Arkiv för maj 2010

Vad man gör med sin ilska

maj 25, 2010

Igår inköpte jag en ny färgburk. Fler hyllor, lådor samt Pelles gamla barnsäng ska bli vita. Bull kommer att bli lycklig när han får sova i en säng som liknar Bills.

 Jag passade på att få lite råd om övermålning av fläckar. Tidplanen för köksmålning är satt till nästa helg. Jag har sagt det till massor av människor så att det inte ska finnas utrymme för att ångra sig. Eller för Pelle att protestera.

Jag funderar på att måla väggen i barnrummet där hyllorna ska upp. Det finns färg kvar i sovrumsburken och barnrummet är gult. Kanske borde det bli vitt. Kanske är det lika bra att måla åtminstone en vägg innan man skruvar upp hyllor.  Kanske spelar det ingen roll.

I ett förråd återfann jag två pryttelhyllor á la tidigt nittiotal. De får också bli vita. Där kan Bill och Bull peta in såväl småbilar som dockor och mjukdjur modell mindre. Det blir nog bra.

Jag funderar på bokstöd. Bokstöd starka nog att stödja pärmar och fotoalbum. I princip osynliga. Vita eller metall. Var köper man bokstöd förutom på IKEA? Någon som har tips?

Det behöver dras ström i köket också. Vi behöver belysning över en obelyst bänk och vi behöver en kontakt så att datorn kan stå på laddning någon annanstans än på köksbordet. Visst, det är enkelt att dra ström, har Pelle sagt. Men spiskåpan måste lyftas ner och den är så tung att det är omöjligt nästan. Jo, det minns jag nog. Jag minns att jag försökte vara delaktig i att lyfta upp den där i forntiden för elva år sedan. Det gick inte. Men jag minns alldeles glasklart att det gick på tio sekunder när två starka karlar hjälptes åt. Så hockeyspelande grannen ska vidtalas. Och eldgaffel att sticka Pelle i arslet med inköpas.

Jag har en frånskild kollega vars hem är som ett dockskåp. Hon måste bära på mycket ilska.

Regndag

maj 24, 2010

Det är ingen bra dag idag, det är det inte. Och det har inte bara att göra med att det regnar.

Våra bråk gör ont i mig. Pelles sätt att tappa kontrollen och säga elakheter. Eller snarare Pelles sätt att tappa kontrollen och säga saker elakt. Nedlåtande, sarkastiskt. Mitt sätt att bråka med hjärtat i handen. Jag är arg och besviken och ledsen för detta. Han som fäktar med allt han kommer över. Allt som gör ont i mig.

Sedan, när han tycker att det är glömt, då ligger orden kvar hos mig och värker. Gör mig arg, ledsen, spänd i axlarna. 

Det är de här dagarna som det inte behövs mycket för att jag ska stå i ett hörn och torka tårar i smyg. Som idag i färgaffären. När jag träffade på en kollega som var där och köpte tapeter tillsammans med sin man. Symbolen för att planera ihop i stället för att fixa till i ilska och oenighet.

Sedan kommer jag hem och är ledsen och onaturlig i tonen. Och Pelle svarar med att bli på samma sätt. Förmodligen utan att veta vad det är jag går och ruvar på. Och jag inser omöjligheten att kommunicera det hela och blir ledsen även över det.

Ute regnar det.

Soffan och TV eller måla hyllor. Det är frågan.

Skitlördag

maj 24, 2010

Lördagen var inte den värsta dagen i mitt liv. Men den var fan inte den bästa heller.

Jorå, vi rök ihop och bråkade så att jag i frustration sparkade på duschkabinen.

 (Och den gick sönder förstås. Bara lite men ändå. Jag borde ha kickat ner det mögliga eländet ordentligt så att vi äntligen hade fått det utbytt, men typiskt mig. Halvdant som vanligt.)

Jag är fortfarande ledsen över saker som Pelle sa när han hade fått elda upp sig ett tag. Samma gamla vanliga. Det kliar i fingrarna att dänga något hårt i huvudet på honom, att packa mina kläder i bilen och dra därifrån, att släpa ut någonting han tycker om ifrån huset och elda upp det på gården. Jag gör ingenting av det. Spottande och fräsande släpar jag undan lite tunga vintersaker som blivit kvar på gården samt informerar om att om två veckor kommer köksväggarna att byta färg.

