Arkiv för januari 2010

Imorgon

januari 31, 2010

Från och med imorgon har jag två dagisbarn.

Min son med den runda magen, de knallblå ögonen och lockarna i nacken ska ut i världen. Min son med de starka knubbiga armarna, de små kompakta svettfötterna och de mjukrundaste kinderna. Min lilla Bull, min oväntade överraskning, min världsomstörtare, mitt lilla längtansbarn. Mitt lilla längtansbarn som jag inte hann börja sakna.

Imorgon, min lilla finus, är det din dag!

Att försöka snacka sig ur situationer

januari 31, 2010

Bill är fortfarande på minst sagt bitchigt humör. Efter lunch och efterrättsglass har hon fått löfte om att överta kökssoffan och mysa framför TVn en stund. Pelle ligger där och hon försöker köra bort honom medelst order. Det funkar dåligt. Du får be pappa snällt, säger jag, men Bill kan inte. Hon vill inte be folk snällt, hon vill be folk att dra åt helvete. Hon ger upp soffan en stund men kommer tillbaka. När Pelle vägrar lyda order även denna gång vänder hon sig till mig. Hon vill inte be snällt, jag måste be snällt åt henne.

Va? Jag?!  Nej, det gör jag inte. Du får be pappa snällt alldeles själv.

Nej, jag kan inte det. För jag har inte tålmod med det, jag är bara ett litet barn. Jag kan inte prata så hemskt bra.

Härliga söndagsmorgon…

januari 31, 2010

Vi har haft en jobbig morgon. Lilla Bill har provocerat mig sedan kvart över fem. Jag är trött och har PMS. Det drar ihop sig till storstrid. Jag är arg och Bill skrattar åt det hela. Bull är förkylningsgnällig. Det slutar med att jag sitter på badrumsgolvet och grinar. Bill blir arg på mig och säger åt mig att sluta gnälla.

Vi ska gå ut. Jag tar ett steg bak från att vara argmamman och blir plötsligt lugn. Agerande och konsekvens. Jag talar om för Bill att nu tänker jag inte tjata mer. Tack, mamma! säger hon överraskat glatt och missar poängen.

Jag plockar fram kläder till Bill och Bull i varsinn hög i hallen. Jag klär på Bill under mycket prat om vad jag gör och att vi ska gå ut snart. Jag klär på mig själv under samma prat. Bill plockar ur en kökslåda och upptäcker saker som måste undersökas grundligt. Sedan hänger hon på halldörren och gungar fram och tillbaka mitt under näsan på mig. Det är en fin provokation men jag blir inte arg.

Sen tar jag med mig Bull och går ut.

Bill får tokspatt och börjar skrika och drar på sig fleecebrallorna. DU MÅSTE HJÄLPA MIG! Men jag vidhåller. Om du ville det skulle du kommit när vi höll på. Nu får du klä på dig själv. Vi går ut så länge, hej hej.

Bill kan klä sig men är för upprörd för att få till det hela. Hon sitter på hallgolvet och vrålar när jag tittar in.

Jag hade ju tänkt mig att kunna kila emellan och hjälpa Bill lite smått  medan jag håller ett öga på Bull. Men Bull sticker iväg och jag måste springa efter honom. Bill blir kvar inne med konsekvenserna av det hela. Hon är tokarg.

En stund senare hör jag enorma vrål från framsidan av huset. Jag skyndar upp. Bill är iklädd fleecebyxor, stickad tröja, mössa och skor. Hon har ramlat i snön och är iskall om händerna eftersom det är femton grader kallt ute. Jag lyfter in henne, borstar av henne, säger att det är ju klart att du är kall när du går ut utan kläder. Sen måste jag ut och fånga Bull som åter är på väg bort.

Bill kryper vrålande ner i sin säng.

En stund senare har hon lugnat sig. Jag och Pelle ligger bredvid i stora sängen och Bull klättrar hejvilt över alltihop. Bill tycker synd om sig själv och vill bli tröstad men jag tröstar inte. Jag är inte arg men jag tröstar inte.

Man får inte gå ut utan små barn, det förstår du väl?! säger Bill trumpet till mig.

Jag förklarar. Och jag förklarar att även jag kan bli ledsen när någon retas med mig. Att det bara blir tråkigt för alla om vi håller på såhär. Bill lyssnar med ett halvt öra. Bull klättrar över i hennes säng.

Jag vill inte att Bull ska vara här, jag är ledsen!

Det bryr inte han sig om, säger Pelle.

Bill, när jag var ledsen i badrummet imorse, brydde du dig om det då? frågar  jag.

Bill är aldrig svarslös:

Ja! Då blev jag arg!!!

Lördagskväll

januari 30, 2010

Lördagskväll. Tjugotvå grader kallt, mjuk iskall snö som faller, fullmåne. Liksom ljust utomhus.

Jag hade inte planerat att vara ensam ikväll. Men pumpen i brunnen började tjorva och Pelle tog en sväng till rörkrökargrannen. Lagom till slutet på Robinsonfinalen kommer han hem och byter om. De ska träffas hos en annan granne. Kanske gå ut. Det är ju sista helgen på min pappaledighet. Visste, det är ok, var rädd om dig. Han är så fin i svart skjorta och jeans. En svart skjorta som jag köpt. Såklart.

Nej, jag ska inte tänka tankar. Jag har valt. Jag unnar Pelle att gå ut och jag är inte svartsjuk.

Det är bara någon gång ibland som jag känner ett vingel vid avgrunden. Ibland när någon säger Jo, jag såg Pelle... och jag tänker Gode gud, låt mig inte få veta någonting jag inte vill veta. Det har aldrig hänt. Att jag har fått veta någonting jag inte ville veta. Det har inte hänt. Och jag har valt. Jag sitter inte hemma och är svartsjuk.

