Arkiv för augusti 2009

Skinnbrallan regerar

augusti 26, 2009

Mitt första intryck av min MVC- och BVC-tant var förvåning över att hon bar skinnbrallor. Är hon inte rädd att få svamp?! frågade jag mig förvirrat. Förvirrad i tillvaron rent allmänt, nygravid efter IVF och inte det minsta gravid i skallen.

Min första graviditet tyckte jag att hon var rätt jobbig. Mycket åsikter och av och till dendär barnmorskesjukan. Gammal klokskap, alla kan amma, det som är natuuurligt, sånt. Men samtidigt var hon lite lagom barsk och gillade definitivt att få svar på tal.

Under kaosgraviditeten med Bull visade hon sig vara en klart lysande stjärna på min himmel. Vilken kvinna! Vilka samtal, vilken stöttning och peppning, långt utöver det vanliga. Jag misstänker att jag flera gånger suttit på hennes lunchrast och öst ur mitt hjärta och gråtit. För att inte tala om den gången jag ringde henne för att fråga om doula-verksamhet. Om jag inte kan föda ihop med min man, finns det något annat stöd att få? Nej, det finns ingen doula-verksamhet här isstan, men om det blir så så kan jag vara din doula…

Igår satt jag hos henne med Bull. Det var sista gången innan skiftbytet i Bregottfabriken. Jag frågade henne om det här med att fixa till magen efter kejsarsnitt. Den blev ju inte så fin direkt. Hon tittade på magen och konstaterade att nej, det lär nog inte gå tillbaka av sig själv. Om jag går upp i vikt lär det nog inte heller bli så snyggt och när man blir äldre blir det nog ännu värre. Hon censurerar som vanligt inte sina åsikter.

Att få barn kostar på, sa hon och tittade strängt på mig. Att bära barn inne i sin kropp är en påfrestning och att föda dem också. Det kostar på kroppen, allt blir inte som vanligt efter det. Och jag hummade och jooo:ade och påbörjade jag-vet-men-meningar. Jag vet att det är så, men…

Att få barn kostar på, sa hon ännu en gång. Det kostar på och just därför tycker jag att man kan unna sig att få till det så bra som möjligt efteråt. Det är klart att du ska se till att få det där tillfixat. Du kommer att påminnas om det varje gång du ser dig i spegeln, varje gång du duschar, varje gång du stryker över magen. En utlandsresa eller vad man nu annars kan använda pengarna till är glömd och borta efteråt. Det är inte en bukplastik.

Jag bara stirrade på henne och sen började jag skratta. Hon är så fantastiskt härlig.

Du trodde att jag skulle säga nej?! sa hon och plirade förtjust på mig. Och då kunde jag krama henne och klappa henne på kinden och tacka henne för att hon varit ett så fantastiskt stöd för mig.

Fy fan vad jag beundrar dig, sa hon. Du sätter upp dina mål och du uppnår dem. Du är en stark kvinna och fy fan vad jag beundrar dig, Maja.

Tack, Skinnbrallan för den här tiden. Jag beundrar dig också. Och jag funderar på vad som är bäst att skicka till dig, blommor eller choklad. Eller bådadera.

Tack

augusti 24, 2009

Igår eftermiddag satt jag på ett flygplan. På väg hem. Totalt avslappnad. Det har varit en så fin helg. En fin helg full med fina möten. Jag är nytankad på värme, väsentlighetsprat och glädje.

Vilken förmån det är att ha lärt känna er alla. Tack!

Jävla spam

augusti 16, 2009

Det kom ett mail:

Hej Maja,

Du är utvald till att få ett testpaket Nushape i 30 dagar – för 0 kr!

Nushape är den nya generationens bantningspiller som hjälper dig att vinna över de extra kilona på ett hälsosamt sätt.

 

Förslag till svar:

Kära Nushape,

Tycker ni att jag är tjock? Jag bifogar ett kort av mitt arsle taget i kopieringsapparaten på jobbet.

MVH

Fru Gräddnos

 

Det här med kön 2

augusti 16, 2009

Lilla Bill: Vad blir Bull när han blir stor? Blir han en flicka?

Jag: Nej, han är en pojke. Han kommer alltid att vara en pojke. Han har en snopp, vet du.

Lilla Bill: Ja, han har en snopp. Som han kissar med!

Jag: Just det. Bull är en pojke.

Lilla Bill: … (funderar)… Men, jag tror att han VILL bli en flicka.

Det här med kön 1

augusti 16, 2009

Jag: Vet du vad det är för skillnad på pojkar och flickor, Bill?

Lilla Bill: Hm… pojkar bajsar i blöja?

Timing is everything

augusti 15, 2009

Scenen är vårt kök. Andra veckan i augusti. Gräl på uppsegling. Pelle har svårt med värme, det är 25 grader varmt och vi börjar gnata om något. Gnata på det där otrevliga viset. Jag ser på honom att det inte finns en önskan om försoning, han vill bråka. Jag har dessutom PMS From Hell, slänger en leksak på en kudde (kom inte och säg att jag är okontrollerad!) och grinar en skvätt. En såndär situation när man önskar att det fanns marginaler, att jag kunde få vara hormonell och bråkig utan att hela världen rasar ihop.

