Jag också

2000

Året inleds med en stor fest hemma hos oss. Resultatet av en stor fest någon annanstans som inte blev av eftesom någon sprang runt och bjöd in folk som sedan inte kom. Varpå de som ville komma inte fick plats. Och sen var vi för få för den stora planen. Och jag och Pelle, som var nygifta och nyinflyttade i hus, ställde upp och hade fest – som vanligt. Det kändes som att det var glitter och glamour på mycket. Jag jobbade hårt på IT-bolag med hög hippfaktor och lite pengar i kassan. Det var otroligt slitigt och uppslukande, men också givande, utmanande och fantastiskt. Jag fyllde 30 och kände ingen längtan efter barn. Pelle började dock prata om att det var dags att slänga p-pillren.

2001

IT-företaget gick i konkurs efter några riktigt otäcka månader då vi på ekonomiavdelningen satt i riktigt blåsväder. Jag tappade jobbet och trodde av någon anledning att det var rätt val att hänga med järngänget från IT-företaget till nya bolag. Det var det inte. Ingenting lyfte. Relationerna prövades och stod inte alltid rycken. Jag mådde dåligt. På sommaren slutade jag hoppas att säkra en plats på jobbet och tog mitt sista p-piller.

2002

Jobbsituationen blev ohållbar. Vi arbetade till sist utan lön och gick på a-kassa. Jag sökte andra jobb och upptäckte att jag inte var speciellt attraktiv på arbetsmarknaden. Trettio plus och inga barn. Intresset slocknade direkt man kom till barnfrågan. Så, när ett jobb äntligen dök upp tog jag det trots riktigt dåliga vibbar om arbetsplatsen. Bort. Ut. Iväg. Stå på egna ben. Så jävla illa kan det inte vara, man får väl i alla fall lön. På våren piercade jag naveln och tänkte att det där med graviditet kan ju gärna vänta tills efter sommaren. Så hinner jag visa upp mitt snygga navelsmycke litegrand.

2003

Det nya jobbet visade sig vara tjugo gånger värre än väntat. Arbetsplatsen ägdes av en kolerisk, elak, tjock gubbe och hans fru. Allt som oftast kunde man få stora utskällningar och det gällde att vakta ryggen. Att komma in som ekonom var ett mörker. Fullt med skyldigheter och inga befogenheter. Dessutom inget förtroende från något håll. Det åt på mig fortare än jag hade väntat mig. Visserligen fick man lön men dagarna var för jävliga. Jag sökte jobb men utan napp. Under sommaren pratade jag och Pelle om att det var dags att försöka få barn ”på allvar”. Här skulle timas sex och ägglossning. Och så… i november blev jag gravid. Pluset på stickan förändrade hela livet. Det var ju detta jag ville, allting blev rätt. Men några dagar senare började jag blöda. Ett tidigt missfall, ingenting mer. Jag orkade inte ens sjukskriva mig. En hel vecka satt jag på jobbet och surfade missfall och grät i smyg. Den ofrivilliga barnlösheten hade börjat.

2004

Ett tungt år. Tröstlöst graviditetskämpande och ett långsamt accepterande att IVF var vägen för oss. Under hösten gör vi vår första IVF och den misslyckas. Min älskade Farmor dör. Företaget jag jobbar för får ny ägare och jag andas lättat ut. En vanlig person.. Han är lättare att arbeta med och jag kan andas igen. Jag får löneförhöjning och uppskattning och jag jobbar som en slav. Jag försöker jobba in marginaler. Jag tänker ju närsomhelst bli gravid.

2005

Under året gör vi två FET och två IVF. Det är en berg-och-dalbana i hopp och förtvivlan. I oktober blir jag, åh mirakel, gravid. Det är så fantastiskt att jag inte kan  begripa det. Jag fortsätter att hålla samma tempo på jobbet. Det krävs. Och jag förväntas ta konflikter som inte (alltid) är mina. Det sliter på mig men jag vill inte riktigt acceptera det. Jag är ju så lyckligt gravid att jag borde klara allting.

