Arkiv för januari 2009

Dagens I-landsproblem

januari 17, 2009

Ikväll känner jag mig låg över en så fånig sak som vårt stökiga hus. Eller inte låg. Ledsen. Gråtledsen.

Det är ju alltså så att vi bor i ett gammalt hus. När vi flyttade in gjorde vi en stor renovering, men inte en total renovering. En stor del återstår. Det är också så att när vi flyttade in renoverade vi för två personer. Nu är vi fyra. Fyra personer med dåligt med plats och dåligt med förvaringsutrymme. Utan tvättstuga. Till detta kan vi lägga att jag och Pelle är ganska slarviga. Grejer hamnar på fel ställe och får alltför ofta ligga kvar där. Till detta kan vi också lägga att jag har alldeles för mycket pinaler. Jag är jättedålig på att slänga bort. Jag kan liksom inte komma över att det känns slösigt och miljöovänligt att slänga bort fungerande saker som kan komma till användning.

Så, resultatet ett ganska stökigt hem. Speciellt just nu då tid saknas för att röja. Då Pelle är konstant trött och mestadels ligger på soffan på vardagskvällarna och helst vill göra andra saker på helgerna. Då Bill drar fram mer än vad jag hinner röja undan direkt hon lämnas obevakad.

I kväll är Bill utlånad till morföräldrarna. Vi hade ett par bekanta och deras dotter på middag. Det var trevligt ända tills de skulle åka hem. Då satte mor och dotter igång med att plocka undan de leksaker som dottern dragit fram.  I och för sig berömvärt men jag hade gärna plockat efter dem. Som ersättning för att Bill drar fram hos dem ibland. Och jag försökte säga att det är lugnt, åk hem och lägg dottern nu, hon verkar skittrött. Varpå mamman svarade

Vi lär vår dotter att plocka undan efter sig.

Och inte vet jag om det var menat så, men det lät så. Som att det var någonting de gjorde, i motsats till hur vi gör. Jag tog det så och jag blev gräsligt sårad.

Okej, den här mamman är halvtidssjukskriven och arbetslös andra halvan. Hon har all världens tid att hålla hemmet fläckfritt. Hon har dessutom en man som sköter ALL städning och ALL matlagning. Det är faktiskt sant. Tacka fan för att dotterns rum kan vara välsorterat, att det nybyggda huset kan vara välordnat, garderoberna rensade och sorterade och fönsterbrädorna dammtorkade. Men ändå.

Men ändå känner jag mig grymt misslyckad. Skit oxå.

Dagens frågor

januari 16, 2009

– Varför envisades det med att vara så förbaskat myggfritt ute? Nej, det blev ingen barnvagnspromme i – 20

– Vad hände med den romantiska kvällen? Eller snarare, vem hade matat våra barn med koffein?

– HUR kunde jag äta upp hela chokladkakan i smyg. Jag hade ju köpt den till oss båda. Varför gömde jag den och åt upp den alldeles själv?

– Varför vägrar Pelle se Let´s Dance? Om han hade varit närvarande hade han ju fått smaka på den där chokladkakan, jag lovar.

Gisslan återlämnad

januari 15, 2009

När det var som värst i höstas stal jag Pelles jobbmobil. Jag tänkte slå sönder den. Faktiskt.

Det är inte så att det är någon flashig mobil. Förmodligen är det den enda mobil som tillverkas utan kamera. Men dock. Jag stal den. Den låg där och hånflinade och var en av hans länkar till Elaka Månsan. Jag stal den och tänkte slå sönder den. Tänkte banka sönder den med hammaren och begrava den i trädgården. Men det blev aldrig av.

Och nu är gisslan återlämnad. Skam till sägandes skyllde jag på Lilla Bill. Titta här vad jag hittade! Ja, så är det att vara småbarnsförälder, saker kan dyka upp på de mest underliga ställen, haha…

Kroppsligt

januari 13, 2009

Det är dags att börja träna. Jag har haft ett träningsuppehåll på nästan ett år. Det har aldrig inträffat tidigare. Jag brukar alltid träna. Det brukar tillhöra min identitet att träna.

Jag tittar tillbaka i min dagbok och ser att efter julen förra året hade jag goda intentioner. Hela hösten hade jag tränat hårt och ofta. Nu skulle goda vanor hållas i trots att hämta- och lämna livet hade inletts. Men så rasade vardagen in över mig. Jag blev gravid och Pelle bekände sin otrohet. Och medan Pelle fortsatte att åka hemifrån och träna (och träffa någon annan dessutom)  på sina kvällar gav jag  upp mina. Inte medvetet. Jag bara orkade inte. Jag ville tillbringa tiden med Pelle, prata och reda upp. Mestadels satt vi nog dock tysta framför TV:n. Eller bråkade kanske. Pelle hade gärna sett att jag åkte hemifrån. Han ville inte ha mig hemma och började anklaga mig för att inte ha något eget liv. Hela jättekrisen kom emellan mig och min träning.