Ute på altanen sitter svärmor och svärfar, vi ska äta hämtpizza ihop. Pelle öppnar colan på köksbänken, den sprutar cola över kaklet och bänken och han svär

KUKEN!!!!

…koken… ekar det bakom oss. Den rödhåriga odygdspåsen väljer med skrämmande insikt tidpunkt för sitt första könsord. Och sitt andra;

… fitta… fnissar hon sedan och ögonen glittrar.

Jag och Pelle vänder ryggen till. Förenas i försök att se oberörda ut trots att det undanträngda fnittret får tårarna att rinna.

Jag klarar bara inte av värmen! säger Pelle. Och plötsligt är vi sams.

Lördagskväll

augusti 15, 2009

Idag bjöds vi på halstrad saltströmming i svärmors kyrkstuga. Efteråt satt vi utanför i kvällssolen. Lilla Bill sprang som den iller hon är tillsammans med en kompis runt runt i gräset. Svärmor och svärfar satt för en gångs skull bredvid varann på en trapp och umgicks med Bull. Pelle fotograferade dem. Och jag tänkte att nu, nu borde han ha lagt armen om mig. Nu borde vi ha stått där med armarna om varandra och njutit av vår familj tillsammans. Självklart. Utan frågetecken, utan tillåtelser, utan tveksamheter.

Tänkte jag och blev lite ledsen.

Men vi var där.

Och jag vet att det inte ens är ett år sedan jag stod i den kyrkstugan med armarna om svärmor och grät hennes fula t-shirt alldeles blöt. Barnen satt i bilen och Pelle hade just skrikit så hemska saker åt mig i telefonen att jag insåg att vi inte skulle kunna komma dit och äta en timme senare. Han hade skrikit att han inte kunde leva en minut till tillsammans med mig. Och jag skulle bara säga att vi inte kunde komma, men jag bröt ihop.

Det var då. Det var i september 2008.

Nu är han på affären och köper choklad åt mig. Och parmaskinka. Vi ska mysa lite. Det räcker gott. Trots allt.

Augustignäll

augusti 13, 2009

Samtidigt som vädret förändrades – värmeböljan försvann – så förändrades även mitt humör. Jag är låg, ledsen, snarstucken, obeslutsam och sötsugen. Känner mig grå och vardagstrist. Och samtidigt inte avslappnat vardagstrist för förändring står ju för dörren. Snart är mammaledigheten slut och snart börjar jag jobba.

Eventuellt bidrar det att jag till sist har åkt dit på ont i handleden. Förra gången jag var föräldraledig kom det redan efter fem månader. Nu har det gått närmare elva, och att inflammationen är ett faktum är inte så konstigt. Lilla Bull väger tio kilo och är ordentligt tungjobbad just nu. Han vill gå men han kan inte ännu. Jag har försökt undvika att lyfta på det sätt som gav mig ont sist. Med påföljd att jag har ont på ett annat sätt i stället. Svullen är jag också. Pronaxen kanske bör införskaffas.

Pronaxen och choklad. Hur dum får man vara som inte har choklad för nödsituationer hemma?

Augusti i backspegeln

augusti 12, 2009

Ibland saknar jag min gamla blogg. Det var synd att jag var tvungen att stänga den. När man känner sig lite augustimelankolisk kan man gå tillbaka och läsa om andra augustimånader. Augusti – månaden för sensommar och nystart. För längtan och ångest. För roligt och jobbigt. För svårt och lätt. Här får ni ett litet axplock.

26 augusti 2004

Alltså, jag är så vansinnigt jävla less på att vara ofrivilligt jävla barnlös!!!

Det känns som om jag bara går och trampar och väntar. Väntar på att mensen ska ta slut, på ägglossning, på Beräknad IckeMens och sen på att mensen ska ta slut igen. Nu väntar jag dessutom på första IVF-läkarbesöket (exakt 14 dagar kvar idag) och efter det antar jag att man kommer att vänta och vänta och vänta igen. Och allt detta medan sommaren försvinner och hösten och mörkret kommer. Jag fick minsann skrapa framrutan på bilen imorse. SUCK!!!! Jag vill inte vänta, jag vill bli gravid NU NU NU. Och det är så svårt att sätta upp andra mål för att lura sig själv. Jag vet ju inte hur hösten kommer att se ut och vad jag kommer att orka med. Jag vet ingenting, det är som att leva i vakum och just nu hatar jag det!

19 augusti 2005

Så ska man in i karusellen igen då. På tisdag börjar jag spraya inför vårt tredje fulla IVF-försök. Jag ska få byta medicin denna gång, det känns i och för sig bra att någonting blir annorlunda.

Tidigare behandlingar har jag sedan fått spruta med Puregon, men denna gång ska jag få Menopur istället. Och jag som just började tycka att jag klarade av puregonsprutorna riktigt bra och inte var speciellt nervös denna gång. Undrar om det är
1. Svårare
2. Hemskare
3. Gör mera ont
att spruta Menopur.

