Arkiv för juli 2009

Yeah babe!

juli 31, 2009

Nu börjar det arta sig. Både blommor och sex!

Vår tioåriga bröllopsdag

juli 31, 2009

Pelle fortfarande bortrest. Beräknas ankomma hemmet vid 18-tiden ikväll. Ungefär samtidigt som jag beräknar lämna hemmet för den årliga stadsfestivalen. Således noll firande. Således noll uppvaktning, noll blommor, noll uppskattning.

I stället PMS from hell. Trötthet from hell. Gråtmildhet, irritation, mina-föräldrar-förstår-mig-inte-gnäll och sötsug from hell.

Självklart även en Bull from hell. Unge som just idag inte får till sovandet alls. Vaknar halv sex, får inte till förmiddagsluren. Är gnällig, grinig, jobbig. Vill inte. Orkar inte.

Tänker fly hemmet efter lunchen. Lekpark hägrar och kanske bad. Stressar ihop packning och matsäck. Jagar in alla i bilen. Fanskapet startar inte. Slut batteri. Inte så konstigt, den har stått med lyset på hela natten. Skurk-Bill som tar alla chanser att smita in i bilen och trycka på alla knappar hon kommer åt är den skyldiga. Jag som trodde att jag fått ordning på allt när jag sänkt kupévärmen från 26 grader, slagit på AC, tagit bort att luften bara ska cirkulera i bilen och slagit av sitsvärmarna. Helvete.

Så förflyter min tioåriga bröllopsdag.

Over and out från Maja Martyr

Syrran sammanfattar

juli 30, 2009

Syrran med blomkrukorna ringde just och fick därmed hela min föräldrafrustration över sig som en mindre flodvåg. Hon sammanfattade elegant och i en enda mening en stor del av problemet i kommunikationen;

Det skulle vara mycket bättre om de sa nej när de menar nej. Och ja när de menar ja. Och inte gnällde över det hela i så fall.

Thanks siss. Den satt som en smäck.

J

juli 30, 2009

När jag rullade ner från mina föräldrar i vår svarta Volvo v70 kombi med två pyjamasklädda ungar i varsinn barnstol passerade jag som vanligt det hus där J:s föräldrar fortfarande bor.

J är jämnårig med mig och vi var klasskamrater under hela grundskoletiden. Han var lika blyg och tystlåten och värdelös på alla sporter som räknades (fotboll, hockey och basket) som jag. Han var mörklockig och söt och av och till var jag olyckligt kär i honom. Utanför skoltid spelade vi brännboll eller lekte mörkerjaga – beroende på årstid – ihop med de andra ungarna i samma område. Under högstadietiden hände det att vi satt i hans svartvita pojkrum och kollade hyrvideo och drack cider i coola vinglas med svart fot. Ett par gånger hånglade vi faktiskt. Ett par år senare, då vi båda blivit dumpade av våra respektive, låg vi med varann. Ingen större sensation men heller ingenting jag minns med ångest.

Jag gick från den tysta, blyga till att vara kultur-teater-typ med konstiga kläder och en tillkämpad pratighet för att dölja blygheten och tystheten. Han gjorde någonting liknande genom att bli discjockey och imponera på yngre tjejer. Själv passerade jag min fas, blev såsmåningom relativt vanlig och tycker mig leva vuxenliv utan att vare sig skämmas för det eller tycka att det är ett steg bakåt. Det är ju inte så att passionen har försvunnit ur livet, men den har ändrat karaktär.

Han passerade sin fas och gick in i en annan och sen en annan. Så småningom flyttade han från stan. När jag, för några år sedan, träffade honom vid områdets badsjö hade han HD, hästsvans och gigantiska tatueringar. Samt självklart en gigantisk varghund som numera bor hos hans små söta föräldrar.

Idag rullade jag alltså förbi föräldrarnas hus och blev inte förvånad när jag fick se en stor, ganska skrotig amerikanare med huven öppen och en tjej i gigantisk vit cowboyhatt bredvid den. Precis när jag passerade dök en överårig raggartyp med ölmage, hästsvans och polisonger fram bakom bilen och vi vinkade åt varann.

