Arkiv för oktober 2009

Svar på ännu en fråga

oktober 21, 2009

Har ni frågor? Kom till Tant Maja. Tant Maja svarar så gärna!

Du som har googlat på ”födelsedagspresent till honom”. Det finns ett gott gammalt talesätt att hålla i minnet;

Show up naked, bring beer!

Lycka till!

Svar på fråga

oktober 21, 2009

Du som har googlat på ”kan jag ställa min giraff” och hamnat här. Till dig är svaret:

Det är helt okej. Ställ honom där borta i hörnet!

De är tillbaka!

oktober 21, 2009

Pelle och Bill är tillbaka från Umeå. Alldeles välbehållna. Klockan åtta på kvällen får jag sätta mig på huk på hallgolvet, sträcka armarna mot Bill och ropa

Har du varit så modig idag, Bill?!

Svaret är självklart

JAAAAAA!

Och så rusar hon i min famn. Min fina!

Hrmf!!!

oktober 20, 2009

Du som har googlat på ”maja rumpor” och hamnat här…

Nu är jag riktigt förnärmad!

Nog för att den är stor, men den är fortfarande bara en. Faktiskt.

 

(Den består i och för sig av två halvor. Men 0,5 + 0,5 = 1  Det borde du faktiskt ha koll på)

Föräldrar

oktober 19, 2009

Fan vad svårt det är med vissa saker. Föräldrar exempelvis. Mina föräldrar.

Imorgon ska Bull vara hos sina morföräldrar. Det är uppgjort sedan i lördags. Idag ringde jag för att dubbelkolla och jag får självklart det sedvanliga svaret från min mor;

Jaha… ja, det lät ju som en bön, detdär! Jaja, jag vet jag. Ja, han är ju lite jobbig, haha…

Och så vidare. I skämtsam ton. Och skämtsamt menat förstås.

Skämtsamt menat förstås. Ja, men alltid detta svar. Detta skämtsamma nekande och skämtsamma få mig att känna mig som att jag bönar och ber. Och det är lika jävla jobbigt varenda gång. Jag har sagt det förut, att jag önskar att de skulle säga ja när de menar ja och nej när de menar nej. De säger aldrig nej. De ställer upp, men de får mig verkligen att känna att de ställer upp. Jag skulle verkligen önska att svaret var JA, VAD ROLIGT!

 Jag hör från mina syrror att de pratat om hur roligt det är att vara med mina barn, men jag hör aldrig reaktionen själv. Inte på det viset som skulle göra det lätt att be om hjälp. Inte på det viset som inte skulle samla dåligt samvete hos mig. Jag vet att barnen är välkomna. Min mor är bara så jävla duktig på att få mig att känna mig skyldig. Skuldsatt.

Och jag vill inte vara skuldsatt. Jag vill inte att de ska ställa upp. Ställa upp ska de bara göra om det verkligen behövs. Imorgon är inte en sådan dag. Imorgon är bara en dag som förenklar för mig och Pelle. Imorgon är en dag då de kan få låna Bill om de vill. Låna – inte ställa upp.

Ikväll tog det lite extra hårt i mig. Anledningen är väl PMS. Eller kanske helt enkelt droppen som urholkar stenen.

När ungarna somnat ringde jag tillbaka till mamma. Jag ringde tillbaka och frågade om det verkligen var okej att Bull skulle vara hos dem. Sa att självklart stannar jag hemma från jobbet annars, det är inget snack. Det är mina barn, jag tar hand om dem.

Varpå min mor undrar vad jag pratar om. Barnen är ju alltid välkomna här minsann, vi säger väl aldrig nej?! Nu är du tokig. Detdär har du hittat på själv! Och här får du prata med pappa.

Nu sitter jag här och grinar. Över en underlig jävla skitsak. Föräldrar – can´t live with them, can´t kill them…

Men ååååhhhh!!!

oktober 19, 2009

Väl återkommen från lunchen fick jag fortsättning på retsam överlämning:

Nu hade du prickat av alla de där punkterna, hundra procent rätt! Nu tar du pappret och följer med mig här in till arkivet. Här har du hålslagaren. Och sen tar du pärmen, här, i hyllan. Sätt pappret längst fram. Och så slår du ihop pärmen. Och så tillbaka in i hyllan! De där papprena lägger du här i plåtskåpet. Om de börjar på A sätter du det längst fram. Plastmappen lägger du ovanpå, här i brevkorgen.

Jag dödar honom snart. Snart får han örsnibbarna piercade med hålslaget och plastmapparna uppkörda någonstans. Jag lovar!

Att tvinga en kollega att göra överlämning

oktober 19, 2009

Jag har egentligen inte alls tid att skriva detta, inte alls. Men jag måste få det ur mig för att kunna jobba.

Jag ska ju alltså till viss del byta arbetsuppgifter. Närmaste kollegan ska lämna över till mig. Alltså, jag har varit oerhört diplomatisk när jag har pratat om honom, för detta är inte en organisation där man pratar skit om varann.

Men jag tyckte att det var svårt att komma in i jobbet här. Jag var hemligt gravid och hade hemlig äktenskapskris. Hjärnan var inte av det skarpaste slaget. Och inte självförtroendet heller. Det var inte som att jag ställde några krav på överlämningen av jobbet. Det var väl mera att jag hoppades att ingen skulle fatta att jag inte fattade någonting. Att jag inte fick ordning på tankarna, inte hade en grund att stå på, inte kunde.

Och så blev jag lite bortkollrad av den allmänna introduktinen. Den allmänna introduktionen var helt fantastiskt. Entimmas schemalagda samtal med var och en av mina kollegor. Om ditt och datt.

