Arkiv för september 2009

I alla fall inte oberörd

september 30, 2009

Imorse vaknade jag halv fyra och har bara kunnat sova litegrand efter det. Hjärnan spinner på, hjärtat dunkar. Det är inte bra. Inte heller bra att Bill vaknar vid fem, förmodligen beroende på att jag inte sover. Och då vaknar förstås Bull tjugo över fem eftersom det inte sovs inne i vårt sovrum. Och när Bull vaknar måste Pelle upp och försöka söva om.

Allt det ovanstående är förstås negativa saker. Men det följs av positiva eftersom en förtvivlat trött Pelle (som säger att han är en dålig pappa eftersom han blir så arg, arg, arg när Bull vaknar så tidigt), en ammande Bull och en piggelin Bill samsas i stora sängen klockan sex. Jag får trösta Pelle, säga att jag tycker att han gör ett fantastiskt jobb hemma och att han är så totalt närvarande med barnen. Och jag får också säga att orsaken till att jag vaknar så tidigt är att jag inte mår riktigt bra just nu. Jag får säga det utan att Pelle går i försvar och börjar argumentera att han mår ännu sämre. Vi pratar inte mer om det, men kanske förstår han lite att detta är en jobbig tid. Och det är bra.

Sen går vi upp och är glada över våra barn. Och det är bra.

Väl på jobbet påminns jag om kollegan som igår gick hem med vad jag förstår är total utbrändhet. En av dessa duktiga, duktiga, duktiga flickor som kört rätt in i väggen. Jag tror att hon blir hemma mycket längre än vad hon förstår själv. Det känns så sorgligt, jag kommer att sakna henne.

Och samtidigt är det bra att påminnas om att det inte går att vara perfekt. För jag har jämfört mig med henne. Hur orkar hon med sina tusen bollar, sina barn och sitt varma intresse för alla. Hur orkar hon se alla här på jobbet, sprida sitt gladglitter och sin värme. Det gjorde hon inte i längden. Jag har känt mig dålig i jämförelse med henne. Samtidigt som jag nu känner ett dåligt samvete för att jag inte sa mera. För att jag inte pressade henne lite mer på hur hon egentligen mådde. Ja, jag har frågat. Och jag har sett. Men jag kunde ha sett mer.  

Det är upp och det är ner. Men åtminstone har jag inte förlorat förmågan att känna med hjärtat. Jag har inte blivit hård, jag har inte blivit oberörd. Och det är bra.

Annonser

Och ännu en helgångest

september 28, 2009

Ja, det var förstås en sak till som jag har haft ångest över.

Jag har varit livrädd att jag är med barn. Livrädd.

Nej, vi har inte chansat, inte det minsta. Ändå. Rädd. Några olika tecken som kunde varit graviditetstecken. Och mensen som jag  inte hade exakt koll på. När skulle den komma? Dag 26? Det blev dag 29. Långa dagar. Det var inte förrän jag satt i badrummet med graviditetstestet i handen som den kom. Innan jag hann testa.

Men känslan. Den som bidrog. Hur lätt det är att blåsa omkull den pappfigur som jag riggat upp och som ibland kan få vara sorglösa jag. Den person som i ögonblick kan tro att hon har koll på livet. Att man kan får skratta, busa och skämta ytligt. För där satt jag som en våt fläck. Åter i pyjamas med ett graviditetstest i handen.

Jag visste det redan innan och jag vet det ännu mera nu. Om jag skulle bli gravid nu skulle jag bli tvungen att avbryta det. Bill och Bull har rätt till en fungerande mamma och pappa. Vi skulle inte ha klarat det. Det hade varit den absoluta dödsstöten för vårt förhållande.

Jag vill inte ha någon spiral och jag vill inte äta p-piller. Jag vill inte stänga dörren helt för ett tredje barn. I en ideal värld hade jag velat vänta fyra år och sedan få ett barn till. Nu vet jag att möjligheterna och chanserna till detta är absolut minimala. Jag vet det. Och att jag borde sätta in spiralen. Ändå känns det som en omöjlighet. Jag vill inte. Kroppen vill inte. Inte en enda smärtsam gyngrej till. Och inte någonting som säkerställer att vi aldrig får ett barn till. Om jag sätter in en spiral kan det aldrig bli ett hoppsan även om vi skulle önska oss ett hoppsan.

