Arkiv för mars 2010

Mera tankar

mars 31, 2010

Ungefär såhär:

Jag har sett en och annan svacka under perioden efter att Pelle kom tillbaka. Detta är inte den djupaste.

Vad jag vet.

För grejen är ju att jag inte vet. Jag vet inte vad som försigår i skallen på Pelle. Jag vet inte vad som pågår därinne, för jag kan inte kika in och få en neutral överblick. Jag kan fråga och få svar färgade av vad han för tillfället känner. För tillfället. Där en fråga från min sida också på något vis innebär ett krav som han reagerar på.

Nej, det är inte på en fläck vettigt, kommunikativt, vuxet eller jämställt.

Den relation vi har är  Så Gott Det Går. Den är betydligt bättre än vad den har varit. Den har, som jag uppfattat det, mestadels gått åt rätt håll, speciellt sedan i september då Pelle gick på pappaledighet.

Den innebär också en massa saker som Jag Inte Får. Saker som bör finnas i en bra relation som inte finns för mig. Inte här och inte nu. Bekräftelse i ord, kärleksförklaringar, utrymme för mig att inte vara den som kämpar mest för att reparera, utrymme för mig att krisa.

Den innebär att vi två delar vardagen. Den innebär heltid med barnen, delat ansvar, delad glädje. Den innebär värme, närhet och att vi inte kastar bort våra 21 år tillsammans (i alla fall inte nu). Den innebär en möjlig fortsättning som kan bli bättre och bättre. Den innebär inte en garanti att det blir så.

Min bedömning är att vi inte håller för att nysta alltför mycket i det hela. I alla fall inte i Pelles känsloliv. När det var som värst försökte vi. Rättelse. När det var som värst försökte jag. Med resultat att jag fått höra så mycket elände att min hink är full. Pelle öste ur sig och jag tog emot. Jag kan inte se att det hjälpt oss. Det kanske hjälpte Pelle – han flyttade men kom tillbaka – men för mig, Maja, har det inte inneburit positiva saker.

Jag har fått klargjort, upptryckt i ansiktet, ingnuggat hur jävla dåligt vårt förhållande var i alla år, hur jävla kär han var i en annan kvinna, hur jävla hemsk jag var att leva med, hur jävla eländigt hans liv var. Allt detta har jag fått höra och försökt prata om och bemöta. Med familjerådgivetskans medverkan. Varpå Pelle kände sig i underläge, två mot en.

När Pelle fick börja säga saker så var det som att allting gick i spinn. Jag kan förstås inte bedöma vad han egentligen tycker och tänker. Men släpp lös orden och de fick egen kraft.  Det stannade aldrig. Det bara växte. Plötsligt fanns det ingenting i hela världen som var bra mellan oss, aldrig någonting som varit, aldrig någonting som kunde vara. Plötsligt var där inte tankar om att skiljas, plötsligt skulle han flytta imorgon. Plötsligt var där inte ett knackigt förhållande, plötsligt var där en manipulativ kvinna som hållit honom kvar mot hans vilja i många många år.

Och ändå kom han tillbaka.

Ändå kom han tillbaka, ändå har vi mestadels rätt trevligt ihop. Tillsammans med barnen, vid middagsbordet, i sängen. Så så jävla illa kan det ändå inte ha varit.

Jag åhörde allt elände en gång. Det har lämnat brännmärken i mig. Jag vet inte om det alls finns kvar i Pelle. Jag vet inte om han minns vad han sa efter att han fått elda upp sig en stund. Och jag sätter mig inte i situationen att lyssna på det ännu en gång. Jag sätter mig inte där.

Jag må vara en struts.

Men Pelle måste bearbeta på egen hand. Han måste ösa ur sig någon annanstans. Han måste ta eget ansvar för att göra det. Jag kan inte, vill inte, orkar inte, klarar inte vara den som tar emot. Vill han lösa, bearbeta, komma vidare måste han ta ansvar för det. Har han saker som han vill säga måste han ta ansvar för det. Jag gör det inte. Jag tar inte risken.

Vi försöker så gott vi kan och det gör vi båda två. Må vara att det inte är helt igenom lyckligt men det är fan inte helt igenom olyckligt heller. Vi försöker. Det kan ta slut och det kan hålla. Båda vill, tror jag, att det ska hålla. Vågskålen är tung, det är inte bara vi som väger utan även barnen. Belöningen är stor om det fungerar.

Belöningen är stor och kraftinsatsen är därefter.

Sissådär

mars 31, 2010

Att landa på jorden efter en fantastisk fyradagarstripp  är inte helt enkelt.

Nej, inte helt enkelt eftersom Pelle har råddat två sjuka barn och är ganska sliten. Inte helt enkelt eftersom detta utan undantag resulterar i bråk och tråkigheter. Inte helt enkelt eftersom bråk och tråkigheter inte uppstod på direkten och att jag därför inte såg mönstret.

Mycket kortfattat uppstod det hela eftersom han ringde hem igår fm och talade om att han kanske tänkte resa bort på midsommar. Inte frågade. Inte undrade om det var ok. Talade om.

Varpå jag blev skitledsen. Skitledsen för att ingen planering sker tillsammans. Skitledsen för att ingen som helst planering av familjeaktiviteter går att genomföra. Skitledsen för att nej, midsommar är inte okej med mig. Jag tänker inte sitta ensam på midsommar medan han är bortrest, där går gränsen.

Och helt plötsligt var vi tillbaka. Tillbaka där jag är ledsenledsenledsen och vill bli bekräftad och där han inte kan/vill ge mig någonting. Just för att jag är ledsen kan han inte ge någonting. Nej, han mår inte bra, nej vi borde gå till familjerådgivningen så att jag får veta hur han verkligen känner, jag är en sån jävla struts som bara vill gräva ner huvudet i sanden och inte se hur saker verkligen är.

Och jag. Familjerådgivningen – aldrig i helvete. Aldrig mer att jag sitter där och låter dig säga allt möjligt till mig utan hejd. Aldrig mer att jag tar emot allt det där utan att någonsin få höra den andra sidan. Jag litar inte på dig nog mycket för att sätta mig där igen, jag litar inte på att du tar ansvar för vad du säger, litar inte.

Kvällen på olika håll. Jag, frusen, inlindad i morgonrock och filt framför TVn med datorn i knäet, TV i öronen och chips till middag. Pelle i verkstan. Snabbt möte vid tandborstningen. Ledsen.

Snabba växlingar mellan skidåkarprinsessa och ledsenledsen fru. Jag känner igen detta, det har skett förut.

Men så särskilt roligt, det är det inte. Nej.

Semester!

mars 24, 2010

Nu b lir det några dagars bloggpaus. Manchester, off-pist, after-ski och middagar på restaurang here I come!

De behöver ett utedass

mars 24, 2010

Lilla Bill sjunger:

Lille katt, lille katt, lilla söta katta

de var ho, det var ho, ho som sket på broa.

Lille gris, lille gris, lille söte grisen

det var ho, det var ho, ho som sket på broa.

Lille mor, lille mor, lille söte moren

det var ho, det var ho, ho som sket på broa.

Lille far, lille far, lille söte faren

det var ho, det var ho, ho som sket på broa!

Mamma Maja föreställer sig stillsamt hur man klättrar in i det huset.

Snik-apoteket

mars 22, 2010

Nä, Apoteket, den här dealen får ni sockra lite bättre. Chansen att vinna en årsförbrukning Apoteket Baby servetter? Som tack för att ni får gratisreklam på bloggar? Det var den sniknaste tävling jag läst om. Om ni ska få gratisreklam hos mig  vill jag ha chans att vinna en soffa. Nej, jag vill ha en soffa. Rätt av. Era våtservetter kan ni stoppa upp där bak.

Lilla Bill leker kurragömma

mars 21, 2010

Ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, tio, elva, tolv, tretton, fjorton, arton, nitton, tjugo, (fundersam tystnad) åtta, nio, tio! NU KOMMER JAG!

Helgen som gick

mars 21, 2010

Det har varit en jättebra helg.

Jag har varit själv med barnen. Jag har inte fått spatt och gråtit. Vi har inte bråkat. Bill har bara fått tokspatt en enda gång – och då var mormor och morfar med. Bull har inte haft tandont och bara varit lite lös i magen. Båda ungarna har ätit. Ungarna har visserligen gått skift på morgonen och sett till att jag har fått vara vaken från halv sex. Men det gör inget, för jag var vaken av mig själv redan klockan fem.

Och det bästa av allt. Vi har lekt kurragömma. Det är det roligaste jag gjort på år och dag. Först räknar jag till tio och Lilla Bill springer och gömmer sig i sin säng. Sedan räknar Lilla Bill. Och så gömmer jag mig. Och hon är jordens dåligaste på att leta. Jag fick skrika PIIIP sjutton gånger innan hon hittade mig bakom dubbelsängen. Och fem gånger innan hon hittade mig under täcket i spjälsängen. Och medan jag satt gömd under filten i hennes säng och svettades kröp  Bull upp på köksbordet, tömde saft över det , drack ur en orreforslykta. och knappade på datorn.

Och just ja, Bill har sopat snö från bilen med ett vedträ. Berätta det inte för Pelle är ni snälla.

Det har som sagt varit en jättebra helg!