Det var ju bara med närmaste kollegan som det där samtalet blev lite kortare. För han hade så dåligt med tid. Och hela den där tidspressen liksom färgade introduktion och överlämning av min tjänst. Han är ingen pedagog. Och jag var ingen duktig elev. Och han är definitivt ingen pedagog. Det gick fort, det var rörigt och framför allt gavs det liksom ingen tid till feedback och frågor.

Det var jättesvårt. Jag saknade plötsligt skinn på näsan att suga tag i honom och säga DRA DET DÄR EN GÅNG TILL, JAG FATTAR INTE! I stället levererades feedback fem minuter innan ett ärende skulle dras i gruppsammanhang. Med enda resultat att jag blev skitnervös inför mötet och inte hade tid att ändra någonting av det som borde ha ändrats på. Eller den gången då jag bad honom läsa igenom vad jag skrivit och ge mig feedback på det. Varpå svaret var att han inte orkade läsa igenom, dra det muntligt i stället..

Nu tror ni att detta är någon form av härskarteknikagerande. Eller oro för konkurrens eller klättra-på-varandra-stil. Men så är det inte. Han bara är sådan.

Så, när jag fick förfrågan om att byta arbetsuppgifter så ska jag, lite skämtsamt, till chefen att nu skulle jag hänga mig fast i Kollegans skjorta som en liten kardborre för att få koll på vad han gjorde. Och chefen skrattade lite och vi enades om att nej, Kollegan är ingen lagspelare och ja, han är lite speciell.

Idag satt jag för andra gången med på det möte som jag hädanefter kommer att hålla i. Vid mötets slut sa chefen, med en snäll sidoblick på mig, att nästa gång så gör ni dagordningen ihop och så sitter Kollegan med som stöttning för mig.

Ja! sa jag.

Det är helt onödigt, sa Kollegan.

Jo, du sitter med, sa chefen. Som mentor!

Det vill jag verkligen att du gör, sa jag.

Nej, jag gör dagordningen med dig innan och sen kan jag ge dig feedback efteråt, sa Kollegan. (jo tjena, tänkte jag)

NEJ, du sitter med på mötet, sa chefen.

Nä, men så hade inte jag velat ha det, sa Kollegan. Då blir det ju bara att jag pratar och tar över när det är du som ska hålla i mötet…

Jag kan sparka dig under bordet om du pratar för mycket, sa jag.

Nej, det är bara bortkastad tid, det hade jag tyckt, sa Kollegan.

Men för helvete! sa chefen, som aldrig brukar svära.

Okej då, jag sitter väl med, sa  Kollegan.

Pust!

Ta vara på småbarnsåren…

oktober 19, 2009

Det finns saker som folk älskar att säga till småbarnsföräldrar. Uppmaningar om att ta vara på tiden, åren går så fort, barnen blir stora så fort. Upplysningar att det är så mycket man tror att man måste hinna med och efteråt undrar man vad det var som egentligen var så viktigt. Information om att ifall man tror att det är jobbigt nu så är det faktiskt mycket jobbigare att ha större barn.

Och efter att ha fått öronen fullproppade av detta i evigheters jävla evigheter och smilat lika vänt och moderligt varje gång – och nästan aldrig tagit debatt – så tror jag banne mig att måttet är rågat.

PLEASE!!! LÄGG AV!!!!!

Jag undrar hur många det är av oss som vandrat i längtansträsket som behöver uppmanas att njuta av våra barn. Ärligt. Vi som lovat och svurit att äta gräs och aldrig klaga bara vi får vår längtan uppfylld. Vi som knappt ens vågar antyda att vi är trötta trots att påsarna under ögonen liknar de välfyllda matkassarna från ICA och trots att vi faktiskt sätter oss ner och gråter över att vi inte orkar plocka undan när ungarna däckat.

Kom ihåg att fånga dagen minsann. Far åt helvete! Jag fångar och jag fångar och jag fångar. Och det är underbara fjärilar att fånga, jag säger ingenting annat. Vad jag behöver är någon som säger åt mig att det är okej att inte fånga varje vaken minut. Att ingen kommer att ta barnen ifrån mig för att jag väljer någonting annat en eller annan gång.

Imorgon åker Pelle söderut med Bill. 25 mil i bil enkel väg för den årliga undersökningen av hennes hand. Jag har ångesten from hell för denna bilfärd. Ångesten from hell för att de ska köra åt just det. Helvete. Köra åt helvete.

Jag vet hur tunn gränsen är mellan vardag och katastrof. Jag vet hur skört livet är, hur lätt det är att allt man tar för givet försvinner. Jag vet att varje dag balanserar på gränsen av avgrunden. Jag tar inte en sekund för given. Och jag vet också att jag inte borde slänga bort denna underbara vardag på att vara orolig.

Den jävel som säger åt mig att ta vara på småbarnsåren idag åker på en propp. En stor fet sådan.

Kan man ha det bättre?

oktober 18, 2009

Jag: Godnatt Bill, min älskling. Jag älskar dig!

Bill: Jag älskar dig åsså, mamma!

Sex fantasier

oktober 17, 2009

Du som har sökt på ”maja gräddnos sex fantasier”. Snacka om att jag blev smickrad. Du lyhörda människa! Här kommer alla fantasierna:

1. En hel vecka av sovmornar.

2. Nya jeans som sitter fantastiskt.

3. Lönehöjning med 150 %

4. En utlandssemester med medföljande barnvakt.

5. Snö. Nu. Speciellt i skidbackarna.

6. En il-leverans av choklad som ankommer här ungefär om tre minuter. För annars dör jag nog.

 

Det var precis vad du letade efter va?!