Jag önskar att jag hade kunnat stanna och prata. Att jag varit ensam och att han hade varit det. För det spelar ingen roll vilken rekvisita han för tillfället omger sig med. Jag vet att när man pratar med honom så är det samma söta, blyga grundskolekille som lyser igenom. Det är eftertänksamheten, orden som snubblar, det är ögonen och det är gesterna. Han är lika rart osäker nu som då. Och jag tror att vi skulle ha mycket att säga varann.

J, om du läser detta; jag tänker på dig ibland!

Föräldrar

juli 30, 2009

Nu har jag tillbringat alldeles på tok för mycket tid ihop med mina föräldrar. Jag är lika less på dem som på ungarna. Ja, de är fantastiska. Både ungar och föräldrar. Men när jag börjar vara nog trött, när jag börjar längta efter lite stöd på min nivå, det är då det inte riktigt funkar.

Det är jätteintensivt att ha barnen själv dag efter dag. Kvällarna är mina, barnen sover ju, men det räcker inte riktigt. Fyra eftermiddagar på raken har jag tillbringat hos mina föräldrar. Det var inte planerat så men det blev så. Bland annat beroende på gårdagens härdsmälta.

Att var hos mina föräldrar innebär att få jättegod mat serverad och att få äta den sittandes medan min mamma eller min pappa håller ställningarna med Bull. Men det innebär inte att jag får någon form av lugn stund, egentid eller liknande. Mamma lagar mat, eftersom hon tycker att god mat är precis vad hennes dotter behöver. Pappa lagar också mat och leker med barnen. Men  samtidigt blir Bill mera krävande och ska ha mig att delta precis hela tiden. Hon står utanför toadörren och bankar när jag låser in mig. Och leker morfar med Bill så måste ju Bull också tas om hand. Alltså egentligen inte mindre jobb än hemma. Däremot godare middag än hemma.

Mina föräldrar gör väldigt gärna detta för mig. De ställer upp och stöttar. Men de stöttar på det sätt som de vill. Att vad jag egentligen skulle vilja ha kanske är någonting annat är helt ointressant. Jag har tidigare bloggat om att jag från tidig ålder lärt mig att hemma hos oss frågar man inte om vad man egentligen skulle vilja ha. Man får nämligen inte ett rakt nej. Man får bara attityden att man borde vilja ha någonting annat.

En parentes; när syrran studerade i Linköping ville min mor gärna ge henne fyra stycken självvattnande krukor för att krukväxterna skulle överleva. Väldigt rart. Dock rätt jobbigt att frakta. När syrran frågade om hon inte kunde få pengar i stället och köpa krukorna på plats var detta helt out of the question. Mamma blev vansinnigt sur över att hon ens frågade.

Vad jag skulle vilja ha är självklart ett par timmar ensam. Utan barn, utan föräldrar. Ta mina ungar i två timmar och låt mig göra någonting ensam. Utan att ha en orsak. Bara få fara därifrån. Låt mig få fara och äta pizza på en sunkig pizzeria och läsa en bok medan jag äter. Utan att säga ett enda jävla ord. Det vill jag ha. Så mycket hellre än middag med lax och färskpotatis och god sås.

I min familj är det liksom inte riktigt okej att vilja vara själv. Att behöva vara själv. Har jag stulit mig en stund i någon vrå kan jag ge mig fan på att mamma eller pappa kommer för att prata. Låt mig vara. Jag vill inte.

Ännu tydligare blev det hela när min augustiresa till Storstan kom på tal. Jag har sedan länge tänkt mig att en dag faktiskt ska vara min. Bara min. Inga måsten. Det innebär att åka ner på en vardag, vilket i sin tur innebär att någon måste ta hand om barnen på dagtid. Antingen måste Pelle vara föräldraledig – vilket kan vara svårt eftersom det är dagarna innan han går på sin femmånaders föräldraledighet – eller så måste någon annan anlitas. Det är inte helt självklart att denna någon kan vara mina föräldrar. Syrran är höggravid och det kan mycket väl slumpa sig så att de helt enkelt är bortresta och tar hand om andra barnbarn. Men om inte…?

