Arkiv för maj 2010

Jag har utökat min roliga-historier-repertoar

maj 29, 2010

Några roliga historier jag lärde mig igår kväll:

Vet du vid vilken ålder finska kvinnor är som bäst? Sug-å-sex (26)

Det var en gång tre kvinnor som hittade en lampa med en ande i. Den första kvinnan gnuggade lampan och fick en önskning. Hon önskade sig att bli smartare. Och SVIBBEDISVABB så blev hon tio gånger smartare. Den andra kvinnan gnuggade lampan och fick också en önskning. Och ni vet hur kvinnor är. Hon önskade sig att bli smartare än den första kvinnan. Och SVIBBEDISVABB så blev hon tusen gånger smartare. Den tredje kvinnan gnuggade lampan och hon fick en önskning hon med. Hon önskade sig att bli smartare än de två första kvinnorna. Och SVIBBEDISVABB så blev hon en MAN.

Vet ni hur man vet att en blondin har haft en rolig kväll? Jo, när hon kastar trosorna mot väggen så fastnar de.

Hö hö hö hö hö

Fan vilka fyndiga grannar vi har. Vet ni hur man vet att våra grannar har haft en rolig kväll? Jo om man kastar dem mot en vägg så stannar de och går aldrig hem. Hö hö hö.

Lösenordsskyddad: Inget annat än misär

maj 29, 2010

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Livebloggning från kvällens fest

maj 28, 2010

De flesta människor härifrån byn är rätt trevliga. Ikväll har vi liten sammankomst i vår bagarstuga. Medhavd öl, brasa och chips.

Det kunde varit jättetrevligt. Om vi inte haft två puckon i byn. Snälla, fula och odrägliga. Det finns inte en möjlighet att prata med någon annan eftersom man hela tiden måste höra Pucko 1 eller Pucko 2 berätta intressanta anekdoter ur sitt liv. Exempelvis om kollegan som hela tiden gjorde illa kuken genom att klämma den eller bränna den. Eller den fantastiskt roliga historien jag just fick mig till livs. Den innehöll sjömän, en islamsk bordell och neger-Joe med en jättestor näsa. Den föregicks av en lång harrang om att den inte lämpade sig för ”fruntimmer” och klarar du verkligen av att höra den. Det enda som saknades i den satans historien var en poäng.

Bara skjut mig. Please.

Urkvinna möter räddande prins

maj 27, 2010

Eftermiddag: Har hämtat ungarna från dagis och låser upp ytterdörren. Klirr säger det när jag tar nycklarna ur låset. Och så ramlar de rakt ner. Under bron. Där ligger de och glittrar så retsamt upp mot dagsljuset. Får bli ett senare problem. Skriver en lapp åt mig själv och lägger på köksbänken – annars kommer jag väl att stå där imorgon bitti utan nycklar.

Kväll: Tillbringar kvällen med att röja i hallen och med att måla pinaler. Ytan i färgburken sjunker betänkligt medan tillvaron blir allt vitare. Jag är irriterad på Pelle och behöver verkligen terapiarbetet. Och terapiarbete är det. Pryttelhyllorna från tidigt 90-tal kommer att bli jättefina i barnrummet – nästan som ett dockskåp. Men de är ett rent helvete att måla.

Sen kväll: Nöjd men kall efter avslutat målande tar jag en lång dusch och slinker sedan in i nattlinne och morgonrock. Pelle sover på soffan medan jag plockar fram kläder åt Bill, plockar i dagisväskorna, plockar ur diskmaskinen och plockar fram fika åt mig själv. Där ligger en lapp på köksbkänen. Det står NYCKLAR UNDER BRON! Helvete också.

Rota fram grillbesticken ur skåpet. Snegla på klockan. Kvart i elva. Ut på bron.

Det är svårt att nå nycklarna. Springan är för smal för att få ner grillgången och nypa tag i dem och de ligger för långt ner för att jag ska kunna haka upp dem på en trägaffel eller en pinne. Jag lägger mig på knä brevid bron och smutsar ner mina nyduschade, bara knän. Skitsamma, nycklarna måste ju upp. Det går inte. Återgår till positionen vid tröskeln. Det är inte vackert. Tänk er urkvinna lagandes mat vid eld och eventuellt födandes barn samtidigt. I morgonrock.

Långt bak i mitt medvetande har jag registrerat motorcykelljud en stund. Motorcykelljud. Jag tittar upp.

