Arkiv för april 2009

Ny maträtt

april 29, 2009

Jag: Vad har du ätit till lunch på dagis, Lilla Bill?

Lilla Bill: Blompudding…

Annonser

För ett år sedan

april 29, 2009

För ett år sedan skrev jag detta:

 

Tio röda rosor kom nyss med blombud till mitt jobb. Från Pelle.

Jag har suttit med gråten i halsen hela dagen. Igår var det dags för en ny vända ner i det patetiska, overkliga träsket som numera hela tiden lurar i min vardag. Maken kom inte i tid från jobbet. Mobilen avslagen. Svarar inte på tjänstemobilen. Är inte på jobbet. Iskall känsla i magen. Detta är inte en vanlig dag, det är dags igen. Mycket riktigt. När han väl svarar så visar det sig att han är hos henne. De måste prata lite, hon är så ledsen.

Jag är vansinnig när han kommer hem. Utom mig. Slåss, spottas, river och sliter. Kräks. Ligger i en gråtande hög på köksgolvet i två timmar. Vad är jag galen för? De har ju inte gjort något, han har ju inte satt på henne, de har ju bara pratat.

För några dagar sedan filade jag på ett inlägg om att jag måste sluta vara så tröttledsen hela tiden. Jag har köpt järntabletter, tänker att tröttheten kanske ändå beror på järnbrist. Det är vår. Jag kan inte bara vara ledsen.

I natt har jag inte sovit. Ögonen svider, tårarna hela tiden på lut. Kan inte jobba, siffrorna dansar framför ögonen. Jag tänker att jag ska avbeställa familjerådgivningen, att nu räcker det rent känslomässigt. Försök rädda något om du vill, jag orkar inte kämpa mer. Vi får väl leva parallella liv i något år och flytta isär sedan. Nu finns det inget kvar i mig.

Och så kommer det ett blombud. Kanske är det någon av oss som har tänkt kämpa ändå? Imorgon firar vi nitton år. Firar…

 

Igår firade vi vår tjugoårsdag, några dagar för tidigt, med middag på krogen. Det kändes bra. Min standardreplik numera; bra men inte enkelt. Ingenting är bara enkelt. Jag har hjärtat utanpå och det är ömt. Jag känner mig sårbar. Sårbar på ett bra men utmattande vis.

Saker som ger mig hjärtklappning

april 27, 2009

Att Bull har fått mycket kort, tunnt men dock blankt hår över hela sitt varma huvud. I stället för babyfjun.

Och att hans öron är alldeles lena.

Känslor

april 27, 2009

Jag är låg och samtidigt lycklig. Är det möjligt? Känslorna ligger så nära varandra.

Tillvaron är skön och samtidigt är det lätt att bråka bittert. Ett elakt gräl på lördagsmorgonen gör mig förtvivlad hela dagen. Söndagen är en skön dag. Vi förmår inte bli sams med ord, det är ett problem. Men vi klarar av att bli sams utan ord. Att lämna det hela, att låta vågorna stillna. Att inte diskutera vem som får sova minst, om den ena eller den andra agerar martyr, hur allting borde vara. Att bara lämna det hela och kramas. Söndagen blir bra, skön. Den avslutas med hämtmat, vin och gos på kökssoffan medan ungarna sover.

 Morgonen har varit glad. Nu sover Bull förmiddagslur medan Bill gör morföräldrarnas tillvaro osäker och jag kokar kaffe åt mig själv. Och jag vågar inte vara lycklig trots att jag  vill. Jag önskar att jag ohämmat vågade tro på allt gott i världen. I stället gråter jag en skvätt över min kaffekopp i förmiddagssolen.

Man måste väl gråta ibland. Mammor behöver också gråta.

Men snart väntar ett fyradagars andrum. På Valborg åker jag bort. Fyra dagar av utförsåkning, afterski, goda middagar, en aning festande, nätter som är mina egna, böcker att läsa och allt sådant som en tvåbarnssmåbarnsmamma vanligtvis bara kan drömma om. Amningspumpen får följa med. Jag tänker hålla igång produktionen och lita på att Bull kommer ihåg vad ett par tuttar är till för.

Herregud, att åka ifrån dem… Det är lika svårt som det är härligt. Ofta känns det slösigt, slösigt med småbarnstiden att åka hemifrån. Men samtidigt vet jag att ingenting kommer att öka Pelles förståelse för min situation som detta. Inte förrän han på egen hand har råddat båda barnen, dag och natt, i några dagar kommer han att fatta vad jag snackar om. Så jag åker.

Dessutom åker han veckan efter det. Huja.

Fucking familjerådgivningen

april 24, 2009

I samma hus som mitt gym ligger finns också Familjerådgivningen. När jag kommer till gymet ställer jag bilen där jag alltid brukar ställa den. Jag tar väskan, rusar in och liksom stänger av hjärnan. Det går per automatik. Här har jag varit så många gånger att jag inte behöver tänka. Ljuden, lukterna, röran av skor på golvet, bananer som man kan köpa om man inte hunnit få i sig något.

