Arkiv för februari 2010

Just in case

februari 27, 2010

Måns Zelmerlöw, bara så du vet:

Jag är ensam ikväll. Och efterfesten kan väl inte vara så himla kul i alla fall. Jag har chips och vin hemma!

Annonser

Lilla Bill om språk

februari 27, 2010

På mitt dagis pratar alla mina kompisar svenska. Och jag, till och med jag! Och du och pappa och Lilla Bull. Och Giraff!

Dessa fransmän och deras konstiga namn

februari 27, 2010

Fransmannen S verkliga namn är Susanne. Och för övrigt kommer han från Afrika.

Det har Lilla Bill berättat på dagis.

(S jacka hänger kvar i hallen. Och hans duschkräm står kvar i duschen.  Dessa franska män.)

Ahaaaa!

februari 25, 2010

Jag älskar handfasta förklaringar. Det är tänder på gång. Halvt framme numera.

Herregud vad lite Alvedon kan göra för humöret. På såväl son som mor.

Vad som hände med glasögonen

februari 25, 2010

Jag går numera omkring med ramponerade glasögon, ett jack över näsryggen och en synnerligen öm näsa.

Det var söndagsmorgon. Jag var trött, nyförkyld med värk över bihålorna och bara halvt vid medvetande. Frukostservering 06.15, påklädning av barn, te till mamman. Sedan släpade vi ut barnens sacco-säckar framför köks-TVn för att njuta av en ny film.

Sova TV, tänkte jag lystet. Barnen brukar sitta som klistrade när filmen är ny. Ack, att sova lite mera. Vi bäddar och fixar med filtar, mjukdjur och mjölk i flaska respektive pipmugg till alla närvarande.

På med filmen och vi bäddar ner oss. Jag dimmar bort nästan direkt.

Tills jag vaknar av en fruktansvärd stjärnsmäll. Någon mosar hela mitt ansikte med en slägga och glasögonen säger snäpp och tappar en bit.

Bull sitter bredvid mig glatt leende. Han har kärleksfullt skallat mig med all den kraft som uppstår när en elvakilos unge med stort huvud samverkar med gravitationen. På ungens huvud syns inte ett spår.

Jag ser stjärnor.

C och S

februari 24, 2010

Helgen då fransmannen S var här på besök blev alldels väldigt bra. Det var länge sedan jag skrattade så mycket. Det var oerhört länge sedan jag skrattade så mycket inom hemmets väggar. Jag tycker om S. Han är på många sätt väldigt ofransk och man kan både slappna av och retas med honom.

Eftersom han och hans dåvarande fru, min vän, gick igenom samma sak som jag och Pelle – med den skillnaden att han inte kom tillbaka – var det också väldigt avslappnat. Ingenting som behövde döljas eller förklaras i för många ord. Inte heller något tassande runt ämnet. Direkt vi kom på tu man hand frågade han mig hur det var nu. Your eyes are sad? Vilket inte var fallet, jag var bara aptrött.

Det var en lättnad att förstå att han och vännen C numera hade en fungerande och vänskaplig relation.

Han kunde utan problem förstå hur Pelle känt och agerat. Och också säga att man ångrar sig efteråt. Har du aldrig bott tillsammans med sonen M? Nej, aldrig. Och ledsna ögon.

Samtidigt den mycket franskt manlige S. Som säger att han inte ångrade det som hände eftersom C hade utvecklats så mycket av det. Du skulle träffa henne, hon är så fantastiskt stark nu. Jaha ja… Han är sig lik. Som fransmän är. Flirtiga och gentlemen till det yttre. Men relativt ansvarslösa, barnsliga typer när det hettar till. Det stämmer på varenda fransk man som jag har träffat på. Fruarna fixar och männen.. leker.

På lördagskvällen pratar jag och vännen C två timmar i telefon. Det flera år sedan vi pratade, men vi har skrivit några brev och hon vet vad som hände.

Två kvinnor, en svensk och en fransk, med samma erfarenhet. Ett äktenskap som kantrar efter första barnet och som havererar under graviditeten med andra barnet. Otrohet. En man som lämnar sin gravida fru för sin älskarinna. Pelle kom tillbaka men S gjorde inte det.

S har rätt. Den C jag pratar med har utvecklats till en fantastisk kvinna. Jag tyckte att vi gled ifrån varandra mer och mer de sista gångerna vi umgicks som par. Hon blev så oerhört fransysk. Det skulle hela tiden bantas och jag fick känslan att hon tyckte jag var väl så exotisk. Jag i mina vettiga sandaler där hon trippade omkring på klackar. Jag som bar mina egna påsar medan hon förutsatte att S skulle bära allt åt henne. Jag som gapskrattade och hon som finfnittrade.