Det är självklart en granne från byn. Som alltid om jag springer omkring utomhus i morgonrock. Inte samma granne som i lördags dock. Detta är Lill-Månsans sambo.

Jag tittar upp och vinkar lite förläget åt honom. Vrooom säger det när han kör fram och ställer sig vid bron.

Vad… GÖR du???

Jag levererar en medelst kraftutryck kraftigt kryddad förklaring till varför jag står som en urkvinna över tröskeln beväpnad med grillgaffel klockan elva på kvällen. Samtidigt känner jag hur mina bröst hänger utanför nattlinnesurringningen och hoppas för i helsike att morgonrocken täcker det hela. Jag vågar inte titta ner och kontrollera saken.

Men du, säger han, vad tror du om den här?

Och ur innerfickan plockar han fram liksom en teleskopisk pekpinne med en magnet längst ut.

Kan ni fatta. Där dyker han alltså upp, räddaren i nöden, på en motorcykel med en teleskopisk magnet, bara sådär. Det tog tio sekunder att plocka fram nycklarna. Och så log han och sa godnatt och körde iväg. Vroooom. Söt är han också. Jag tror att jag är kär.

Nu vet jag vad jag vill ha i morsdagspresent.

Lösenordsskyddad: Pelletankar

maj 26, 2010

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Dansa vilt min själ…

maj 26, 2010

Det kan nog låta, här på bloggen, som att Pelle är det enda – förutom Bill och Bull – som gör mig glad eller ledsen i livet.

Så är dock inte fallet. Och just nu gläds jag något oerhört över att jag denna helg ska dansa. Stå på scen. Stå på scen igen.

Denna vecka pågår repetitioner. Scenrep. Därefter genrep och så föreställningar till helgen.

Det är något speciellt med scener. Lukten. Känslan. Pratet i kulisserna. Fniss åt scenkläder. Ogenerat tillrättande av BH:ar och trosor som åkt in i rumpan. Värmen från strålkastarna. Det stående skämtet om hur illa dansskorna luktar.

Att komma in på scenen för repetitioner kändes så oerhört vant. Så hemma. Som om det inte alls gått några år, en barnlöshet, ett par barn och en äktenskapskris. Som att jag fortfarande var minst tio år yngre och tränade dans sex gånger i veckan.

Träffar på en gammal danskompis som numera jobbar både som dansare och pedagog.

Vad ROLIGT att se dig dansa igen, Maja! säger hon.

Inte vad roligt att se dig. Utan vad roligt att se dig DANSA. Kärlek.

På pricken

maj 26, 2010

Lilla Bill beskriver Stordagis där hon ska börja till hösten:

Jag har varit där två gånger. En gång när jag var liten och en gång när jag är stor. Där finns en grind. Och leksaker. Och barn och fröknar. Och en som heter Mona.

Vad man gör med sin ilska

maj 25, 2010

Igår inköpte jag en ny färgburk. Fler hyllor, lådor samt Pelles gamla barnsäng ska bli vita. Bull kommer att bli lycklig när han får sova i en säng som liknar Bills.

 Jag passade på att få lite råd om övermålning av fläckar. Tidplanen för köksmålning är satt till nästa helg. Jag har sagt det till massor av människor så att det inte ska finnas utrymme för att ångra sig. Eller för Pelle att protestera.

Jag funderar på att måla väggen i barnrummet där hyllorna ska upp. Det finns färg kvar i sovrumsburken och barnrummet är gult. Kanske borde det bli vitt. Kanske är det lika bra att måla åtminstone en vägg innan man skruvar upp hyllor.  Kanske spelar det ingen roll.

I ett förråd återfann jag två pryttelhyllor á la tidigt nittiotal. De får också bli vita. Där kan Bill och Bull peta in såväl småbilar som dockor och mjukdjur modell mindre. Det blir nog bra.

Jag funderar på bokstöd. Bokstöd starka nog att stödja pärmar och fotoalbum. I princip osynliga. Vita eller metall. Var köper man bokstöd förutom på IKEA? Någon som har tips?

