Arkiv för mars 2010

Och jag blev inte ens upprörd

mars 20, 2010

Torsdag, lunchtid. Jag har tränat ett underbart pass och träffat på en vän jag inte sett på länge. Vi upptäcker att vi förmodligen kommer att gå på samma lunchpass framöver. Vi pratar, skrattar. Några interna skämt. Och jag ber henne ta med tröjan jag glömde hos henne för nästan tre år sedan till nästa gång vi ses. Om hon har kvar den? Hon skrattar. Ja, den hänger i förrådet, det är en snygg tröja!

Vi skiljs åt i trappan till omklädningsrummen. Jag småspringer på lätta fötter, dagen känns solig. Jag passerar någon som ser vagt bekant ut, våra ögon möts  och jag ler och nickar. Hon ler tillbaka.

Tio sekunder senare, när dörren till omklädningsrummet stängts bakom mig tvärstannar jag.

Helvete. Det var ju Elaka Månsan.

Skitkläder

mars 19, 2010

Idag har jag på mig världens snyggaste kavaj från Sand. Brun, nätt, välskräddad och ordinarie pris ungefär som en skidjacka från Peak. Jag har köpt kavajen på 70 % rea och tyckte den var dyr ändå.

Hur irriterad blev jag då inte när jag upptäckte att den hade gått sönder i fodret. Bara att gå tillbaka till butiken och be dem lämna till sömmerska och fixa det hela. Det gör de, det vet jag. För jag hade just lämnat in mina Fornarina-jeans – köpta på 50 % rea – där ena bakfickan hade släppt i sömmen.

Om man köper kläder till ordinarie pris och betalar 3200 för en kavaj och 1500 för ett par jeans, vad är det då man betalar för? Inte fan är det kvalitet i alla fall. Skitkläder.

Mina fina Vagabond-kängor inköpta hösten -07 är förresten bara att kasta. Först lossnade skinnet som klacken var klädd med och nu har det gått HÅL i dem. På båda skorna. Förra vintern använde jag dem knappt eftersom jag bara tassade omkring med barnvagn i grova kängor. De borde ha hållit denna vinter och någon vinter till. För nästan 1300 spänn kan man förvänta sig det tycker jag.

Jag har dålig klädkarma verkar det som.

Antibiotika

mars 18, 2010

För några veckor sedan gick jag till läkaren (den där karln som jag inte gillar, som sitter bakom sitt skrivbord med tjock guldkedja om handleden och som inte tar i en ens för att ta i hand) för min förkylningar som aldrig ger sig.

Jag är förkyld hela tiden, sa jag då. Jag blir liksom aldrig riktigt bra.

Jo men Maja, om du är riktigt ärlig så är det förmodligen några dagar mellan varje förkylning som du faktiskt är frisk, sa han.

Hur som helst så fick jag ta prover. Blodprov och svalgprov. Det är förmodligen ingenting och förmodligen behöver du inte antibiotika men vi kollar väl då, för säkerhets skull. Vi hör bara av oss om det är någonting.

Självklart hörde ingen av sig. Värsta förkylningen klingade av men luftrören har fortsatt att kännas kackiga. Som de har gjort sedan i november. Brännande känsla ibland. Lite tryck över bröstet ibland. Luftrörsvidgande ibland när jag ska sova.

Orolig förstås. Vad är det för fel på mig? Stress? Panikångest? Astma? Kattallergisk?

Igår gick jag tillbaka till läkaren. Satt där på min sida av skrivbordet. Och då säger fanskapet:

Ska vi ge dig antibiotika nu då kanske. Blodproven vi tog visade lite bakterier i svalget och något förhöjd sänka, men inte så mycket att det var läge att medicinera. Men kanske har de vuxit till sig nu. Jag skriver ut Kåvepenin.

Men tack som jävla fan! Proverna visade alltså någonting men de ringde aldrig. Det hade varit helt okej med mig att inte behandla, men jag hade hemskt gärna velat få veta. Veta att det faktiskt är någonting som är konstigt och att det inte sitter i skallen på mig.

Jävla idiotpucko till läkare.

Och förresten, både Bill och Bull är inte heller helt okej i sina luftrör. Jag hör hur de hostar ibland på nätterna, lite rossligt liksom. De har ju inte förmågan att uttrycka om någonting känns lite fel. Men kanske borde jag ta även dem till vårdcentralen för provtagning. Vad tycker ni?

Middagstips tack!

mars 17, 2010

Imorgon sticker Pelle iväg för en långhelg i fjällen. Helgen därpå är det jag som putsar skidorna,slipar på goggle-brännan och äter mat som någon annan lagat.

Men innan dess är det alltså en helg med självhushåll. Och min fantasi är uttömd. Standardmat för mig när jag är själv på fredags- eller lördagskvällen är bakad potatis med en god röra och ett glas vin. Dock har det blivit många bakade potatisar på sistone känns det som. Så nu behöver jag tips. Era tips.

Ge en sliten tvåbarnsmor i behov av glamour ert bästa förslag till god och aningens festlig enmansmiddag med liten arbetsinsats. Kommentarsfältet är ert!