Nu lyssnar hon som en mästare, som en terapeut. Jag finner mig plötsligt i långa utläggningar om vad som hände mellan mig och Pelle, diskussioner om att leva utan bitterhet, prat om vågskålarna där smärta och svek finns i den ena och full tid med barnen och historien tillsammans finns i den andra. Allt på engelska med fransk brytning – även jag.

C berättar öppet och utan smärta vad som hände mellan dem. Berättar om hur hon känner för S nu, att det är en konstig könlös känsla. Han är inte en vän och han är inte en man. Om inte barnen funnits hade hon aldrig mer haft kontakt med honom. Hon ångrar inte åren med honom, det hände trevliga saker och de har fått två ljuvliga barn. Men hon skulle aldrig kunna ta honom tillbaka. Han är ett neutrum.

Jag tänker på vad S sade om henne. Att hon är en fantastisk kvinna och att de är så goda vänner.

C berättar att han några år efter sveket ville få komma tillbaka. Började flirta, ringde ofta, bad om ursäkt för sitt agerande. Och hon klippte av på direkten. Don´t go there. It is too late.

Sedan pratar hon passionerat om sitt nya jobb som avdelningschef över sju personer. Om att hjälpa folk att växa. Hon pratar om planer på att starta eget, att hon några år tidigare varit nära att ta ett avgångsvederlag och uppfylla drömmen men att hon blivit avrådd av så många att hon inte vågade. Hur ska du klara det, ensamstående med två barn?! Hon pratar om sin övertygelse att man klarar av allt det man vill. Att hon tänker jobba kvar några år till och sedan hoppa av, starta eget, bygga upp sin egen rörelse.

Morgonen efteråt sitter jag sömnrufsig, trött och pyjamasklädd i köket och pratar livets väsentligheter med S över en stor kopp kaffe medan Pelle har sovmorgon. Värmen och den ömsesidiga förståelsen strålar över köksbordet. Han som är inne på sitt andra förhållande efter C och träffar sina barn varannan helg. En annan sort än den kraftkvinna jag pratat med kvällen innan, men jag tycker om honom. Och det är okej.

Dagen so far

februari 24, 2010

– 28 grader, det är helvetes myggfritt denna vinter.

Volvo 740:n startar inte. Hänger förmodligen ihop med att den igår eftermiddag satte igång att eljävlas. Den vägrade slå av lyset. Ett inte helt bright agerande.

Alltså, no battery.

Bull vaknar tidigt, jag går in en kvart före uppstigningstid. Amning, mys och gos. Efter det en nappflaska med mjölk – han gillar att spankulera och halsa, det får honom förmodligen att känna sig som sin far. Han plockar på en stund i köket, kör grävskopa och fixar. Och så bryter storskriket ut igen.

Bill vacklar upp för att förkunna att hon vill gå och lägga sig igen.

Bull skriker.

Jag lagar gröt, sätter fram, försöker få honom till bordet. Bull vrålar som en gast. Jag duttar honom på munnen med sylten men inte ens det funkar. Pelle kommer ut i köket, klappar på mig och säger åt mig att gå därifrån.

Utifrån hallen hör jag hur Pelle enkelt praktiserar Jaså, du vill inte ha gröt? Nå, gå ner då! Nerlyft. SUPERVRÅL. Bull klättrar upp i stolen, fortsätter vråla. Ska du ha gröt? VRÅL tugg, tugg, tugg, VRÅL, tugg, tugg, inget vrål.

Jag kissar (äntligen), klär på mig, klär på Bill i sängen. Flätar Bill.

Pelle går ut i iskylan och sätter batteriladdare på 740. Kommer in och får det med manlig logik till att jag måste lämna på dagis eftersom han måste ta 740. Jag förklarar med kvinnlig logik att jag måste jobba någon gång och att han mycket väl kan lämna 740 på tomgång utanför dagis. Det vore en välgärning om den blev snodd. Egentligen hade jag mycket väl kunnat lämna, men jag orkar inte. Inte idag.

Bill äter frukost långsamt. Jag tjatar. Pelle säger åt mig att slappna av nu, åk på jobbet, jag fixar detta. Jag gråter. Bull kommer och vill upp i knäet. Jag pussar hans varma huvud. Så tar han sin nappflaska med mjölk och med ett välriktat karateskak tömmer han den över hela min klänning.