Augusti i backspegeln

Ibland saknar jag min gamla blogg. Det var synd att jag var tvungen att stänga den. När man känner sig lite augustimelankolisk kan man gå tillbaka och läsa om andra augustimånader. Augusti – månaden för sensommar och nystart. För längtan och ångest. För roligt och jobbigt. För svårt och lätt. Här får ni ett litet axplock.

26 augusti 2004

Alltså, jag är så vansinnigt jävla less på att vara ofrivilligt jävla barnlös!!!

Det känns som om jag bara går och trampar och väntar. Väntar på att mensen ska ta slut, på ägglossning, på Beräknad IckeMens och sen på att mensen ska ta slut igen. Nu väntar jag dessutom på första IVF-läkarbesöket (exakt 14 dagar kvar idag) och efter det antar jag att man kommer att vänta och vänta och vänta igen. Och allt detta medan sommaren försvinner och hösten och mörkret kommer. Jag fick minsann skrapa framrutan på bilen imorse. SUCK!!!! Jag vill inte vänta, jag vill bli gravid NU NU NU. Och det är så svårt att sätta upp andra mål för att lura sig själv. Jag vet ju inte hur hösten kommer att se ut och vad jag kommer att orka med. Jag vet ingenting, det är som att leva i vakum och just nu hatar jag det!

19 augusti 2005

Så ska man in i karusellen igen då. På tisdag börjar jag spraya inför vårt tredje fulla IVF-försök. Jag ska få byta medicin denna gång, det känns i och för sig bra att någonting blir annorlunda.

Tidigare behandlingar har jag sedan fått spruta med Puregon, men denna gång ska jag få Menopur istället. Och jag som just började tycka att jag klarade av puregonsprutorna riktigt bra och inte var speciellt nervös denna gång. Undrar om det är
1. Svårare
2. Hemskare
3. Gör mera ont
att spruta Menopur.

22 augusti 2006, Så totalt mamma

Med två timmars sömn i ryggen är kroppen trött. Lilla damen har knorrat och skruvat sig runt i sängen hela natten. Ögonen känns torra och armarna sega. När det skulle blöjbytas vid pass sju på morgonen så skickade jag upp maken, det kändes inte som att jag kunde lita på att jag inte skulle ramla ihop. Ja, kroppen är trött men inte själen. Jag cyklar till badplatsen som ligger tom nu när skolorna har börjat. Vattnet är som siden när jag simmar ut och njuter av min lilla stund av egentid.

Egentid har jag inte mycket av ännu. Kroppen och själen är annekterade av Henne. Sinnena är inriktade på barn, barn, Mitt Barn. Min kropp betraktar hon med självklar äganderätt som sin. Mina bröst, som kanske en gång i tiden gjorde sig riktigt bra i en urringning, är degraderade till matbehållare, leksaker och sovkuddar. När jag lägger henne för att ammas utstöter hon glada pip och tittar på bröstet med tjuvrolig blick som för att säga “Hej på dig gamle kompis, var har du hållit hus så länge?!” Sover hon dåligt kan jag ta av mig tröjan och låta henne lägga sig till rätta med huvudet på ena tutten. Är man nog trött så somnar man sedan, med täcket i en korv, behagen i vädret och en växande mjölkfläck på lakanet. Så totalt mamma och så totalt osexig.

20 augusti 2007, Gott om flyt är det ont om

Just nu är det mycket som tjorvar:

Det är jobbigt i relationen med maken just nu. Det löser sig nog men det känns TRÅKIGT
Jag har blivit uppsagt
Tvättmaskinen har havererat. Den sa BANG igår när den centrifugerade och nu måste den åka till tvättmaskinshimlen. Hallå! Tror någon att jag är gjord av pengar, jag är ju för f-n snart arbetslös.

Nu får den här trenden vända tycker jag. Basta.

19 augusti 2008; Beware – klagoinlägg!!!

Till min stora förvåning upptäcker jag att denna gång är det tungt att vara höggravid. Rejält tungt faktiskt. I vissa fall gråtfärdig-tungt.

Jag inser att fysiskt var graviditeten med Lilla Bill en riktig räkmacka. Sjukskriven för tillväxthämning med order om att vila, vila, vila, inte stressa och i stället ha trevligt. Jag hade i princip inte ont någonstans, fick sova så mycket som jag behövde, var inte speciellt stor och njöt i fulla drag av magen.

Men denna gång är det tungt. Denna gång är jag trött och har ont. Jag läser andras bloggar och inser att det är fullt normalt och inte ett skvatt unikt. Ändå är jag oförbererdd varje morgon. Varje morgon när det är svårt att ta sig ur sängen för att det gör ont i ryggen, när jag har svårt att dra upp rullgardinerna för att händerna är svullna och gör ont när jag knyter dem, när fötterna känns som onda, svullna tvättsvampar och när jag får ta sats för att med glatt mod lyfta Lilla Bill ur sängen.

Varannan morgon är min morgon, då åker maken direkt till jobbet och kommer inte hem innan. Nej, jag tror inte han fattar hur jävla slitsamt det är att bara komma ner på golvet och byta blöja på gumman. Att resa sig för att hämta något man glömt och sedan ner igen. Ryggen protesterar, ljumskarna protesterar, det gör ont i någonting som jag antar är bäckenfogen mitt fram. Hur ska detta gå?

På något vis hade det varit enklare att han inte alls fanns i faggorna. Då hade jag inte behövt tänka på alternativet. Hur det hade varit om han bott hemma. Att det rättvisa faktiskt skulle varit att han tagit allt jobb med Lilla Bill fram till förlossningen. Att han borde göra det utan att säga knyst om det.

… och hur i hela friden jag ska orka sedan, när jag är så här trött redan nu.

 

Förändring är det enda konstanta i tillvaron.

 

Explore posts in the same categories: Barnlöshet, Majaliv, Mammaliv, Relation