Arkiv för maj 2010

Raggad på

maj 21, 2010

Rusar runt på stan som ett skållat troll efter jobbet. Två par barnsandaler, huvtröja till Bill, Dö-myror-dö!-medel, vin och ingen jeanskjol till mamma. När jag passerar ett av stans (mindre flashiga) hotell kliver en gubbe/karl/man 60+ ut genom dörrarna. Jag tar upp min telefon för att ringa Pelle, men mannen, prydlig, i kostym och med en guldtand fram avbryter mig;

Du behöver inte ringa någon, jag är ju här nu!

… ehh?

Och han börjar gå bredvid mig.

Ja, jag hade tänkt att vi skulle hitta på någonting.

Jaså, det hade du? Men det blir nog lite svårt vet du, jag ska hem till familjen.

Nej då!

Jo då. Man och två barn.

Två barn? Och du som är så ung. Då hinner du få många fler!

Skulle inte tro det. Du, jag måste gå nu.

Ja jäklar vilket one night stand jag hade kunnat få mig.

Varför blir jag aldrig raggad på av snygga killar? Är gubbar med guldtänder utanför hotell på fredagseftermiddagarna vad man får nöja sig med som snart 40 och tvåbarnsmor?

Åthutad

maj 21, 2010

Jag har bråkat på Bill och får en ilsken tillsägelse:

Det där jävla skriket vill jag inte höra! Pappa får säga åt dig att inte göra så nå mer!

Nattliga funderingar

maj 20, 2010

Igår kväll kom Pelle hem sent efter att ha ätit middag med kollegor från Fel Sida Älven (södra Sverige). Jag hade somnat när han kom, men efter en stund väckte han mig. Det bubblade upp saker som måste sägas.

Natten till måndagen hade han suttit på akuten med en Bull som behövde inhalera. Bull som var så otröstligt ledsen och bara grät och grät. Pelle som var trött.

Men, sa Pelle och jag hörde att det hade ramlat ner en polett, det fanns ju hjälp att få. Bredvid satt en mamma med ett barn som var alldeles borta och jag tänkte på alla hemska saker som kan hända. Dom har ju krupp, våra barn, och det är jobbigt men det finns ju hjälp att få. Det är ju bara att åka in. Och att tänka så gjorde att det inte var jobbigt att sitta där. Han blir ju bra, Bull, bara han får inhalera lite. Vi har så fina barn.

Åh Pelle vad jag har längtat efter att den här poletten skulle ramla ner för dig, att du verkligen skulle känna det. Hur otroligt lyckligt lottade vi är som fått dessa ljuvlon precis som vi fått dem. Med krupp och allt.

Det undrar jag också

maj 20, 2010

Men mamma…  varför blev du stor då?

Återfunnen

maj 19, 2010

Jag tror att jag har återfunnit en vän. Kan det vara så?

En gammal kollega från Orm-boet. Vi som fann varandra i gemensamt IVF:ande, som åkte till fjällen ihop ett par korta och intensiva dagar och sedan till största delen tappade bort varandra när hon sa upp sig.

Vi sprang på varandra härom veckan. Bestämde oss för att äta lunch ihop. Det var två år sedan sist. Då gick jag med stor mage och äktenskapskris som jag inte berättade om. Mitt minne av lunchen var att den var… jobbig. Att vi inte hade så mycket att säga varandra. Att det pratades ytligheter då jag hade önskat att vi kunnat prata annat. Då jag längtade efter att öppna mitt hjärta men inte vågade av rädsla för att träffa på ännu en person som skulle backa.

Idag hann vi inte ens nudda stolarna på lunchstället innan vi började prata väsentligheter.

Hon med tre dödsfall i cancer inom familjen på bara några år. Hon som tappat jobbet och funnit ett nytt. Hon som brukade hindras mer av sin egen osäkerhet än av egentlig oförmåga. Hon som, när hon släppte på den dåvarande masken av ordentlig småbarnsmamma, kunde berätta både ditt och datt om vilda fester och hångel med halvkända musiker. Hon som vandrat jobbiga stigar de sista åren och som lärt sig av dem.

Hon satt i solskenet och åt glass och var lycklig över att finnas till. Lyckligt 40 + och mamma till en pojke som aldrig fick något IVF-syskon. Lycklig över att det var sol och att de senaste årens sorger var lagda till handlingarna. Och precis som jag gjort hade även hon kommit fram till att alla förr eller senare drabbas av svårigheter. Att man får hantera dem efter förmåga och njuta de lyckor som bjuds.

Jag kom tillbaka efter lunchen med en varm känsla i magen. Det är många vänner som försvunnit de sista  åren, men hon är inte en av dem. Tvärtom.

Majkväll

maj 18, 2010

Hemmafix som borde fortsätta, grejor som behöver göras, dagisväskor som behöver packas. Men hur ofta har vi högsommarvärme i maj. Hur många dagar kan det tänkas hålla i sig. Jag är bra på fånga-dagen-grejen och äter middag utomhus när barnen har somnat. Ett glas rosé, en snus, en bok. Doft av vatten, jord, gräs och en hägg som snart kommer att slå ut. Doft av liv.

Vi har det bra just nu. Jag kan nästan inte tro det. Jag kan nästan inte tro att vi, halv sju på kvällen, lät Bill oc h Bull skrattande kasta sten från vägbanken ner i vattnet. En Bill med rosa sparkcykel och en barfota Bull, så småpojkig i shorts och fotbollströja. Och så vi. Närvarande, där. Inte en mobiltelefon så långt ögat kunde se.

