Arkiv för mars 2009

Hot

mars 31, 2009

Om vi inte får ordning på vattnet snart så säger jag upp mig. Från föräldraledigheten.

Eller så dränker jag mig i brunnen. Muahhahhahaha

Annonser

Jobbigt och svindlande fantastiskt

mars 30, 2009

Det är mycket just nu. Fortfarande spökar superförkylningen. Hos ungarna i form av dålig sömn och hos mig i form av bihåleinflammation. Pelle och jag är trötta och tråkiga bråk kommer som ett brev på posten. Pelle har helt förlorat förmågan att bråka konstruktivt. I frustration och illska som inte kunde få utlopp någonstans sparkade jag allt vad jag kunde i babyskyddet. Resultat blå tå och skitont i foten. Nu har dessutom pumpen i brunnen börjat tjorva. Osolidariska pumpjävel. Föräldraledig med två små blöjbarn och utan rinnande vatten är tufft. För att inte tala om lortigt.

Men samtidigt testar jag mathandling med båda barnen närvarande. Lilla Bill är plötsligt en vuxen liten dam som kör vagn och verkligen hjälper. Jag blir alldeles paff och nästan gråtfärdig. Lilla Bull täcker plötsligt in hela köksgolvet med gåstolen. En rörlig gladis förföljer mig och rycker mig i byxbenen. Och tillvaron är lika svindlande fantastisk som jobbig.

Tillvaron är jobbig och svindlande fantastisk och totalt uppslukande. Dagstidningen ligger oläst.

Aj!

mars 29, 2009
Vådan av att bli alldeles alldeles för arg

Vådan av att bli alldeles alldeles för arg

… och nej, det var inte i Pelles arsle som den blev så här blå. Tyvärr.

Bakslag för förkylningsdepressionen

mars 25, 2009

Ute lyser solen över gnistrande hård skare. Bull sover lugnt i dubbelsängen och verkar vara på bättringsvägen. Bill är på dagis. Jag har en natt med bara ett uppvaknande (Alvedon, Bricanyl och amning vid halv tre) innanför västen och känner mig som folk igen. På bordet står en urdrucken kaffekopp och flankeras av två tomma bullpapper.

Fan vad jag är lycklig. Sitter här i mitt dammiga kök och tittar på trösttulpaner som svärmor kom med i förrgår. Jag har två ljuvliga barn, alldeles egna, bara mina. Kan ni fatta. Jag har två barn. Jag. Jag är mamma till världens två finljuvligaste ungar. Hur blev det så? För några år sedan satt jag här vid köksbordet (låt vara utan bärbar dator) och meckade med IVF-försök nummer två. Det var mars, solen sken över gnistrande hård skare och jag blev inte gravid den gången heller. Allt var hopplöst. Och sedan ändrar sig allt. Att det kan vara så.

Jag har en Pelle också. Det är inte alltid guld och gröna skogar, men jag har fortfarande en Pelle. Och han är faktiskt ganska fin.

Puss!

Kvällskonversation

mars 24, 2009

Jag efter godnattsagan: Vad du är fin, Lilla Bill.

Bill: Jag är inte fin. Jag har inte mina danskläder på mig.

Jag: Jo, du är alltid fin, det har ingenting att göra med dina kläder. Jag är så glad att du är mitt barn.

Bill: Jag är inte ditt barn. Jag är ditt barnbarn!

Lite anknytning

mars 24, 2009

Första barnet kan man ägna all sin tid om man vill – och det ville jag. Lilla Bill var universums mittpunkt och allt annat var sekundärt. Med Lilla Bull har det inte blivit samma sak. Självklart har det inte blivit samma sak. Kärleken är lika stor men tiden ska delas. Tiden ska delas med Bill och tiden ska även delas med mer saker att göra. Det blir inte samma fokus.

Lilla Bull har fått hänga med så gott det går. Han har fått hänga med genom äktenskapskris och tårar, han har fått hänga med genom syrrans Se-Mig! och han har fått hänga med ett större behov för mig att tänka och reflektera trots att möjlighet egentligen inte funnits.

Lilla Bull är en rund, söt och väldigt glad unge. Oavsett hur sjuk och febrig han är så lyser han upp och ler brett mot läkaren. Det skär mig lite i hjärat. Har jag lärt honom att han måste vara glad och kravlös för att bli sedd? Gode gud, nej, det kan jag väl inte ha gjort?

När Bull är sjuk måste fokus få vara på honom. Det är faktiskt skönt. Det är faktiskt skönt att han kräver sin plats. Och när jag vandrar omkring på jouren med honom gråtandes (eller kvidandes som en liten fågel eftersom han är så hes) så skapar vi band som bara är våra. Som inte delas med Pelle och som inte delas med Bill. Min Lilla Bull. Min Lilla Bull med de runda kinderna, den knubbiga nacken, de lena händerna och det fjuniga, varma huvudet. Jag är så glad att han finns, att han är min.

Lite lugnare

mars 24, 2009

Åter från läkarbesök på VC och lite lugnare. Blodprov visar, enligt vår snälla mumintrollsbiologilärartyp till läkare, att Bull har en ordentlig virusinfektion, att han är en stark ung man och hittills bekämpar den ganska bra utan några komplikationer. Vi kan hjälpa honom med detta genom att ge Molipect och/eller Bricanyl samt näsdroppar. Och dessutom hålla koll så att det inte blir komplikationer. För komplikationer kan det mycket väl bli, det är bara inte några sådana ännu. Det kan innebära att jag får åka som en jojo fram och tillbaka till VC för kontroller, men det är tyvärr ingenting att göra någonting åt.