Eftermiddag: Har hämtat ungarna från dagis och låser upp ytterdörren. Klirr säger det när jag tar nycklarna ur låset. Och så ramlar de rakt ner. Under bron. Där ligger de och glittrar så retsamt upp mot dagsljuset. Får bli ett senare problem. Skriver en lapp åt mig själv och lägger på köksbänken – annars kommer jag väl att stå där imorgon bitti utan nycklar.
Kväll: Tillbringar kvällen med att röja i hallen och med att måla pinaler. Ytan i färgburken sjunker betänkligt medan tillvaron blir allt vitare. Jag är irriterad på Pelle och behöver verkligen terapiarbetet. Och terapiarbete är det. Pryttelhyllorna från tidigt 90-tal kommer att bli jättefina i barnrummet – nästan som ett dockskåp. Men de är ett rent helvete att måla.
Sen kväll: Nöjd men kall efter avslutat målande tar jag en lång dusch och slinker sedan in i nattlinne och morgonrock. Pelle sover på soffan medan jag plockar fram kläder åt Bill, plockar i dagisväskorna, plockar ur diskmaskinen och plockar fram fika åt mig själv. Där ligger en lapp på köksbkänen. Det står NYCKLAR UNDER BRON! Helvete också.
Rota fram grillbesticken ur skåpet. Snegla på klockan. Kvart i elva. Ut på bron.
Det är svårt att nå nycklarna. Springan är för smal för att få ner grillgången och nypa tag i dem och de ligger för långt ner för att jag ska kunna haka upp dem på en trägaffel eller en pinne. Jag lägger mig på knä brevid bron och smutsar ner mina nyduschade, bara knän. Skitsamma, nycklarna måste ju upp. Det går inte. Återgår till positionen vid tröskeln. Det är inte vackert. Tänk er urkvinna lagandes mat vid eld och eventuellt födandes barn samtidigt. I morgonrock.
Långt bak i mitt medvetande har jag registrerat motorcykelljud en stund. Motorcykelljud. Jag tittar upp.
Det är självklart en granne från byn. Som alltid om jag springer omkring utomhus i morgonrock. Inte samma granne som i lördags dock. Detta är Lill-Månsans sambo.
Jag tittar upp och vinkar lite förläget åt honom. Vrooom säger det när han kör fram och ställer sig vid bron.
Vad… GÖR du???
Jag levererar en medelst kraftutryck kraftigt kryddad förklaring till varför jag står som en urkvinna över tröskeln beväpnad med grillgaffel klockan elva på kvällen. Samtidigt känner jag hur mina bröst hänger utanför nattlinnesurringningen och hoppas för i helsike att morgonrocken täcker det hela. Jag vågar inte titta ner och kontrollera saken.
Men du, säger han, vad tror du om den här?
Och ur innerfickan plockar han fram liksom en teleskopisk pekpinne med en magnet längst ut.
Kan ni fatta. Där dyker han alltså upp, räddaren i nöden, på en motorcykel med en teleskopisk magnet, bara sådär. Det tog tio sekunder att plocka fram nycklarna. Och så log han och sa godnatt och körde iväg. Vroooom. Söt är han också. Jag tror att jag är kär.
Nu vet jag vad jag vill ha i morsdagspresent.