Vi har det bra just nu. Det är varmt och ömt trots sömnbrist och vem-ska-jobba-pusslet. Det kanske beror lite på den nya soffan. Det är lätt att sitta nära, att nå varandra. Kanske beror det på sommarvärmen, ljuset och lättheten i tillvaron. Kanske på att vi letade oss ur det sista bråket utan att det ens blev ett bråk – och det var inte min förtjänst, det var Pelles.

Allt blir så enkelt. I söndags, hos mina föräldrar när min mamma fyllde år och båda barnen uppförde sig rentut gräsligt. När vi samarbetade och när vi så sjävklart kändes som en familj. Så enkelt. Så helt.

Igår när jag kom hem från dansträningen, när mitt hjärta flög samtidigt som jag var tröttare än en panda. När jag hade sträckt mig i ryggen och Pelle masserade trots genomförd rotfyllning.

Så mycket som är enkelt när det är han och jag. Uppdelningen när Bull blir sjuk. Pelle åker med Bull till akuten och kommer hem klockan ett på natten, jag sover. Jag tar natten efter det och Pelle sover. Inget bråk. Vänliga klappar på varandra morgonen efter. Skiftbytet hemma med sjukt barn. Enkelt.

Som det borde vara, som det ska vara.

Bull som dyrkar sin far. Varje gång jag ser exempel på det slår hjärtat dubbelslag. En gråtande Bull som får fatt på sin far utomhus och hänger som en krambjörn runt hans hals i evigheter. Pelle som strålar. Så blev det alltså med det faderskap han inte kunde föreställa sig där under graviditeten. För två år sedan.

En Bull som skämtsamt hugger alla sina vita, vassa tänder i storasysters rumpa när vi brottas alla fyra på dubbelsängen i det vackra sovrummet. Min blick och Pelles blick som möts i samförstånd.

En timme i taget, varje stund för sig. Njuta av alla som är bra. Det förflutna har redan hänt, det kan inte ändras. Men ännu är vi här.

Och så var det dags igen

maj 17, 2010

Det var ju bara två veckor sedan Bull var sjuk sist, klart att det var dags igen.

Tät i luftrören som tusan, akuten, inhalera, dricka kortison, hela baletten.

Pelle tog akuten och var hemma klockan ett. Jag tog resten av natten. Då det dessutom gav sig till att åska vid fyratiden så att alla i familjen utom Bill vaknade. Fan vad trötta vi är.

Projekt 2

maj 16, 2010

Pelle ligger på soffan och sover, ty han har inträtt i bakfylla. He he.

Så, vi tar detta i Pelles närvaro men mycket, mycket tyst. Jag har ett nytt projekt på gång.

Sedan vi flyttade ut kökssoffan och flyttade in mjuksoffan så har en ny del av köket blivit liksom avtäckt. Väggen som soffan stod mot. Den är liksom boaserad. Mörkare upptill och ljus och ren nedtill. Lilla Bill har nämligen i två års tid stått på soffan och klappat på väggen med händerna. Det syns. För övrigt är tapeterna rätt skitiga i allmänhet också. De har suttit i elva år.

Så jag vill måla om.

Vi kan ju försöka tvätta bort det, sa Pelle lamt när jag mycket mjukt och pedagogiskt undrade vad vi skulle göra med köksväggarna.

Yeah right. Här ska målas. Han vet bara inte om det än.

Syskon

maj 15, 2010

Ljuvliga, tidiga, oväntade sommarvärme. Idag shorts och bikinitopp. Fladdrig sommarklänning och vristlänk när jag åker till affären. Njutbart.

Bill och Bull far fram som två furier. Jag fyller vatten i den lilla barnpoolen och de går i toppspinn. Bull njuter hejdlöst av att springa omkring utan kläder. Han, som älskar det nakenrally som han och Bill brukar utföra här hemma efter att de har duschat, far fram som en rödhårig. len komet.

De leker med varandra. Jag kan inte upphöra att fascineras över det. Att de leker och busar och härjar tillsammans.  Att de skapar ett band som bara är deras. Jag har svårt att sätta ord på känslan. Först är det min IVF-Bill. Och så min överrasknings-Bull. En storasyster och en lillebror. Som skapar någonting eget mellan sig. Som i detta nu sover i samma rum i varsinn säng. Två par smutsiga fötter som sticker fram under täckena, två skruttar med svettiga röda lockar.

Och sedan…

maj 15, 2010

Vad hände efter att jag skrivit gårdagens inlägg. Jo, jag gjorde precis som Kapy skrev. Jag tog en liten runda på stan och åt en glass i lugn och ro. Sedan åkte jag hem  och lekte med barnen i den fantastiska kvällsvärmen ända tills de nästan somnade stående.

Och sedan stod jag och Pelle på altanen och grillade. Och pratade. Och pratade. Och jag grät lite över fåniga saker. Pelle sa ”vi” vid ett tillfälle som betydde mycket för mig.

Sedan såg vi en film tillsammans och höll om varandra hela tiden.

Och till sist  sa jag att jag är så trött, jag orkar inte med sex. Jag vill bara somna i din famn. Och jag fick göra det.

Sedan sov jag till halv elva på lördagsförmiddagen. Med bara ett litet avbrott för barnförbjudna aktiviteter klockan två.

Ibland är livet precis som det ska vara.