Arkiv för januari 2009

Kroppsligt

januari 13, 2009

Det är dags att börja träna. Jag har haft ett träningsuppehåll på nästan ett år. Det har aldrig inträffat tidigare. Jag brukar alltid träna. Det brukar tillhöra min identitet att träna.

Jag tittar tillbaka i min dagbok och ser att efter julen förra året hade jag goda intentioner. Hela hösten hade jag tränat hårt och ofta. Nu skulle goda vanor hållas i trots att hämta- och lämna livet hade inletts. Men så rasade vardagen in över mig. Jag blev gravid och Pelle bekände sin otrohet. Och medan Pelle fortsatte att åka hemifrån och träna (och träffa någon annan dessutom)  på sina kvällar gav jag  upp mina. Inte medvetet. Jag bara orkade inte. Jag ville tillbringa tiden med Pelle, prata och reda upp. Mestadels satt vi nog dock tysta framför TV:n. Eller bråkade kanske. Pelle hade gärna sett att jag åkte hemifrån. Han ville inte ha mig hemma och började anklaga mig för att inte ha något eget liv. Hela jättekrisen kom emellan mig och min träning.

Efter att Bull fötts har det inte blivit en enda promenad. Ville inte vandra omkring i omgivningar som snart inte längre skulle vara mina hemmatrakter. Ville inte vara ensam med mina tankar i höstskogen. Ville mycket hellre surfa på hemnet och googla på ”skilsmässa – hur överlever man?”

Jag har det väl förspänt när det gäller vikt och graviditet och tur är väl det. Under graviditeten gick jag upp nio kilo. Efter graviditeten har jag gått ner fjorton. Inte enbart bra kilon självklart, det är nog en hel del muskler som saknas numera. Men nu gäller det att hålla i. Jag minns från förra gången jag var mammaledig att det gick fort att lägga på sig några extra kilon när jag inte längre helammade. Det vill jag helst slippa nu. Och framför allt vill jag bli mera tränad. Tränad, gud så härligt.

Kvällarna är förstås inte mina riktigt än. Än så länge behöver Bull sin mors tuttar lite nu och då. Men promenera kan jag göra. Och styrketräna lite med mina hantlar. Och sjuttioåttatusen plankor för att få ordning på magen igen.

Dessutom har jobbet hört av sig. Nu är det slut på sötebrödsdagarna. Ett träningsmål har satts upp för hela arbetsplatsen. Varje vecka ska träningsaktivitet på minst 3 * 30 minuter rapporteras in. Uppföljning sker varje måndag på veckomötet. Och detta gäller minsann även mig. Blev uppringd av fina kollegan M igår och strängt tillsagd att maila henne mina träningsresultat varje söndagskväll. Jag passade på att fråga vad som gäller för mitt gymkort som företaget har stått för när jag jobbar. Fick ett mail idag där det stod att Firman tycker att det är bra om jag kommer tillbaka vältränad. Så jag får träningen betald. Puss på mitt fina jobb.

Och nu finns det inga ursäkter längre. Jävlar vad snygg och tränad jag ska bli. Madonna, släng dig i väggen!

 

PS Ett  bloggtips för er som, liksom jag, behöver lite inspiration ibland

Tjugondag Knut

januari 13, 2009

Igårkväll åkte granen ut. Resterande julpynt står dock fortfarande kvar. Tidigare, i mitt barnlösa liv, tyckte jag om att röja ut hela julen på samma dag, städa och placera en bukett tulpaner på köksbordet. Det var innan allting man gör måste uppdelas i minibitar. Idag ser hemmet, som alltid, ut som ett kaos. Tvättmaskinen går som vanligt och en stor bunke med Tvätt Att Sortera När Tillfälle Ges står i hallen. Duschen är skurad men handfatet ser för taskigt ut. Diskmaskinen är körd och morgonens disk står på bänken. Vår säng är obäddad eftersom Pelle flydde fältet i natt och hans täcke ligger på övervåningen. Bills säng är obäddad eftersom hon kissat i sängen två gånger samma natt – vådan av alldeles för mycket mjölk. Bull sover i babyskyddet. Själv är jag rufsig och slafsig men nyduschad, ren och väldoftande. Dessutom nypromenerad, nyhandlad och Bull är nyvägd på BVC. Om en stund ska jag hämta Bill på dagis. Och sedan blir det lax till middag.

Ränderna går aldrig ur

januari 11, 2009

Framför Körslaget:

 Jag: Är Gry Forsell med barn??