Efter att Bull fötts har det inte blivit en enda promenad. Ville inte vandra omkring i omgivningar som snart inte längre skulle vara mina hemmatrakter. Ville inte vara ensam med mina tankar i höstskogen. Ville mycket hellre surfa på hemnet och googla på ”skilsmässa – hur överlever man?”

Jag har det väl förspänt när det gäller vikt och graviditet och tur är väl det. Under graviditeten gick jag upp nio kilo. Efter graviditeten har jag gått ner fjorton. Inte enbart bra kilon självklart, det är nog en hel del muskler som saknas numera. Men nu gäller det att hålla i. Jag minns från förra gången jag var mammaledig att det gick fort att lägga på sig några extra kilon när jag inte längre helammade. Det vill jag helst slippa nu. Och framför allt vill jag bli mera tränad. Tränad, gud så härligt.

Kvällarna är förstås inte mina riktigt än. Än så länge behöver Bull sin mors tuttar lite nu och då. Men promenera kan jag göra. Och styrketräna lite med mina hantlar. Och sjuttioåttatusen plankor för att få ordning på magen igen.

Dessutom har jobbet hört av sig. Nu är det slut på sötebrödsdagarna. Ett träningsmål har satts upp för hela arbetsplatsen. Varje vecka ska träningsaktivitet på minst 3 * 30 minuter rapporteras in. Uppföljning sker varje måndag på veckomötet. Och detta gäller minsann även mig. Blev uppringd av fina kollegan M igår och strängt tillsagd att maila henne mina träningsresultat varje söndagskväll. Jag passade på att fråga vad som gäller för mitt gymkort som företaget har stått för när jag jobbar. Fick ett mail idag där det stod att Firman tycker att det är bra om jag kommer tillbaka vältränad. Så jag får träningen betald. Puss på mitt fina jobb.

Och nu finns det inga ursäkter längre. Jävlar vad snygg och tränad jag ska bli. Madonna, släng dig i väggen!

 

PS Ett  bloggtips för er som, liksom jag, behöver lite inspiration ibland

Tjugondag Knut

januari 13, 2009

Igårkväll åkte granen ut. Resterande julpynt står dock fortfarande kvar. Tidigare, i mitt barnlösa liv, tyckte jag om att röja ut hela julen på samma dag, städa och placera en bukett tulpaner på köksbordet. Det var innan allting man gör måste uppdelas i minibitar. Idag ser hemmet, som alltid, ut som ett kaos. Tvättmaskinen går som vanligt och en stor bunke med Tvätt Att Sortera När Tillfälle Ges står i hallen. Duschen är skurad men handfatet ser för taskigt ut. Diskmaskinen är körd och morgonens disk står på bänken. Vår säng är obäddad eftersom Pelle flydde fältet i natt och hans täcke ligger på övervåningen. Bills säng är obäddad eftersom hon kissat i sängen två gånger samma natt – vådan av alldeles för mycket mjölk. Bull sover i babyskyddet. Själv är jag rufsig och slafsig men nyduschad, ren och väldoftande. Dessutom nypromenerad, nyhandlad och Bull är nyvägd på BVC. Om en stund ska jag hämta Bill på dagis. Och sedan blir det lax till middag.

Ränderna går aldrig ur

januari 11, 2009

Framför Körslaget:

 Jag: Är Gry Forsell med barn??

Pelle: Ja

Jag: Gud så skönt att jag inte behöver hata henne för det

Mirakelåret – också

januari 9, 2009

2008 var ett tufft år, bland det tuffaste jag upplevt. Men man kan inte enbart tala illa om 2008. 2008 var faktiskt det år som övertygade mig om att mirakel inträffar. Mirakel inträffar faktiskt.

Man kan bli spontangravid och föda en underbar son. Trots att man kämpat i fyra år för barn nummer ett. Trots att barn nummer ett tillkom med IVF. Trots att man tvivlat kraftigt på om man skulle kunna få biologiska barn.

Man kan återförenas med sin älskade. Trots att man till sist hade accepterat att allt var slut och skilsmässan var ett faktum. Trots att man hade slutat påpeka för högre makt att det faktiskt är dags för ett mirakel nu. Trots att man var helt säker på att högre makt hade slagit dövörat till och dessutom utrustat sig med öronproppar och hörselskydd.

Mirakel inträffar faktiskt. 2008 – mirakelåret.