22 augusti 2006, Så totalt mamma

Med två timmars sömn i ryggen är kroppen trött. Lilla damen har knorrat och skruvat sig runt i sängen hela natten. Ögonen känns torra och armarna sega. När det skulle blöjbytas vid pass sju på morgonen så skickade jag upp maken, det kändes inte som att jag kunde lita på att jag inte skulle ramla ihop. Ja, kroppen är trött men inte själen. Jag cyklar till badplatsen som ligger tom nu när skolorna har börjat. Vattnet är som siden när jag simmar ut och njuter av min lilla stund av egentid.

Egentid har jag inte mycket av ännu. Kroppen och själen är annekterade av Henne. Sinnena är inriktade på barn, barn, Mitt Barn. Min kropp betraktar hon med självklar äganderätt som sin. Mina bröst, som kanske en gång i tiden gjorde sig riktigt bra i en urringning, är degraderade till matbehållare, leksaker och sovkuddar. När jag lägger henne för att ammas utstöter hon glada pip och tittar på bröstet med tjuvrolig blick som för att säga “Hej på dig gamle kompis, var har du hållit hus så länge?!” Sover hon dåligt kan jag ta av mig tröjan och låta henne lägga sig till rätta med huvudet på ena tutten. Är man nog trött så somnar man sedan, med täcket i en korv, behagen i vädret och en växande mjölkfläck på lakanet. Så totalt mamma och så totalt osexig.

20 augusti 2007, Gott om flyt är det ont om

Just nu är det mycket som tjorvar:

Det är jobbigt i relationen med maken just nu. Det löser sig nog men det känns TRÅKIGT
Jag har blivit uppsagt
Tvättmaskinen har havererat. Den sa BANG igår när den centrifugerade och nu måste den åka till tvättmaskinshimlen. Hallå! Tror någon att jag är gjord av pengar, jag är ju för f-n snart arbetslös.

Nu får den här trenden vända tycker jag. Basta.

19 augusti 2008; Beware – klagoinlägg!!!

Till min stora förvåning upptäcker jag att denna gång är det tungt att vara höggravid. Rejält tungt faktiskt. I vissa fall gråtfärdig-tungt.

Jag inser att fysiskt var graviditeten med Lilla Bill en riktig räkmacka. Sjukskriven för tillväxthämning med order om att vila, vila, vila, inte stressa och i stället ha trevligt. Jag hade i princip inte ont någonstans, fick sova så mycket som jag behövde, var inte speciellt stor och njöt i fulla drag av magen.

Men denna gång är det tungt. Denna gång är jag trött och har ont. Jag läser andras bloggar och inser att det är fullt normalt och inte ett skvatt unikt. Ändå är jag oförbererdd varje morgon. Varje morgon när det är svårt att ta sig ur sängen för att det gör ont i ryggen, när jag har svårt att dra upp rullgardinerna för att händerna är svullna och gör ont när jag knyter dem, när fötterna känns som onda, svullna tvättsvampar och när jag får ta sats för att med glatt mod lyfta Lilla Bill ur sängen.

Varannan morgon är min morgon, då åker maken direkt till jobbet och kommer inte hem innan. Nej, jag tror inte han fattar hur jävla slitsamt det är att bara komma ner på golvet och byta blöja på gumman. Att resa sig för att hämta något man glömt och sedan ner igen. Ryggen protesterar, ljumskarna protesterar, det gör ont i någonting som jag antar är bäckenfogen mitt fram. Hur ska detta gå?

På något vis hade det varit enklare att han inte alls fanns i faggorna. Då hade jag inte behövt tänka på alternativet. Hur det hade varit om han bott hemma. Att det rättvisa faktiskt skulle varit att han tagit allt jobb med Lilla Bill fram till förlossningen. Att han borde göra det utan att säga knyst om det.

… och hur i hela friden jag ska orka sedan, när jag är så här trött redan nu.

 

Förändring är det enda konstanta i tillvaron.

 

Fortfarande sommar

augusti 11, 2009

Det är fortfarande sommar och jag njuter av det. Varje varm, humlesurrande augustidag. Varje varm, mörknande, småmyggig augustikväll med ett glas iskallt rosé. Jag går klädd i klänning och ballerinaskor och njuter av att ha bruna ben som kjolen flaxar runt när jag går. Skjuter upp solglasögonen i pannan, andas in min favoritparfym och vickar på rosamålade tånaglar.

Imorse hörde jag sensommarljud från fågelreservatet. Det kacklades högre än normalt. Förestående flytt diskuteras högljutt. Men ännu står naturen stilla. Låter det andlöst vara sommar.

Andlöst sommar. Jag är så oändligt tacksam över att sommaren fick vara bra. Över lycka, andrum, skratt från hjärtat och tystnader som ibland fått vara bara det. Tystnader. Utan outtalade meningar och anklagelser. Bara tystnader i gemenskap.