Arkiv för december 2009

Matlagning i mellandagsfriden

december 30, 2009

Efter tomteincidenten återstod endast att hänga mina kläder på tork och svabba upp världshavens höjning på  mitt köksgolv.  Lätt okoncentrerad återgick jag sedan till matagningen. En aptitlig klump köttfärssås behövde tinas och hottas upp medelst kryddor. En enkel match för någon som är ungefär som Jamie Oliver i köket. Typ. Lite mer tomatpuré, lite paprikapulver, lite chilipulver och en gnutta socker. Socker gör underverk i matlagningen.

Men lite skakis var jag. Skakis speciellt i underarmarna. Jag minns min farmors ord Mjöl går bra att sätta till men är omöjligt att ta bort. Låt mig säga att det gäller även socker. När man ämnar skaka ner sissådär en tesked och det visar sig bli en halv deciliter. Fördelat på två mycket små portioner. Jag såg på sockerhögen som snabbt blev uppblött och omöjlig att skilja från den övriga maträtten. Ungefär direkt gav jag upp idén att försöka skeda upp den.

Dödsföraktande rörde jag ner sockret i köttfärsröran. Hur illa kan det bli egentligen?! En provsmakning visade att det faktiskt kan bli ganska illa. Och nu var goda råd dyra. Båda ungarna ylade av hunger. Mer köttfärssås fanns i frysen men tiningstid saknades big time.. Det var dags att experimentera. Och, vad vet ett par snorungar egentligen om hur köttfärssås ska smaka?!

Så, jag kryddade. Ingen har dött av för mycket salt och socker sa jag frejdigt till mig själv, och öste på med både det ena och det andra samt soja. Och svartpeppar.

Det slutade med att köttfärssåsen smakade som någon form av originell amerikansk grillsås.

Och den gick åt till sista slicken. Barnen gjorde heder åt anrättningen. Och jag insåg faktum. Barn kan nosa sig till socker överallt.

Varför fira nyår bara en gång per år?

december 30, 2009

Vi blir inte ensamma på nyår. Ett par bekanta med medföljande barn kommer hit. Tolvslaget lär vi fira på tu man hand, men något lite festigt blir det innan dess.

Så, det blir små fyrverkerier i barnvändlig tid, mat, bubbel (alkofritt sådant till den som kör) och umgänge. Samt en såndär ballong som man tänder ett ljus i och skickar upp i atmosfären.

Fast det var faktiskt två ballonger i förpackningen. Och familjen som kommer hit har med sig en. Och TRE varmluftsballonger behöver ju ingen vettig nyårsfest. Så…

Ikväll skickade jag och Pelle upp en egen ballong. Iklädda täckbyxor och dunjackor – ty det var femton grader kallt – stod vi ute på gården och skickade upp en ballong. Och så knäckte vi en flaska bubbel, skålade i bubbelglas och höll om varandra. Samt planerade en ny garderob.

Varför bara fira nyår en gång per år? !

Undrar om Pelle går på anabola…

december 30, 2009

Lilla Bill försöker förhandla om vem som ska ta på henne nattlinnet:

Jag: Men pappa får hjälpa dig. Jag måste amma Bull, vet du. Så kommer jag in till dig sedan och läser saga.

Lilla Bill: NÄE!!! UHUUUU!!! Mamma måste ta på mig nattlinnet!!!! Pappa kan vara med Bull!

Jag: Men han kan ju inte amma Bull. han har ju inga tuttar.

Bill:  Men han kommer att få!

Pelle: (!)

Jag: Tror du verkligen att pappa kommer att få tuttar?

Bill: Ja. Det lovar jag.

Självförtroende

december 30, 2009

Jag: Vad du är fin, Lilla Bill…

Bill: Ja, visst är jag!

Snygg övervåning

december 30, 2009

Det hörs skönsång från badrummet. Lilla Bill sjunger;

Nu tändas tusen juleljus på vindens mörkblå grund…

Mellandagsfriden fortsätter

december 29, 2009

I inledningen till  detta äventyr skrev Bill  handlingslistor. En stor packe post-it-lappar omvandlades till listor där det, enligt uppläsaren, av någon anledning stod de två orden Mamma och Toapapper.

Köksgolvet täcktes av dessa rosa och orange lappar. Jag är en tålig mamma, det gör mig ingenting.

Eftermiddagen gick. Bill, Bull och jag lekte i lektältet. Vi brottades. Vi kittlades. Vi fikade.

Och sen bröt helvetet lös.

Det var middagsdags. Båda barnen var gnälliga. Jag hade, till min stora lycka, hittat en burk köttfärssås i frysen. Jag hade laddat en kastrull med den frysta klumpen och placerat spagettiburken på bänken. Jag hade just fyllt en kastrull med kallt vatten, lagt locket på den och var på väg till spisen. Då noterar mitt sjätte mammasinne att Bulls gnäll plötsligt tystnat. Jag vänder mig om och ser den stackars julgranen spänd som ett segel i storm. Bull står nedanför och drar i en tomtejävel i långt snöre som vägrar lossa. Jag inser att här gäller det inte sekunder. Här gäller det hundradelar.

Jag kastar mig mot julgranen samtidigt som jag i slowmotion vrålar AJAJAJAJ! till Bull.

För min inre syn kan jag ännu se hans förvånade blick. För när jag kastar mig trampar jag på en av handlingslistorna. Jag finner mig plötsligt helt  vågrätt i luften medan kastrullen singlar iväg i en perfekt båge samtidigt som den gör looping på looping.

Jag kanar in under julgranen blöt som en dränkt katt. Köket ser ut som om tredje världskriget brutit ut. Bull har släppt tomtejäveln av pur förskräckelse. Bills blå ögon är klotrunda och hon upprepar Gråter du mamma, gråter du mamma??? För jag kan inte sluta skratta. Jag fnissar hysteriskt så tårarna rinner.

Tack

december 28, 2009

Tack för en underbar jul.

Tack för att vi har fått fira den tillsammans, hela familjen. Tack för Bill och för Bull och tack för Pelle.

Tack för värmen mellan mig och Pelle. Tack för Bill som tittar mig finurligt i ögonen och säger Jag älskar så mycket dig, mamma. Och tack för Bull som rusar i min famn och kramar sig hårt med sina små starka ettårsarmar.

Tack för att det bara var vår Volvo V70 som gick åt skogen när Pelle smällde med den för inte ens en timme sedan. För att Pelle inte är skadad och för han hade hunnit lämna av Bill hos mormor och morfar.  Tack, förresten, för att bilen var helförsäkrad.

Men nu ska jag gråta en stund. För att vardagen är så bräcklig. Så bräcklig är den. Allt kan hända. När som helst.