbar sonen är och inse att han ska leva med oss.

Pelle flyttar tillbaka hem, men efter bara några dagar hemma börjar han kana utför. Han kan inte sova på nätterna, ligger bara vaken och tänker på skilsmässa. Sent på kvällarna hör jag honom prata med Elaka Månsan i telefon.

Jag vill inte prata om framtiden. Jag vill förtränga allt som händer och bara finnas i nuet för att över huvud taget orka med livet med ett nyfött spädbarn. Pelle vill ha garantier att vi ska skiljas. När ska vi prata då? När han är tre månader? Ett år? Det går väl inte när han är tre år heller???

Oktober

Oktober blir den tyngsta månaden jag varit med om. Jag kämpar som ett djur för att hålla näsan ovanför vattenytan och orka vara en bra mamma till Bill och Bull. Pelle klarar inte längre av att inte bryta sig loss från sin familj. Han flyttar åter hem till sina föräldrar och jag är ensam med barnen på nätterna. Det är helvetes tungt och ensamt. Jag stjäl hans telefon och läser sms som bekräftar mina värsta farhågor. Jag öppnar mig för mina föräldrar och för våra vänner, gråter i flera famnar. Jag och Pelle kan knappt prata med varandra alls.

Den 21 oktober lämnar Pelle in skilsmässopapper som bara han har skrivit under. Allting blir iskall verklighet och jag kan inte längre hoppas på att han ska landa och förstå vad som håller på att hända. Några dagar senare träffar jag på honom på stan. Han har köpt mousserande vin och jag räknar ut vem som ska få det. Och där går säkringen för mig. För första gången kastar jag ut honom ur mitt hjärta och ger upp. Jag skriker åt honom att försvinna ur mitt liv och vägrar träffa honom på flera dagar. Så fort vi försöker prata med varann i telefon slutar det med att vi skriker åt varandra och någon slänger på luren. När inte jag längre tar ansvar för att hålla en bra nivå brakar allt ihop.

Jag börjar leta hus.

Och en kväll pratar jag och Pelle lite. Om sådant som är väsentligt, riktigt väsentligt. Om detta.

November

Det är någon av de första dagarna i november. Någonting händer i Pelle och jag vet inte riktigt vad. Han åker hem till oss tidigt en lördagsmorgon för att krama Lilla Bill. Men vi är inte där. Vi sover hos mina föräldrar och jag har inte brytt mig om att berätta för Pelle, han skulle ju ändå på fest och sedan ha sovmorgon. Pelle bryter ihop, åker hem till sin mamma och gråter i hennes famn i flera timmar. Sedan flyttar han hem. Men det vet jag inte då. Han kommer bara hem och stannar en natt. Och nästa natt.

Natten efter det tassar Pelle in till mig i sovrummet. Halv två kryper han ner i min säng och vi pratar. Viktiga saker. Nära saker. Och vi säger det inte rent ut, men vi ska försöka ännu en gång. Denna gång på riktigt.

Några dagar senare åker vi till Göteborg tillsammans. Det är ett riktigt lyckokast. Först här känner vi att det kan gå att börja om. Och nu börjar vandringen uppåt.

December

Varvet runt. Här är vi nu. Vandringen går uppåt och det känns bara bättre och bättre. Pelle är gladare, öppnare, varmare och faktiskt en fantastisk pappa till sina barn. Och jag? För mig känns det som att det är Pelle som jag gifte mig med som har flyttat hem igen. Frånvarande, kalla Pelle som jag levt med sedan Lilla Bill föddes, finns inte längre. Jag är kär i honom, jag är faktiskt det. Hur vi ska hantera året som var får ge sig vart efter. Jag ville inte skiljas från Pelle eftersom jag inte ville förlora halva tiden med barnen. Men jag var också säker på att det fanns kärlek kvar under hans stora kris. Och det verkar som om jag hade rätt.

2008 – jag kan inte säga att det var ett jävla år. 2008 var året då jag fick min underbara lilla son. Men fy fan vad jobbigt det har varit. Jag kan inte heller säga att det varit det tuffaste jag gått igenom – barnlösheten gick inte heller av för hackor – men låt mig säga såhär:

2008 – EN GÅNG RÄCKER!