Det är denna bit som Pelle inte fattar. Och inte någon annan heller. Att jag drar mig för att fråga. För svaret blir ett kanske, faktiskt ett smått ogillande kanske. För Pelle måste ju faktiskt lära sig att ta de här bitarna av föräldraskapet… Jotack. Det vet jag som fan. Men varför säga detta till mig? Är det meningen att jag ska vidarebefordra detta till Pelle och vem fan är det som får stå emellan. Det är ju jag. Det är ju jag som drar mig för att fråga, som får höra mutter-svaret och som känner att de stäääller upp. Inte Pelle. För det är ju inte Pelle som frågar. Fuck. Men lämna barnen till morföräldrarna, det säger alla, de tar ju så gärna hand om sina barnbarn. Ja, visst. Men på sina villkor.

Och när vi sen var inne på Storstadsresan så började ju pappa propagera för att jag ska bo hos syrran. Det blir ju billigare för mig. Och hon blir besviken om jag inte kommer dit. Ja. Vilket får mig att vilja skrika som en tonåring MEN FATTA!!! Jag åker inte iväg för syrrans skull. Jag har fan inte haft en minut för mig själv på evigheter. Denna gång åker jag för min skull, för MIN. Låt mig få göra det jag vill göra. Låt mig för fan ha tjugofyra timmar som inte ni, inte Pelle och inte ungarna ska ruta in. Låt mig ha dem, unna mig dem och ge mig för helvete inte dåligt samvete.

Det hörs att jag är trött va? Ikväll ska jag inte be svärmor komma upp och sitta medan jag springer en runda. Ikväll ska jag sitta på bron och blogga och dricka en gigantisk vodka-tonic (fortfarande saknas Gin i detta hushåll) och snusa och gråta lite och läsa Amelia och skita fullständigt i om myggen biter mig. Denna kväll är min, bara min.

Dagsrapport

juli 29, 2009

Pelle är bortrest, jag är själv med barnen. Eller själv och själv… Mina föräldrar gör en strålande insats också. Litegrand hade jag faktiskt sett fram emot några ensamma kvällar. Att lugnt pyssla, plocka, se någon film jag gillar, blogga och skriva dagbok. I stället slösurfar jag ganska tröstlöst. Trött är bara förnamnet. Förstås.

Det krävs planering av rang att vara ensam med barnen och dessutom inte ha dagis att stödja sig på. Det krävs aktiviteter. Urartar dagen till surgnäll blir man fullkomligt galen. Det måste till varje pris undvikas.

Efter dagens uppstigning (Bill vaknade tio i sex men kunde övertygas om att stanna i sängen till halv sju), påklädning och frukostering var klockan närmare åtta och gnället från Lillpalten och Storasyster började skära i öronen. På med myggmedel på båda och därefter liten skogsprommenad med bärplockning och grodsafari. Därefter visade det sig att det efter nattens regn var fullt med små pyttegrodor på vår gräsmatta. Bill kunde därmed roa sig alldeles själv, ”jag ääälskar grodor!” och jag kunde promenera runt dubbelvikt med Bull ända tills ryggen sa ifrån.

Efter förmiddagslur för Bull, förmiddagsvila med film för Bill och kaffe och tidning för mig samt lunchutfordring var det dags för eftermiddagens äventyr. Först handling. Bill körde egen vagn, plockade varor och uppförde sig exemplariskt. Bull gnagde på varorna och var ganska exemplarisk, han med. Styrkt av att mina barn uppvisade så moget och klokt beteende begav jag mig till en lekpark i närheten av stadens glassarstrand. Det var molnigt och inte badväder. Vi hade inga badkläder.

Efter lekplatslek befann jag mig plötsligt på stranden med två badsugna barn. Bada fötterna är okej. Yeah right. Bull fick slippa byxor och blöja och plaskade glatt samt gjorde utbrytningsförsök och ville dyka. Bill var plötsligt alldeles naken och badade för fullt tillsammans med en annan likaledes naken liten tjej.

Just där och då kände jag mig som kung på det hela. Fan, morsan har koll på läget. Lite improviserat bad har ju aldrig skadat någon och titta så glada de är. Men tjugo minuter senare började det köra ihop sig. Bill började så smått anta en blåaktig ton. Inhandlad mat stod trots allt och svettades i bilen. Båda ungarna var barrumpade och kunde inte nedsättas i sanden. Bill hade gått upp i toppspeed och var inte längre kommunicerbar.