Jag tar en whiskey och en snus. Trots förkylningen. Tassar omkring i mysbrallor, sockar och en vacker kofta. Tittar lite på månen. Skriver lite. Ser lite TV. Funderar.

Jag tänker må bra. Jag mår bra.

Lösenordsskyddad: Vad som hände?

januari 30, 2010

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenordsskyddad: Gammal skåpmat

januari 30, 2010

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Dagisstrid

januari 29, 2010

Fan.

Bill kom ihop sig med en tillfällig vikarie på dagis i höstas. Jag vet vad som hände. Bill hade fått en pulka tilldelad av en dagisfröken, något annat barn ville ha den, bråk uppstod. Vikarien klev in, styrde upp det hela, tog kälken av Bill samt gav henne en uppsträckning. Därefter fick Bill influensa/förkylning och var borta från dagis i två veckor. Hela händelsen växte sig jättestor.

Detta har legat kvar i Bill och kanske har jag inte skött det hela rätt.

Tyvärr har vikarien återkommit till dagis. Hon ska nu vara där halvtid till och med mars månad. Helvete också.

Bill är rättvist lagd. Hon är riktigt duktig på detta numera. Likaväl som vuxna personer vill hon inte få åthutningar när hon inte förtjänar det. Hon förtjänade inte det som hände och definitivt inte den ordentliga tillsägelsen att sluta grina och gå ordentligt när de skulle ut på promenad. Jag förstår att hon grät, hon blir sådan när hon är på väg att bli sjuk.

Vikarien är tillbaka på dagis och hon har självklart inget minne av vad som hände. Det var ju vardagsmat. Men Bill är som man är när man är tre år och på dagis. Bill är utlämnad på nåd och onåd till en stor, tjock vuxen som ”ser arg ut” och som kan förväntas bli arg på en närsom helst utan att man förtjänar det.

Så Bill talade om för dagisfröknarna att vikarien var DUM. Hon är DUM. Varpå hon fick sig en sträng åthutning att så får man ju inte säga.

Men Bill ljög inte, dagisvikarien hade ju varit dum mot henne. Och åthutningen åstadkom en enda sak. Bill vill inte gå på dagis. INTE ALLS vill hon gå på dagis. Sover bra gör hon inte heller.

Mitt hjärta blöder. Och nästa vecka när jag är på plats för inskolning av Bull kommer jag att göra mitt bästa för att medla mellan Bill och vikarien.

Jag har även pratat med ordinarie ansvarig fröken och förklarat det hela. Och jag tycker mig läsa mellan raderna att den här nya damen inte är så populär, inte så bra. Men att de bara har att foga sig. Må vara. Men det skiter jag i. Ordinarie fröken skulle prata med vikarien och förmedla mina ord. Nämligen att både jag och Pelle vet att det kan bli tokigheter på ett jobb, att det händer även oss på våra arbetsplatser och att vi inte är ett skvatt sugna på att fördela skuld för detta. Men kan hon snälla, snälla, snälla för dagisfridens skull säga förlåt till Bill. Riktigt ärligt säga förlåt, jag var dum, det var inte meningen. Jag tror faktiskt att det skulle räcka med det. Att hon skulle sätta sig ner och PRATA med Bill. Se henne i ögonen och ta på sig skulden. Jag hoppas att hon är klok och vettig och förstår detta.

För igår, när Pelle skulle lämna Bill på dagis, grät hon så mycket att han tog med henne hem igen. Fan, fan, fan.

Grädde på moset:

Pratade med min mamma i eftermiddags. Kom in på denna dagisstrid och förklarade vad som hänt. Fick en ordentlig flashback från min egen barndom. För mamma började dra iväg om ”dessa individer” som kanske inte är så bra med barn, och du vet ju vilken sorts kvinnor som kan hamna där för att de inte får andra jobb. Och att det kanske är lika bra att Bill får klara ut detta, livets hårda skola…

Ja, jag vet att mamma ibland pratar snabbare än hon tänker. Jag vet det.

Men för helvete.

Bill är 3,5 år och hon har inte valt att vara på dagis. Hon har inget val. Denna vikarien är en utbildad, vuxen person. Vikarien har ansvar för relationen. Jag köper den här tjänsten från kommunen och jag kan förvänta mig att det är kompetenta människor som jobbar med mitt barn. Bill ska FÖR HELVETE inte behöva lära sig livets hårda skola vid 3,5 års ålder. Hon ska känna sig trygg, sedd och stimulerad. Hon ska lära sig att samagera med andra barn och andra vuxna. Om hon känner sig trampad på ska någon lyssna på henne. Och om ens egna föräldrar inte tänker stå på hennes sida, vem fan ska då göra det?

Flashback var det ja. Nej, jag kan inte komma ihåg någon strid. Men jag kan fan inte komma ihåg att jag någonsin känt att mina föräldrar stått på min sida på det viset när jag var liten. Jag vet att mina systrar delar den känslan. De älskade oss och säkert stod de mentalt på vår sida. Men inympat i oss finns känslan av att när något går fel så är det alltid mitt fel. Jag minns att jag sprang min väg och skämdes när en A-lagare hade tilltalat mig på gatan. Det måste ju vara mitt fel på något vis. Förlåt Kära Vuxna Organisation för att mitt barn ifrågasätter någonting här… Ungefär så.

Så fan att Bill ska känna så. Så fan. Och oj vad många knappar i mig detta tryckte på. Tårar i ögonen när jag körde hem från jobbet efteråt.