Ni hör, det är ett lyxproblem. Vi har en Bill, vi har en Bull, det är ett lyxproblem och inget annat. Sätt in den förbannade spiralen, nöj dig med vad du har. Och inse att tankarna kanske bara är ett sätt att gå långsamt från bebistiden. Inte göra snabba avslut. Kanske bara. Och kanske inte.

Helgångesten

september 28, 2009

Helgen har varit rent ut sagt skitjobbig.

Kanske inte bara helgen.

Visst tar det på krafterna när vardagen ställs om. Jag sover inget vidare. Klockan fyra vaknar jag ofta till och har svårt att somna om. Så, reserverna är väl inte direkt fyllda inför en helg ensam med barnen. Ändå är jag inte förberedd på hur det blir. Det är ju bara att gå och lägga sig i tid.

Det är inte bara att gå och lägga sig i tid. Inte när kroppen plötsligt slår på stora varningssignalen och bara vägrar slappna av. Bara vägrar samarbeta. Från början förstår jag inte vad som pågår. Ligger i mörkret på min shaktimatta och känner musklerna bli tyngre medan hjärnan är glasklar och hjärtat fortsätter dunka. Ger upp. Kliver upp igen, sätter mig vid köksbordet med min dagbok och låter texten rinna. Känner så tydligt att jag skulle behöva gråta ut något. Det går inte.

Så småningom förstår jag ändå att det är hösten. Att det är en bro över till förra hösten.

Ensam i september.

Att Pelle inte är hemma lämnar utrymme för alla minnen. Kanske året som varit bara varit en fantasi. Kanske är vi tillbaka i eländet. Nej, det är inga tankar jag tänker logiskt. Det är bara känslan. Känslan i kroppen. Alarmet som inte går att stänga av. Hjärtat som inte kan sluta dunka.

Och så blir det söndagseftermiddag och han kommer hem. Vardagen ramlar på plats igen. Barnen jublar över att se honom. Jag får min löprunda och inser hur trött jag är. Jag orkar inte springa. Snubblar fram som ett kräkfärdigt fyllo i skogen, lungorna gör ont och tårarna pressar mot ögonlocken.

På natten sover jag. Bara en kort vakning vid fyra.

Har man inte ord så gör man ord

september 28, 2009

Lilla Bill kommer ut från badrummet med en liten röd flaska i handen.

Kan du måla de här som jag har i sockarna?

Vilka då?

Mina… mina nagellackar!

Storlekens betydelse

september 28, 2009

Lilla Bill (framhåller hur stor hon själv är): Bull är liten.

Jag: Jaha…?

Lilla Bill: Bull är för liten. Bull är för liten!

Jag: Vad är han för liten för?

Bil (tänker och tänker): …En stickmaskin. Det är han för liten för!

Bubbla

september 26, 2009

Jag mår inte så bra just nu. Och jag får inte ord på det, det skrämmer mig.

Pelle är bortrest och förra hösten blir så nära. Jag antar att det är det. Det biter mig i häcken. Känslor som lätt  glider över mellan åren. Ensam med barnen, samma höstljus, samma stjärnor, samma natur, samma luft. Det blir som en bubbla.

Partyprinsessan Maja…

september 25, 2009

Okej, jag är ensam med ungarna till söndag. Pelle åkte igår. Självklart vägrade Bill att äta NÅGONTING efter den ynka plätta som hon åt till middag klockan halv fem. Trots att jag satt med en youghurttallrik i näven och vädjade. Självklart vaknade hon klockan fem. Nog för att hon låg kvar i sängen och skruvade sig ända tills jag lät henne gå upp klockan sex, men inte sov jag för det. Låg ju och var skitnervös för att hon skulle väcka Bull.

Nu är jag inte skitnervös. Jag är skittrött.

Herregud vad trött jag är.

Och ikväll ska vi på afterwork till en arbetskamrat. Mina föräldrar skjutsar hem ungarna, lägger dem och väntar på plats tills jag är hemma. För ett ögonblick tänkte jag att jag är för trött för afterworken, jag ställer in den. Men så slog det mig. Vad är en afterwork mot hellhour med mina barn. Jag måste vara knäpp.

Men direkt klockan är slagen sju så är det jag som lämnar vinglas, buffébord och vänskapligt snack. Halv åtta ligger jag i sängen. Promise.