Slutdebatterat

december 30, 2008

Jag plockar bort de senaste inläggen.

Stulen bloggarstund på juldagen

december 25, 2008

Kära vänner, jag är så lycklig. Jag har en tung, varm, sovande klump på nästan sju kilo i min famn. Jag har en rödhårig dotter som har gått upp i överljudsspeed  och bankar på allting med nyfådd hammare (hon bygger en helikopter). Jag har en man som visserligen inte har sagt att han älskar mig på nära ett år men som gav mig en ring i julklapp. En guldring med en blå safir. Safir, som i vår vigselring, safir som i ringen jag fick som symbol för Lilla Bills födelse. Det är jul och jag har min fina familj.

Det var tur att vi var ensamma hemma

december 23, 2008

Lilla Bill kommer ut från sovrummet och trycker någonting i handen på mig.

Det här är nog din, mamma! God jul, god jul!

Jag tittar ner. Tuben med glidmedel vilar stadigt i min hand.

Julkort

december 23, 2008

Jag tillhör inte dem som tycker att det är onödigt och fånigt med färdigtryckta julkort. Jag skickar sådana varje år. Till släkt och vänner. Dock är jag ganska försiktig med att utvidga julkortskretsen. Nya bekanta blir inte inkluderade i skaran. Då sitter man kanske sedan och skickar julkort till människor man inte träffat på tio år och aldrig pratar med längre. När jag plockar undan julsakerna för året brukar jag notera på en lapp vilka julkort vi fått. Den lappen förvarar jag sedan med adventsljusstaken och alltså har jag  bra koll på vilka som kort ska skickas till. Mycket praktiskt. I år fyller också korten en annan funktion. De talar om för vänner och bekanta att jag och Pelle fortfarande är tillsammans. De talar också om för de som inte vet det att vi har fått en son.

Idag när jag traditionsenligt hängde upp julkorten med klädnypor på ett rött sidensnöre i hallen gjorde jag en reflektion. Det var fan så få julkort vi har fått. Sex stycken kort. Det blev väldigt många klädnypor över. Och så sved det i hjärtat, för jag vet orsaken. Orsaken är att vänner och bekanta inte vet om de ska skicka julkort till oss som par eller ej.

Så jag väntar på att en hel hög med Oj-hoppsan-jag-glömde-julkort ska dimpa ner i brevlådan under mellandagarna. Ho ho ho.

Julstressad

december 22, 2008

Det är lite för mycket att göra inför jul. Som vanligt. Jag är trött som en gnu men mestadels lycklig. Faktiskt. Och så har jag sjuttinutton julverser att skriva. No blogging for me tonight.

GOD JUL darlings!

Puss

Härdsmälta

december 17, 2008

Idag hände det. Jag fick spader för att jag inte fick en minut för mig själv. Tryckte trött-gnällande-kämpande-vill-ha-bröstet-i-en-timme-tuttande Bull i famnen på Pelle, fräste Ta ungen, jag går och duschar!, låste in mig i badrummet och duschade upp allt varmvatten. Medan jag grät floder.

Jag vill ha barnfria kvällar nu. Fan, jag är ockuperad från halv sju på morgonen till tio på kvällen. Ingen stund för mig själv. Och nej, jag brukar inte ge Bull till Pelle. Pelle som har svårt med anknytningen och tycker Bull är jobbig. Det skär i mig när jag ser ansiktsuttrycket av totalt tomhet. Det kryper i mig när Pelle måste säga ännu en gång att han tycker att spädbarnsperioden är så jävla värdelös. Så jag brukar ta allt. Jag tror inte ens att Pelle uppskattar det. Han förutsätter det. Så att han får tid att vila och läka. Minsann.

Men ikväll rann bägaren över. Fan, jag vill ha min kropp för mig själv en enda jävla minut. Låt mig vara ENSAM. Låt mig ha torra, okräkta kläder och röra mig i den hastighet jag vill en liten jävla stund. Please.

Och självklart känner jag mig som en dålig mamma nu.