Pelle: Ja

Jag: Gud så skönt att jag inte behöver hata henne för det

Mirakelåret – också

januari 9, 2009

2008 var ett tufft år, bland det tuffaste jag upplevt. Men man kan inte enbart tala illa om 2008. 2008 var faktiskt det år som övertygade mig om att mirakel inträffar. Mirakel inträffar faktiskt.

Man kan bli spontangravid och föda en underbar son. Trots att man kämpat i fyra år för barn nummer ett. Trots att barn nummer ett tillkom med IVF. Trots att man tvivlat kraftigt på om man skulle kunna få biologiska barn.

Man kan återförenas med sin älskade. Trots att man till sist hade accepterat att allt var slut och skilsmässan var ett faktum. Trots att man hade slutat påpeka för högre makt att det faktiskt är dags för ett mirakel nu. Trots att man var helt säker på att högre makt hade slagit dövörat till och dessutom utrustat sig med öronproppar och hörselskydd.

Mirakel inträffar faktiskt. 2008 – mirakelåret.

Lovebombing

januari 9, 2009

Jag har sedan ett par dagar praktiserat en framgångsrik strategi. Jag lovebombar ungen! Till att börja med vill jag klargöra att jag pussar och kramar och säger att jag älskar mina ungar ganska ofta redan nu. Massor av gånger per dag. Men nu suger jag tag i Lilla Bill tio gånger oftare än innan. Och, framför allt, direkt hon svartnar i ögonen och så fort jag ser att det rycker i hennes högerhand, då kramar, pussar och smeker jag. Stoppar handen, åh, tänkte du klappa mig, så mysigt!, innan den hinner slå.

Det fungerar. I alla fall just nu. Inte en hurvel så långt ögat når. Hurra!

Glitter och glamour

januari 8, 2009

Mitt nyårslöfte detta år är MERA GLITTER OCH GLAMOUR. 2008 var ett år då det gällde att överleva. Ett sunkår bestående av gravidspyor, illamående, doft av surmjölk och babykräk, blod, svett och tårar om vartannat. 2009, ser jag framför mig, ska glittra, glänsa och dofta av Coolwater – den parfym jag vanligtvis alltid använder. 2009 ska bli de höga klackarnas år, de vackra ögonfransarnas och de fina naglarnas år. I alla fall ibland. Hela härligheten inleds i kväll. Jag har nämligen blivit inbjuden av mitt jobb. Först middag och sedan opera! Klädkod kavaj. Dress for the occasion!

Om detta hade varit en modeblogg och jag hade lagt upp en Dagens-outfit-bild hade ni banne mig smällt av! Jag kommer att vara strålande vacker ikväll. Och snälla, säg ingenting om den fantastiskt sexiga gördeln som gör att den glansiga kjolen med hög midja sitter snyggt. Det får stanna mellan er och mig. Ok?!

Trotsolina Bill

januari 7, 2009

Ljuvliga, vackra Bill är i en riktigt pissjobbig fas. Den startade för någon vecka sedan. Hon slåss. Hon slår mig och Pelle. Bang! Så drämmer hon till en, rätt i skallen. Det blixtrar till i de blå ögonen och ansiktsuttrycket växlar. Från gullig unge till katta på en halv sekund. Och så bang. Imorse åkte mina glasögon i golvet och jag tackade högre makt att vi inte valde klinkers när vi renoverade i tidernas begynnelse.

Självklart testar hon gränserna. Okej, vi har utrett vad som händer om man vägrar ta på sig ytterkläderna och vad som händer om man vägrar äta. Vad händer om man klipper till mamma eller pappa. Kanske är det också ett uttryck för frustration över allt som känns jobbigt i trotsarland.

Min kortsiktiga strategi brukar vara konsekvens. Om du slår mig får du inte vara med mig. Om man slåss får man vara själv tills man har slutat slåss. Och så fråga nästan direkt Tänker du fortsätta slåss? I perioder svarar hon nej på nästan allt, så jag vill göra det enkelt för henne. Men det händer rätt ofta att hon svarar JA i alla fall. Direkt hon svarar nej blir det en lång kram och viskning i örat att jag älskar henne mest av allt, allt, allt.

Men det är helsikes svårt att hantera detta. De första tjugo gångerna klarar man det. Den tjugoförsta gången höll jag på att klappa tillbaka. Någonting hade hänt, jag var orolig, tar om henne och frågar om hon har ätit någon av svärmors tabletter. Bang! Ett slag över ögonbrynet.  Jag fick tag i min hand alldeles innan den nådde hennes arm. Herregud, vad gör jag. Aldrig, aldrig, aldrig ska jag slå henne. Vad var det för reptilreflex som utlöstes?