Värst av allt var dock grannen.

Vi bor i princip utan grannar. Bara ett hus och innevånaren är sällan hemma. När jag skriver grannar menar jag oftast de som bor i samma by, en vägbank och en liten bit genom skogen bort.

När vi hade gastat klart på lördagsmorgonen drog Pelle iväg för att lugna ner sig och jag släppte ut ungarna. Klockan närmare åtta än nio. Bull påklädd. Bill i t-shirt, mysbyxor och trosor, dock åkte allt på underkroppen av i rask fart så att hon skulle kunna plaska i barnpoolen på altanen. Jag barfota,  i morgonrock med omatchande skärp, håret på ända, inga glasögon och rödgråtna ögon.

Bill som får plaska bäst hon vill för jag behöver andrum. Jag som hjälper Bull att åka rutschkana i bortre änden av trädgården. Samtidigt som tårarna rinner och jag försöker lugna mig.

Vi har som sagt inga grannar att ta hänsyn till.

Och just då kommer förstås grannar nerifrån byn. Pappa och två barn ute på morgonpromme, titta familjen Gräddnos är redan ute, kul, vi går dit och hälsar på.

Helvete.

Nej, jag ville inte föra konversation. Ja, jag hade hemskt gärna gått in och klätt på mig och druckit kaffe och satt barnen framför en film när de fått springa av sig lite. Nej, jag hade inga trosor under nattlinnet. Ja, de stannade i över två timmar. Vad är det för fel på folk som kommer oanmälda, ser att folk inte ens klätt på sig och därefter stannar i två timmar? Jag bjöd inte på fika.

Jävla skitlördag.

Raggad på

maj 21, 2010

Rusar runt på stan som ett skållat troll efter jobbet. Två par barnsandaler, huvtröja till Bill, Dö-myror-dö!-medel, vin och ingen jeanskjol till mamma. När jag passerar ett av stans (mindre flashiga) hotell kliver en gubbe/karl/man 60+ ut genom dörrarna. Jag tar upp min telefon för att ringa Pelle, men mannen, prydlig, i kostym och med en guldtand fram avbryter mig;

Du behöver inte ringa någon, jag är ju här nu!

… ehh?

Och han börjar gå bredvid mig.

Ja, jag hade tänkt att vi skulle hitta på någonting.

Jaså, det hade du? Men det blir nog lite svårt vet du, jag ska hem till familjen.

Nej då!

Jo då. Man och två barn.

Två barn? Och du som är så ung. Då hinner du få många fler!

Skulle inte tro det. Du, jag måste gå nu.

Ja jäklar vilket one night stand jag hade kunnat få mig.

Varför blir jag aldrig raggad på av snygga killar? Är gubbar med guldtänder utanför hotell på fredagseftermiddagarna vad man får nöja sig med som snart 40 och tvåbarnsmor?

Åthutad

maj 21, 2010

Jag har bråkat på Bill och får en ilsken tillsägelse:

Det där jävla skriket vill jag inte höra! Pappa får säga åt dig att inte göra så nå mer!

Nattliga funderingar

maj 20, 2010

Igår kväll kom Pelle hem sent efter att ha ätit middag med kollegor från Fel Sida Älven (södra Sverige). Jag hade somnat när han kom, men efter en stund väckte han mig. Det bubblade upp saker som måste sägas.

Natten till måndagen hade han suttit på akuten med en Bull som behövde inhalera. Bull som var så otröstligt ledsen och bara grät och grät. Pelle som var trött.

Men, sa Pelle och jag hörde att det hade ramlat ner en polett, det fanns ju hjälp att få. Bredvid satt en mamma med ett barn som var alldeles borta och jag tänkte på alla hemska saker som kan hända. Dom har ju krupp, våra barn, och det är jobbigt men det finns ju hjälp att få. Det är ju bara att åka in. Och att tänka så gjorde att det inte var jobbigt att sitta där. Han blir ju bra, Bull, bara han får inhalera lite. Vi har så fina barn.

Åh Pelle vad jag har längtat efter att den här poletten skulle ramla ner för dig, att du verkligen skulle känna det. Hur otroligt lyckligt lottade vi är som fått dessa ljuvlon precis som vi fått dem. Med krupp och allt.

Det undrar jag också

maj 20, 2010

Men mamma…  varför blev du stor då?