Det behöver dras ström i köket också. Vi behöver belysning över en obelyst bänk och vi behöver en kontakt så att datorn kan stå på laddning någon annanstans än på köksbordet. Visst, det är enkelt att dra ström, har Pelle sagt. Men spiskåpan måste lyftas ner och den är så tung att det är omöjligt nästan. Jo, det minns jag nog. Jag minns att jag försökte vara delaktig i att lyfta upp den där i forntiden för elva år sedan. Det gick inte. Men jag minns alldeles glasklart att det gick på tio sekunder när två starka karlar hjälptes åt. Så hockeyspelande grannen ska vidtalas. Och eldgaffel att sticka Pelle i arslet med inköpas.

Jag har en frånskild kollega vars hem är som ett dockskåp. Hon måste bära på mycket ilska.

Regndag

maj 24, 2010

Det är ingen bra dag idag, det är det inte. Och det har inte bara att göra med att det regnar.

Våra bråk gör ont i mig. Pelles sätt att tappa kontrollen och säga elakheter. Eller snarare Pelles sätt att tappa kontrollen och säga saker elakt. Nedlåtande, sarkastiskt. Mitt sätt att bråka med hjärtat i handen. Jag är arg och besviken och ledsen för detta. Han som fäktar med allt han kommer över. Allt som gör ont i mig.

Sedan, när han tycker att det är glömt, då ligger orden kvar hos mig och värker. Gör mig arg, ledsen, spänd i axlarna. 

Det är de här dagarna som det inte behövs mycket för att jag ska stå i ett hörn och torka tårar i smyg. Som idag i färgaffären. När jag träffade på en kollega som var där och köpte tapeter tillsammans med sin man. Symbolen för att planera ihop i stället för att fixa till i ilska och oenighet.

Sedan kommer jag hem och är ledsen och onaturlig i tonen. Och Pelle svarar med att bli på samma sätt. Förmodligen utan att veta vad det är jag går och ruvar på. Och jag inser omöjligheten att kommunicera det hela och blir ledsen även över det.

Ute regnar det.

Soffan och TV eller måla hyllor. Det är frågan.

Skitlördag

maj 24, 2010

Lördagen var inte den värsta dagen i mitt liv. Men den var fan inte den bästa heller.

Jorå, vi rök ihop och bråkade så att jag i frustration sparkade på duschkabinen.

 (Och den gick sönder förstås. Bara lite men ändå. Jag borde ha kickat ner det mögliga eländet ordentligt så att vi äntligen hade fått det utbytt, men typiskt mig. Halvdant som vanligt.)

Jag är fortfarande ledsen över saker som Pelle sa när han hade fått elda upp sig ett tag. Samma gamla vanliga. Det kliar i fingrarna att dänga något hårt i huvudet på honom, att packa mina kläder i bilen och dra därifrån, att släpa ut någonting han tycker om ifrån huset och elda upp det på gården. Jag gör ingenting av det. Spottande och fräsande släpar jag undan lite tunga vintersaker som blivit kvar på gården samt informerar om att om två veckor kommer köksväggarna att byta färg.

Värst av allt var dock grannen.

Vi bor i princip utan grannar. Bara ett hus och innevånaren är sällan hemma. När jag skriver grannar menar jag oftast de som bor i samma by, en vägbank och en liten bit genom skogen bort.

När vi hade gastat klart på lördagsmorgonen drog Pelle iväg för att lugna ner sig och jag släppte ut ungarna. Klockan närmare åtta än nio. Bull påklädd. Bill i t-shirt, mysbyxor och trosor, dock åkte allt på underkroppen av i rask fart så att hon skulle kunna plaska i barnpoolen på altanen. Jag barfota,  i morgonrock med omatchande skärp, håret på ända, inga glasögon och rödgråtna ögon.

Bill som får plaska bäst hon vill för jag behöver andrum. Jag som hjälper Bull att åka rutschkana i bortre änden av trädgården. Samtidigt som tårarna rinner och jag försöker lugna mig.

Vi har som sagt inga grannar att ta hänsyn till.

Och just då kommer förstås grannar nerifrån byn. Pappa och två barn ute på morgonpromme, titta familjen Gräddnos är redan ute, kul, vi går dit och hälsar på.

Helvete.

Nej, jag ville inte föra konversation. Ja, jag hade hemskt gärna gått in och klätt på mig och druckit kaffe och satt barnen framför en film när de fått springa av sig lite. Nej, jag hade inga trosor under nattlinnet. Ja, de stannade i över två timmar. Vad är det för fel på folk som kommer oanmälda, ser att folk inte ens klätt på sig och därefter stannar i två timmar? Jag bjöd inte på fika.

Jävla skitlördag.