Imorse höll jag på att börja gråta. Tyckte att jag hade koll på morgonen. Allting flöt, tidsplaneringen funkade och ungarna var nöjda. Så, Bang! Ett slag över huvudet så att glasdögonen åkte av. Tårarna var plötsligt nära. Jävla unge, vad slår du mig för?! Jag som inte gör annat än älskar dig.

Imorgon är en ny dag. En bättre mammadag.

Julresumé

januari 6, 2009

Nu är det dags för vardag igen. Tänk vad det är härligt, att det först är skönt med helger och sedan är skönt med vardag. Ombyte förnöjer.

Julen har faktiskt varit fantastisk. Med tanke på hur livet gestaltade sig för bara några månader sedan har allting varit otroligt. Nu tror ni kanske att jag har blivit swept off my feet av Den Stora Romantikern Pelle, men så är inte fallet. Förstås. Men Pelle har varit ledig i över två veckor och vi har äntligen haft familjetid ihop. Alla fyra. Nej, man kan inte kalla det lata dagar. Men vi har delat alltihop. Vi har somnat ihop och vaknat ihop och tagit hand om förkylda ungar ihop. Vi har lagat mat ihop, åkt bil ihop, handlat ihop och hostat ihop. Vi har döpt Lilla Bull och vi har haft nyårsfest bara vi två. Det är flera år sedan vi tillbringat så mycket tid tillsammans. Och det har gått bra. Det har känts bra. Vi har diskuterat men nästan inte bråkat. Vi har skrattat åt ungarna och blivit galna på ungarna och stöttat varandra under Lilla Bills trotsutbrott. Vi har varit en enhet, ett team. Och ibland, ibland har vi faktiskt varit romantiska också.

Och sedan några veckor har Bull och Pelle fullständigt brutit isen. Jag visste att det skulle komma, jag har ju sett det en gång förut, men det är ändå lika underbart. Bull har nämligen gått från ett litet spädisknyte till en fet, jovialisk och storartat charmfull bebis. Han är lugn, go och skrattar nästan jämt. Hjärtan smälter. Och precis som när Bill gick från att i Pelles ögon vara en kravmaskin omöjlig att tolka till att bli en liten person, precis så är det nu också.

Pelle är plötsligt räddningslöst förlorad. Han är swept off his feet, megastolt och ûberlycklig över sin son. Han kan inte låta bli att prata om honom, att skryta över honom, inför såväl bekanta och föräldrar. Föräldrarna, som såg hur fin Bull var redan långt innan, ler lite överseende över Pelles jollrande och skrytharanger, men det märker inte Pelle. Han pladdrar på som han alltid gör när han är uppfyllt av någonting.

Och jag har torkat en och annan tår ur ögonvrån på sista tiden.

Konstig situation

januari 5, 2009

Vet ni, det finns en sak som inte känns bra. Som känns konstig. Och jag vet inte hur jag skulle kunna få den att kännas mindre konstig.

Jag och Pelle har så smått börjat visa oss bland folk som par igen. Hälsa på. Fika. Som vi gjorde förut.

Det tog länge för mig att berätta att vi hade det svårt. I evigheter höll jag det hela för mig själv. Men när det verkligen brakade lös, när Pelle flyttade, då berättade jag ju till sist. Folk fick veta att vi förmodligen skulle skiljas. Det var otroligt mycket mera detaljer än vad jag någonsin berättat om vårt samliv. Dock bara en liten del. Och sedan tystnad. När Pelle kom tillbaka, tystnad från våran sida. Jag varken kunde eller ville uppdatera bekantskapskretsen om vad som hände mellan oss. Knappt ens att det fanns ett oss.

Och nu dyker vi upp. Som om ingenting hade hänt, som vanligt. Det känns jävligt underligt. För lite mer än två månader sedan berättar jag – efter oerhört lång betänketid – om mitt havererade liv. Och sedan uppför vi oss plötsligt som om det jag berättade var en parentes. Något överilat hormonellt från min sida.

Men vad är alternativet? Alternativet finns inte. Skulle vi ha lagt upp en gemensam strategi vad vi skulle berätta utåt? Knappast. Och våra respektive åsikter om vad som hände går självklart isär. Orsaken, kriserna och eländet med Elaka Månsan har ingen annan att göra med.

Det som händer är att någon modig kan ge mig en snäll blick och fråga hur det är. Och jag svara Bra. Nu är det bra. Med betoning på Nu.

That´s it. Men jag är inte komfortabel med situationen.

Premiär!

januari 5, 2009

Strax innan Lilla Bull föddes köpte jag den. Min laptop. Alltså i augusti. Sen kom Bull. Tidigare än väntat.

Men nu minsann, nu är jag online. Här ska surfas hejdlöst. Trådlöst.

 

Yabbadabbadooooo!!!!!