När Bill är i toppspeed har hon liksom stängt öronen. Inte ett ord går i. Hon kan eventuellt skrika DIDADIDADIDADIDADIDAAAA eller bara titta över axeln på en. Oavsett vad man säger eller gör för att få hennes uppmärksamhet. Denna gång försökte jag få henne att inte bada mer. Inte bada mer, bara springa på sanden för att lufttorka. Just det. Inte ett ord gick in. Samtidigt som Bull, på min arm, gjorde sitt bästa för att bryta sig lös och högljutt kommunicerade att han ville bada mer försökte jag under stigande illska få Bill att lyssna på mig. Så fort jag tog tag i henne skrek ungen AJ AJ AJ AJ!!! så att resten av stranden glodde på mig.

Just när jag kämpar mig över sanden med två gastande, nakna barn. Just när jag tänker att jag får helt enkelt bära dem hela vägen upp till bilen och spänna fast dem nakna, just då händer miraklet. Som en skäggig ängel i full motorcykelmundering står han där. Morfar. Min pappa. Bara sådär.

Ett par extra händer löser det mesta. Ungarna forslas hem till mormor och morfar, tvättas i varsinn rumpa och vi får både fika och middag. Det är förstås inte så lugnt som det låter. Det skriks i omgångar. Bill ramlar baklänges från pianopallen och slår bakhuvudet, Bull hivar ett fullt dricksglas i golvet, det skriks oerhört högt efter mamma ett antal gånger. Redan i bilen hem somnar båda och nu sover de som stockar.

Själv har jag, med svärmor som barnvakt, sprungit en runda. Sitter nu i morgonrock och lyssnar på tystnaden. Önskar att den Pelle som kommer hem om några dagar ska vara samma Pelle som åkte iväg. Vi hade ett par fina dagar. Helt vanliga, själsvilande, varma och av och till dessutom porriga sådana. Tänk om han inte kommer hem och har tänkt denna gång. Tänk om han skulle komma hem och ta vid där vi slutade.

Vara glad

juli 24, 2009

Jag är inte nöjd med mig själv. Inte alls. Jag är inte nog glad. Det låter platt när jag skriver det, men det är sant.

Det tog oss fyra år att bli gravida med Bill. Väntan var lång, smärtan och sorgen var enorma. Bara Barnet kom så skulle allting bli bra.

Bull kom gratis och franko, en bonus, en överraskning. Jag var lika glad för honom som för Bill.

Och visst är jag glad nu. Det är bara det att jag inte riktigt kan känna det. Inte känna det ner i själen varje gång jag tittar på mina barn. Jag önskar att jag hade tiden att titta på dem mer. Kanske främst att titta på Bull mer. Att verkligen njuta av hans små anletsdrag, hans kinder, hans nacke, hans starka händer.

Faktum är dock att Bull är i en skitjobbig period just nu. Han är vrålande arg och frustrerad. Ungen vägrar sitta. Enda positionen som gäller är stående och helst rivande och slitande i mig. Så länge han är med kan ingentng annat göras. Det innebär också att Bill blir undanskuffad och gnällig. Kräver full uppmärksamhet och slår sig hela tiden ifall ingenting annat hjälper. Filmar värre än en fotbollsspelare.

Det är jobbigt. Att Pelle åker bort hela nästa vecka gör det inte lättare. Jag gruvar mig. En hel jävla vecka. Det är en evighet. Ungarna kommer att äta upp mig innan den är över.

Jag klarar inte av att uppskatta mina barn som de borde uppskattas, inte just nu. Jag har inga fler roliga idéer, jag orkar inte med att dela varenda vardagssyssla (för övrigt är det onödigt, Bill blir glad men Bull vrålar så att det hela ändå blir outhärdligt), jag tycker att de är… jobbiga. De är jobbiga.

Grattis Maja, dina barn är jobbiga. Vad i helvete hade du väntat dig?! Klart att de är jobbiga. De är minismå och har all rätt i världen att trotsa, provocera, gråta och kräva tillgång till dig 24/7.  Klart att de är jobbiga. Men jag borde inte tillåta mig att känna det. Jag borde vara så mycket bättre på att andas in alla ögonblick av under och mirakel. Som de är. Gud vad jag är arg på mig själv. Faktiskt.