Telefonvirus

mars 16, 2010

Yttrat för ett par veckor sedan när Lilla Bill var förkyld:

Jag: Vill du prata med morfar i telefonen, Bill?

Lilla Bill (surt): NEJ! Jag vill inte smitta ner morfar vet du.

Soffdrömmar

mars 15, 2010

Vi har ett stort kök och det är där vi håller till. Jämt och ständigt. Barnlek, TV-titt, maglagning, ätning, slöning. Allt.

Slöarfunktionen är dock inte vidare väl utbygd. Den består av en gungstol och en kökssoffa i trä. Inte direkt så att man sitter och kramas framför TVn. Varken med maken eller med ungarna.

Så jag har inlett projekt soffletning. Det är egentligen inte så svårt, för inom vår prisklass finns inte mycket att välja på. Det torde bli en tvåsits Klippan från IKEA. Dock tar vi oss ju aldrig iväg till IKEA.

I helgen, när vi alla behövde lite luft, tog vi en tur till Europamöbler. Bara för att liksom andas in lite soffkänsla.

Självklart hittade jag den optimala soffan för köket. Den perfekta soffan. Den ljuvliga, fantastiska, vackra, personliga, underbara soffan för mitt kök. Soffan to die for.

Det är helt omöjligt att köpa den. Så är det bara.

Det finns ju ingen som vill köpa min kropp för att finansiera den. Inte min solkiga själ heller för den delen. Men Europamöbler kanske kan tänka sig att sponsra mig? Om jag lovar att posera naken i soffjäveln?

Inte?

Sömn

mars 14, 2010

Hela förra veckan var Lilla Bill – och därmed jag – helt off vad det gällde sömnen.

Det började med att Bill drömde en läskig mardröm. Den handlade om en flicka som dog och blev en riddarrustning. Läskigt så det förslår. Hon kom krypande över till mig på natten och somnade så gott i min famn. Och för ovanlighets skull så låg hon kvar i min säng (dubbelsängen, men Pelle sover ju på vinden) hela natten. Hon brukar alltid krypa över till sig sedan, för hon sover så himla dåligt när hon delar säng.

Jag tyckte att det var jättemysigt.

Nästa kväll var hon rädd och ville inte somna i sin säng. Pelle lät henne somna i dubbelsängen och där sov hon resten av natten. Det var mysigt men jag sov skruttdåligt eftersom hon vaknade ett antal gånger och tjatade om mjölk i pipmugg för att somna om. Det fick hon inte, men hon är inte lätt att förhandla med sådär missinassen.

Kvällen därpå samma sak. Ungen somnar i dubbelsängen fullt medveten om att mjölk inte kommer att serveras mitt i natten. Hon sover ungefär som kokande knäcksmet. Med jämna mellanrum poppar det till och en stor bubbla får hela sängen att skaka. Jag tyckte fortfarande att det var mysigt men försökte hålla mig på min kant. Ville krama henne men fick lort-Giraff uppkörd i näsan hela tiden.

Fortfarande samma grej vid läggningen kvällen därpå. Nej, hon vill inte sova i egen säng, jag är RÄDD, mamma!  På natten börjar jag bli smått desperat och försöker lyfta över henne i egen säng. Det går inte. Hon ligger hopkrupen i höger hörna av sängen och snyftar och jag står inte ut utan lyfter henne tillbaka i min säng.

Dagen därpå är jag trött som en zombie och pratar allvar med henne om att vi faktiskt måste sova i olika sängar. Mammor behöver också sova för att orka med att vara vakna på dagarna. Hon håller med ända fram till läggdags. Jag är rädd mamma! Jag vågar inte! Men jag vidhåller. Och jag lovar att ligga med henne i barnsängen tills hon somnar. Då vägrar hon att ligga nära vänster sida på sängen. Jo, för hon är rädd för den sidan, den är så otäck. Jag, som inser omöjligheten att komma upp ur barnsängen efter att hon somnat om jag dessutom måste ligga innerst, bäddar in den otäcka sidan med en filt och framhärdar. Om jag ska ligga i din säng så måste jag få ligga här, jag får inte plats annars. Och på fem minuter somnar hon som en stock i egen säng. Klockan elva vaknar hon en gång och är rädd, jag kramar henne och hon somnar om. Vi sover som stockar hela natten.

Nästa dag är allt som vanligt. Hon somnar tryggt i egen säng, sover hela natten och vaknar pigg och glad.

Inte ett pip om riddarrustningar.

Vad ska jag lära mig av detta? Jag klurar. Jag tycker att det är viktigt att ta hennes rädslor på allvar, att förstå dem och inte vifta bort dem. Samtidigt hjälpa henne att bearbeta. Men när gick mardrömmen om riddarrustningen över till någonting som hon kunde testa mig med? När blev det hela en maktkamp om vem som skulle sova i vilken säng?

Sömn är viktigt, riktigt viktigt. Det är med för lite sömn under västen som jag inte orkar med, som tålamodet tryter, som jag och Pelle bråkar inför barnen. Jag vill inte vara för sträng, men jag är hellre sträng och konsekvent än totalslut, labil och oförutsägbar. Och ledsen.