Men när jag går därifrån är jag försvarslös. Jag kliver ut genom dörren och himlen är aprilljus. Sinnet är öppet, kroppen har fått sitt. Jag går till bilen och … där. Där blir jag upphunnen av mina egna steg. Här har jag gått, här har jag gråtit. Mot den här väggen har jag lutat mig, gråtande, medan Pelle försvinner i bil. Mot den här väggen har jag lutat mig, gråtande, medan Pelle håller om mig.  Här har jag väntat på Pelle eftersom han var sen till varje bokad tid. Här har jag själv sprungit eftersom jag var sen eftersom jag inte längre ville vänta på Pelle. Här går tankespår, känslospår, doftspår. Och det är lika svårt varje gång.

Efter varje avklarat träningspass måste jag gå runt huset. Jag måste stå utanför Familjerådgivningens port och fingra på min vigselring. Jag måste trampa över alla spår och anlägga en ny stig över den gamla.

Fy fan för familjerådgivningen, fy fan. Den var så fel för oss. Jag tror att den stjälpte snarare än hjälpte. Fokus hamnade fel. Nej, jag tror inte att det var något fel på familjerådgiverskan. Men fokus hamnade på att rota i Pelles otrohet. På att få honom att uttala att han älskade, älskade, älskade Elaka Månsan. För familjerådgiverskans tro var att om man skulle kunna gå vidare så behövde allting upp på bordet.

Ord efter ord efter ord som fick fäste i mig. Vassa fiskekrokar. Men det som borde upp på bordet, detta, dit kom vi aldrig. Det viktiga, det fundamentala, det vi behövde hjälp att få fatt på och att prata om, det låg kvar och skvalpade längst ner på botten. Medan vi stormade allt värre stormar uppe vid ytan.

 Vi borde nog egentligen gå på Familjerådgivningen igen. Få hjälp att prata, avsätta tid och plats för bara oss. Men det känns omöjligt. För mig känns det omöjligt. Jag kommer aldrig att kunna slappna av där, aldrig att kunna känna förtroende eller hopp. Hela huset är kontaminerat av ångest och kommer aldrig att bli friskt igen.

Men det blir kanske vi. Ändå. Hoppas jag.

Ett snurrigt inlägg om livet

april 24, 2009

Nej, jag kan inte skriva idag. Inläggen fastnar i halsen. Igår kväll kunde jag inte sova. Jag låg och tänkte på livet, på hur föränderligt och skört allting är.

Vännen gör datortomografi idag.

För ett halvår sedan, mitt uppe i den värsta helvetesveckan i oktober stötte vi på varandra på stan. Skilsmässopappren utan min underskrift på låg hos tingsrätten. Hon satt i sin bil, på väg till ett jobbmöte, och jag stod på trottoaren med Bull i vagnen och grät och berättade att vi skulle skiljas. Ett halvår senare är hon arbetslös och cancersjuk. Och jag är fortfarande gift.

Jag springer på en annan vän. Hon vill skiljas. Hon vill skiljas för att hon blomstrar och hennes sambo blomstrar inte. Hon blev mamma som mycket ung och håller för första gången på att hitta ut ur mammarollen. Hitta sig själv. Hitta en person som är stark, klok och attraktiv. Och jag ser och förstår att hennes man, när de träffades, attraherades av hennes dåvarande osäkerhet och rädsla för att vara ensam. Samtidigt som jag ser, förstår och jublar över att hon blomstrar, samtidigt ser jag mig själv i hennes man. Jag hör mina egna repliker i det hon berättar. Jag förstår hans desperation, hans smärta, hans förvåning.

Men stopp nu. Han är inte jag och jag är inte han. Varje förhållande är unikt, så var det ju.

Livet är föränderligt. Hela tiden vrids det fram nya mönster, nya meningar, andra känslor. Hang on and enjoy the ride.

Om bloggande

april 22, 2009

Av någon anledning får jag ”nyhetsbrev” från sthlmfinest.com på min mail. ”Vill du ha Magdalena Graaf och Katrine Zytomierska hemma hos dig?” frågade mailet jag fick härom dagen.

Magdalena Graaf, tja vad tusan, hon är väl välkommen. Men den där Katrine Zy…, hon kan faktiskt lika gärna stanna hemma. Maken till osympatisk människa får man faktiskt leta efter, åtminstone av hennes blogg att döma.

När jag började blogga var det för att skriva om någonting som låg mig varmt om hjärtat. Barnlöshet och IVF. Och jag fortsätter att skriva för att jag tycker om att skriva. Och för att jag fortfarande tycker att jag har saker att berätta. Det tog mig länge att förstå att en väldans massa folk bloggar, inte för att de gillar att skriva. Utan för att..? För att vaddå?

Kan någon förklara grejen med att Katrine Zy…´s blogg ligger högt upp på listorna. Visst, den har en kul titel, Fuck you right back. Men den är ju så fullkomligt ointressant. Tjejen kan ju inte skriva. Hon kan inte uttrycka sig, hon kan inte få en dråplig händelse att faktiskt låta rolig, hon har inga brighta idéer eller åsikter. Hon är bara elak. Elak utan twist, elak utan humor. Bara elak. Vad är det för intressant med det? Jo, det förstås, man kan få se en video där hon ”lasrar muffen” också. Hurra.

Inte underligt att vissa människor inte ”förstår sig på folk som bloggar”. Har man aldrig kommit förbi bloggar av Fuck-you-right-back-typen så är det fullt förståerligt. Men synd. Alla ni duktiga bloggerskor och bloggare som jag följer, fy fan vad bra ni är. Helt utan muff-lasringar.