2006

Det hårda jobbtempot slår mig slutligen i ansiktet. Barnet i magen visar sig vara tillväxthämmat och i vecka 32 blir jag akut inlagd på BB. Jag får släppa och backa och förväntar mig att bli uppbackad tillbaka. Det händer inte. Det tar endast en vecka så är jag ute i kylan, men det förstår jag inte då. Jag har annat i huvudet än jobbtrassel. I juni föds världens vackraste dotter. Allting annat bleknar. Men samtidigt som jag är så förtvivlat lycklig så lyckas jag inte rycka med Pelle i lyckan. Han drar sig liksom utanför, han vill inte riktigt vara delaktig. Jag blir arg och förstår inte vad som händer. Jag känner inte att vi delar ansvaret för världens vackraste barn. Men det är inte alltid jag orkar tänka på det. Varje händelse är så fantastisk ihop med Bill.

2007

Min mammaledighet fortsätter och jag njuter till fullo. Men samtidigt blir Pelle allt mer distanserad. Jag orkar inte alltid tänka på det, men när jag gör det är det med en iskall klump i magen. Någonting är fel. Under våren har jag kontakt med min arbetsplats för att diskutera återgången i augusti, men det visar sig att jag inte är välkommen tillbaka. Chefen har inte längre förtroende för mig. Först tror jag att det är ett missförstånd och försöker så gott jag kan ställa allt till rätta. Till sist förstår jag att jag är utsedd till syndabock och att min vikare kommer att få mitt jobb oavsett vad jag gör. Jag väljer att starta krig. Jag spelar in några samtal med chefen och mitt fack lyckas till sist förhandla en godtagbar lösning. Till min stora förvåning får jag nästan direkt ett vikariat och det visar sig att jag inte alls är oattraktiv på arbetsmarknaden. I december skriver jag kontrakt med min nuvarande arbetsplats.

2008

I inledningen av 2008 tror jag att jag vet hur allt ska bli. I stället vänds världen upp och ner. I slutet av januari blir jag helt oväntat gravid. När jag berättar för Pelle tror jag att han ska bli glad och äntligen vakna ur sin konstiga kylighet. I ställlet börjar han gråta och bekänner att han varit otrogen. Graviditeten går som i en dimma. Jag kämpar för att få Pelle att vakna och att välja familjen. Det går upp och ner men i juli flyttar han hem till sina föräldrar. I september föds vackraste Bull. En alldeles fantastisk och helt vanlig bebis trots allt som hänt utanför magen under graviditeten. Jag hoppas att Pelle ska välja familjen nu när han fått hålla sin son i sin famn, men det gör han inte. Men i november, då skilsmässohandlingarna ligger hos Tingsrätten, då när jag tror att allt är slut. Då kommer han tillbaka.

2009

Ett år av kämpande. Ett år av förundran. Vägen med Pele är inte spikrak och det kommer ännu ett par ordentliga kriser. Det är svårt att ohämmat glädjas när man samtidigt känner sig ensam och ledsen. Samtidigt är det svårt att inte vara totalt lycklig när man blivit så välsignad. Två ljuvliga underbara barn. Jag kan inte tro min lycka. Och i och med semester och därefter Pelles pappaledighet känns det som om det vänder på riktigt. Hösten är intensiv men rolig. Fantastisk men uttröttande.

Och här är vi nu.

Explore posts in the same categories: Majaliv, Mammaliv

3 kommentarer på “Jag också”

  1. Helga Says:

    Jadu Maja. Vad ska man säga. Tack för att jag får följa med på resan!

  2. Malin Says:

    Gott nytt 2010. Hoppas det ska bli ett riktigt bra år för dig och familjen!


  3. […] Det kanske är dags att sammanfatta 2010. Jag sitter här ännu en av dessa ensamma kvällar. Det känns som om det varit tusentals. Jag är trött och låg och försöker komma på någonting att skriva. Jag läser bakåt och försöker hitta inspirationen. 2008 och året därpå en decenniekrönika. […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: