Arkiv för mars 2010

Middagstips tack!

mars 17, 2010

Imorgon sticker Pelle iväg för en långhelg i fjällen. Helgen därpå är det jag som putsar skidorna,slipar på goggle-brännan och äter mat som någon annan lagat.

Men innan dess är det alltså en helg med självhushåll. Och min fantasi är uttömd. Standardmat för mig när jag är själv på fredags- eller lördagskvällen är bakad potatis med en god röra och ett glas vin. Dock har det blivit många bakade potatisar på sistone känns det som. Så nu behöver jag tips. Era tips.

Ge en sliten tvåbarnsmor i behov av glamour ert bästa förslag till god och aningens festlig enmansmiddag med liten arbetsinsats. Kommentarsfältet är ert!

Telefonvirus

mars 16, 2010

Yttrat för ett par veckor sedan när Lilla Bill var förkyld:

Jag: Vill du prata med morfar i telefonen, Bill?

Lilla Bill (surt): NEJ! Jag vill inte smitta ner morfar vet du.

Soffdrömmar

mars 15, 2010

Vi har ett stort kök och det är där vi håller till. Jämt och ständigt. Barnlek, TV-titt, maglagning, ätning, slöning. Allt.

Slöarfunktionen är dock inte vidare väl utbygd. Den består av en gungstol och en kökssoffa i trä. Inte direkt så att man sitter och kramas framför TVn. Varken med maken eller med ungarna.

Så jag har inlett projekt soffletning. Det är egentligen inte så svårt, för inom vår prisklass finns inte mycket att välja på. Det torde bli en tvåsits Klippan från IKEA. Dock tar vi oss ju aldrig iväg till IKEA.

I helgen, när vi alla behövde lite luft, tog vi en tur till Europamöbler. Bara för att liksom andas in lite soffkänsla.

Självklart hittade jag den optimala soffan för köket. Den perfekta soffan. Den ljuvliga, fantastiska, vackra, personliga, underbara soffan för mitt kök. Soffan to die for.

Det är helt omöjligt att köpa den. Så är det bara.

Det finns ju ingen som vill köpa min kropp för att finansiera den. Inte min solkiga själ heller för den delen. Men Europamöbler kanske kan tänka sig att sponsra mig? Om jag lovar att posera naken i soffjäveln?

Inte?

Sömn

mars 14, 2010

Hela förra veckan var Lilla Bill – och därmed jag – helt off vad det gällde sömnen.

Det började med att Bill drömde en läskig mardröm. Den handlade om en flicka som dog och blev en riddarrustning. Läskigt så det förslår. Hon kom krypande över till mig på natten och somnade så gott i min famn. Och för ovanlighets skull så låg hon kvar i min säng (dubbelsängen, men Pelle sover ju på vinden) hela natten. Hon brukar alltid krypa över till sig sedan, för hon sover så himla dåligt när hon delar säng.

Jag tyckte att det var jättemysigt.

Nästa kväll var hon rädd och ville inte somna i sin säng. Pelle lät henne somna i dubbelsängen och där sov hon resten av natten. Det var mysigt men jag sov skruttdåligt eftersom hon vaknade ett antal gånger och tjatade om mjölk i pipmugg för att somna om. Det fick hon inte, men hon är inte lätt att förhandla med sådär missinassen.

Kvällen därpå samma sak. Ungen somnar i dubbelsängen fullt medveten om att mjölk inte kommer att serveras mitt i natten. Hon sover ungefär som kokande knäcksmet. Med jämna mellanrum poppar det till och en stor bubbla får hela sängen att skaka. Jag tyckte fortfarande att det var mysigt men försökte hålla mig på min kant. Ville krama henne men fick lort-Giraff uppkörd i näsan hela tiden.

Fortfarande samma grej vid läggningen kvällen därpå. Nej, hon vill inte sova i egen säng, jag är RÄDD, mamma!  På natten börjar jag bli smått desperat och försöker lyfta över henne i egen säng. Det går inte. Hon ligger hopkrupen i höger hörna av sängen och snyftar och jag står inte ut utan lyfter henne tillbaka i min säng.

Dagen därpå är jag trött som en zombie och pratar allvar med henne om att vi faktiskt måste sova i olika sängar. Mammor behöver också sova för att orka med att vara vakna på dagarna. Hon håller med ända fram till läggdags. Jag är rädd mamma! Jag vågar inte! Men jag vidhåller. Och jag lovar att ligga med henne i barnsängen tills hon somnar. Då vägrar hon att ligga nära vänster sida på sängen. Jo, för hon är rädd för den sidan, den är så otäck. Jag, som inser omöjligheten att komma upp ur barnsängen efter att hon somnat om jag dessutom måste ligga innerst, bäddar in den otäcka sidan med en filt och framhärdar. Om jag ska ligga i din säng så måste jag få ligga här, jag får inte plats annars. Och på fem minuter somnar hon som en stock i egen säng. Klockan elva vaknar hon en gång och är rädd, jag kramar henne och hon somnar om. Vi sover som stockar hela natten.

Nästa dag är allt som vanligt. Hon somnar tryggt i egen säng, sover hela natten och vaknar pigg och glad.

Inte ett pip om riddarrustningar.

Vad ska jag lära mig av detta? Jag klurar. Jag tycker att det är viktigt att ta hennes rädslor på allvar, att förstå dem och inte vifta bort dem. Samtidigt hjälpa henne att bearbeta. Men när gick mardrömmen om riddarrustningen över till någonting som hon kunde testa mig med? När blev det hela en maktkamp om vem som skulle sova i vilken säng?

Sömn är viktigt, riktigt viktigt. Det är med för lite sömn under västen som jag inte orkar med, som tålamodet tryter, som jag och Pelle bråkar inför barnen. Jag vill inte vara för sträng, men jag är hellre sträng och konsekvent än totalslut, labil och oförutsägbar. Och ledsen.

Beslut

mars 13, 2010

När man tränar dans brukar ofta vårterminen avslutas med en liten uppvisning. När jag tränade som mest innebar det många danser. Upp och ner på scenen, klädbyten, vattenflaska i kulisserna. En adrenalinkick utan dess like.

Våren 2005 gjorde jag det för sista gången. Då var det bara två danser och jag var avtänd. Mitt uppe i en krisreaktion över att vår andra IVF hade misslyckats samtidigt som min lillasyster var gravid. Det var sista gången och jag visste att det var sista gången.

I vår tänker jag göra om det. Om ingenting inträffar, förstås, som gör det omöjligt att genomföra. Men annars. I vår tänker jag göra om det. En enda dans, några få minuter. Men jag tänker göra det. Trots att jag fyller 40 i år och kommer att vara utan jämförelse äldst i strålkastarljuset.

Jag tänker stå på scen igen. Fan, det tänker jag göra.

Skattjakten är över för denna gång

mars 12, 2010

Lilla Bill har ju en älskad vän, Giraff. Giraff som följt henne i princip hela livet. Giraff som har två tvillingbröder vilka länge var ett okänt fenomen för Lilla Bill. De gick i skift. Men förra sommaren blev en tvillingbrorsa satt ur spel. Och sedan någon gång under hösten blev tvillingbrorsa två avslöjad. En lång period hade vi en Giraff-familj (två barn av annan art införlivades också) som till mångt och mycket motsvarade vår egen familj.

För inte fullt ett par månader sedan hade jag en ensam helg med barnen. Medan jag fixade med Bull i badrummet gick Mamma Giraff till doktorn. Det var KattTigern som var doktorn. Efter läkarbesöket gick Mamma Giraff och vilade i Bills säng. Och sedan gick hon och gömde sig.

Mamma Giraff är en riktig hejare på kurragömma.

Mjukdjuret var väck. Totalt väck. Och som jag har letat.

Lilla Bill avhöll sig faktiskt från utbrott i form av JAG-MÅSTE-HA-MAMMA-GIRAFF-NUUUU. Det hedrar henne. Hon hade trots allt i färskt minne att det var hon som hade gömt Mamma Giraff. Hon kunde bara inte komma på var. Och som jag har letat. Vår undervåning – och det är där vi håller till – utgörs av 60 kvadrat. Och vi har jäkligt mycket saker. Jag har letat i varje väska, och varje burk. Jag har letat i sopskåpet, bakom tvättmaskinen, i undre ugnen, i vedpannan (som vi inte använt på grund av stopp i skorstenen). Jag har letat i fickor, i filtar, i ärmar, i mössor, i skoterstövlar och i skafferiskåpet. Jag har letat i ungefär sex veckor.

Men det var svärmor som återfann den lortiga lilla förlupna modern.

Utanför vår ytterdörr, fastskruvad på väggen sitter en brevlåda som vi fick i bröllopspresent. Den är målad och håller inte för väderpåfrestningarna som tjänsten som ordinarie brevlåda innebär. Denna sitter som prydnad i lagomt skydd för väder och vind. Ibland tittar jag i den. Den är alltid tom. Men när svärmor öppnade brevlådelocket  i onsdags kväll var den inte tom. Där satt Mamma Giraff. Frusen men välbehållen.

Och sex veckors skattjakt är över.

Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen! utbrast jag igår imorse när Lilla Bill slöt Mamma Giraff i sin sömniga famn.

Fredagskväll

mars 12, 2010

Pelle sover som en stock på kökssoffan. Han däckade medan jag lagade mat vid sissådär halv åtta. Kvart över åtta försökte jag väcka honom för matintag men han hävdade att han inte orkade äta. En kvart senare ringde vanliga telefonen (och jag vägrade svara eftersom Claudia Galli dansade) och väckte honom. Därefter käkade han och röjde på min uppmaning upp i köket. Sedan somnade han om.

Pelle har sovit hela nätter hela veckan. Jag har delat säng med Lilla Bill som är rädd för riddarrustningar samt vänstra sidan av sin säng (!) och blivit väckt ungefär åtta gånger per natt. Pelle sover på soffan och jag testar några dansrörelser framför TVn (iklädd morgonrock). Vad är det med mig? Kan jag vara hög på sömnbrist?

Nåja, det är inte bara jag

mars 11, 2010

Bulls mage är i rejält olag. Guckiga blöjor är bara förnamnet. Vi snackar bara vatten och i kvantitet så man måste tvätta både kläder och dynorna (sits OCH rygg) till tripptrappstolen.

Mormor och Morfar var gulliga och ställde upp som barnvakter idag. Det kändes fel att skicka Bull till dagis. Visserligen är jag i princip hundra på att det är tänderna som spökar, men dock. Bull orkar inte dagis om han inte äter och bara skiter.  Bill fick självklart välja mellan dagis och morföräldrarna och valde de senare.

Idag skulle jag ha slutat 14.30 och hämtat på dagis. Men eftersom jag hade apmycket att göra ringde jag och hörde om jag kunde jobba ett par timmar till. Det gick bra. 16.45 ringde min far (det är alltid han som har hand om största delen av barnpassandet) och var allmänt upprörd och sa att jag måste hämta barnen nu. De vägrade ju äta och han hade inte någonting bra hemma att ge dem och Bull var ledsen och hej och hå. Jag sa att jag kommer. Han började dilla om att Pelle kunde väl hämta dem om jag hade mycket att göra. Men Pelle hade ju lämnat och jag hade fått ett par timmar extra. Jag sa att JAG hämtar. Pappa fortsatte. Jag blev tvärarg. Men för HELVETE! sa jag i telefonen.

Det är inte upp till min far att lägga sig i arbetsfördelningen här. Faktiskt. Och det stör mig ordentligt att bara för att vi ber dem om hjälp så tar de sig rätt att göra det.

När jag väl dök upp så hade alla lugnat sig. Ungarna var glada och mormor och morfar hade sansat sig. Jag, däremot, var fortfarande arg. Plockade ihop ungar och grejer och åkte hem. Just när jag ställde en nerbajsat Bull i duschen ringde morfar och sa att ni behöver säkert hjälp imorgon också, det är bara att de kommer hit, det går så bra så.

Där ser man. Det är inte bara jag som får fnatt när Bill och Bull drar igång som värst.

Tvättgnäll

mars 11, 2010

Både min mamma och min svärmor kan få för sig att hjälpa till genom att tvätta upp något av barnens plagg medan vi är där.

Jag vet inte riktigt hur mycket det är tänkt att underlätta tillvaron att få en body och ett par byxor tvättade. För jösse namn, jag kör ett antal fullproppade tvättmaskiner per vecka. Och jag är pedantisk med att försöka köra så fulla tvättmaskiner som möjligt.

Oj oj vilken jättehjälp det är att mamma tvättar upp Bulls byxor och body för att han har spillt youghurt på dem. Och sen åker jag hem och kör en full tvättmaskin med likadan tvätt.

Ett typiskt exempel på att hjälpa till genom att göra något man själv tycker verkar bra i stället för någonting som verkligen behövs. Miljövänligt är det också.

/Fröken Gnällfia Gräddnos

Bättre

mars 10, 2010

Jag mår mycket bättre idag. En dag i sängen var precis vad jag behövde. Jag har varit så enormt trött de senaste veckorna. Trött och stressad.

Jag kände skillnaden idag. Den där stressen som smugit sig på mig, nervöspirret i magen som aldrig slutar. Svårigheten att slappna av.

Vad är det jag stressar över? Det är barnen. Det var en aha-upplevelse att komma på det. Det är inte jobbet, det är barnen som stressar upp mig. Just nu är det så. Att samvaron med dem just nu utgörs av att hela tiden göra någon av dem missnöjd. Att tillvaron består av dåliga kompromisser. Att hur jag än knogar på så är någon missnöjd. Det är rent ut sagt skitjobbigt. Jag lyckas inte vara den mamma jag vill vara.

Det är väl inget nytt under solen. Jag är knappast ensam om de här känslorna. Knappast unik.

Det handlar om att hantera det, om att jag ska lära mig hantera det. Det handlar om att jag måste lära mig att INTE BLI STRESSAD. Ingenting blir bättre av det, jag blir ingen bättre mamma av det. Ingen mår bättre av det. Jag måste lära mig att Bull måste få vara missnöjd, få vara arg och få skrika ibland. Och att jag ändå får koncentrera mig på Bill. Och jag måste lära mig att säga åt Bill att nu får du vänta, nu måste jag ta hand om Bull.

Och jag måste sluta ha dåligt samvete över för mycket TV och inte nog bra mat.

Tvillingföräldrar: jag bugar mig djupt i andäktig beundran. Bara så ni vet!