Arkiv för juni 2010

Ingen här har humor förutom jag

juni 30, 2010

Sitter på ett långt möte. Det pratas mycket om ett bärkraftigt företag. I allvarliga ordalag.

Klart att företaget är bärkraftigt. Det handlar ju med björnbär och hallon. Bärkraftigt som fan om ni vill ha min åsikt.

Annonser

Tårta på tårta

juni 30, 2010

En kund skriver:

Se bifogade bilagor

Nähä?!

De vackraste

juni 30, 2010

De vackraste två människor jag någonsin mött firar sina morgnar tillsammans. Numera vaknar jag inte av att den större står i vår sovrumsdörr och påstår att det är dags medan den mindre skriker som en gast i spjälsängen. Numera har de sin egen tid långt innan mamma och pappa vaknar.

Den större hämtar varsin pipmugg med mjölk ur den lilla kylväskan på golvet. Så serverar hon sig själv och sin bror och de avnjuter drycken i varsin säng. Därefter läser den större en och annan saga för sin bror. Om julen. Och kanske leks det med mjukdjur. Ibland har den större släpat fram en stol till den mindres spjälsäng och försökt lära honom att klättra över. Ännu går det inte.

Idag vaknade jag av att den större talade om att hon hade dukat fram frukost. Och det hade hon. Den mindre stod i spjälsängen och aviserade sin uppkomst. Jag kunde sätta honom i soffan framför Barnkanalen med ytterligare en mjölkmugg. Den äldre lassade keso i sin skål – med separat sked i kesoburken – kryddade med sylt, rörde om och åt upp. Glatt kvittrande.

De vackraste två människor jag någonsin mött har rött hår. Den mindre har ljuvliga lockar i nacken. Den större har långa, långa flätor. Den mindre kniper ihop sin skrattiga lilla rosenmun när jag vill borsta hans tänder. Den större hoppar runt på pallen medan tandborsten gör sitt jobb. Den mindre får ett par jeans på sina lena, myggbitna lår. Den större drar på sig jeansen själv.

Jag packar in dem i bilen. Vi åker till mormor och morfar. Jag lämnar dem för ett helt dygn. De vackraste två människor jag någonsin sett går med sin morfar för att titta på en traktor. Den större har kramat mig så hårt, så hårt och kysst mig på munnen. Jag älskar dig, mamma!

Får mamma en kram? frågar jag den mindre. Han svarar sedvanligt.    NÄ-E!!! Och jag våldskramar honom och kysser hans blöta lilla mun och pussar hans händer. Sätter ner honom på marken och han går med sin morfar, glatt pladdrande någonting på ett eget språk.

Jag ser ryggen på dem. De vackraste två människor jag någonsin mött och deras morfar. Röda lockar under en grön hatt. Långa flätor under en brun keps. Luften ljuv av blomdoft.

De vackraste.

Medeltemperatur

juni 29, 2010

Ariadne skriver så klokt i en kommentar att svaret blir ett helt eget inlägg.

En sak jag funderar på är: tänker Pelle någonsin på att det inte bara är hans val om ni ska ha ett fortsatt förhållande eller ej? Som det är nu så är det ju som att han förutsätter att du alltid finns där och han kan leva ut sina nojor hit och dit hur som helst utan hänsyn. Jag tycker det låter som om han inte är rädd om dig för han är så himla säker på att du alltid finns kvar. Hur skulle det vara om han någon gång funderade på hur det verkligen skulle kännas om du en dag säger att nu är det nog. För som han beter sig så tror jag att du sakta men säkert kommer närmare en gräns när det liksom inte är värt det längre och den dag gränsen är nådd så är det för sent för Pelle att vakna upp och vilja reparera. Då är du redan helt färdig med allihop.

Tänker Pelle någonsin att det inte bara är hans val? Jag tror att han vet det intellektuellt men att det inte finns där känslomässigt. Nej, han är inte rädd om mig. Ja, han tar mig för given. Han känner ingen press att ändra sitt beteende. Ett beteende som ändrats en hel del på två år men som fortfarande är ljusår ifrån vad jag hade hoppats på när han kom tillbaka till mig där i november 2008. Jag antar att han på något vis förutsätter att han kan hålla på på detta vis tills han känner att det är nog. Att han är fylld.

Precis som du säger, Ariadne, så innebär hans provocerande att jag kommer närmare och närmare en gräns när det inte är värt det. Och när den gränsen är passerad så är det färdigt för mig. Om jag väl, en dag, bestämmer mig för att gå. Då kommer ingenting att kunna rucka på det beslutet. Då är det inte någonting jag gapar om för att hota och få min vilja igenom. Inte någonting jag skriker för att såra Pelle eller vinna en seger. Då är det ett beslut. Ett beslut som tröskats i så många instanser att det vunnit laga kraft.

Jag tror inte att detta är någonting som Pelle förstår. Eller snarare, jag tror inte att detta är någonting som Pelle reflekterar över.

Pelle tar en dag i taget. Varje dag för sig själv. Är det jobbigt en dag med sjuka barn, sömnbrist eller bråk, då är hela livet jobbigt. Behöver han FÅ! så måste han få nu. Är det glatt och bra en dag så är hela livet glatt och bra.

Själv ser jag alltihop hela tiden. En lång räcka av plus och minus som adderar ihop till någonting. Ljusrosa på skalan idag kanske. Eller mörkblått. Saker och ting försvinner inte. Det är bara medeltemperaturen som förändras något.

Pelle är inte rädd om mig. Han förutsätter att det är upp till honom huruvida detta ska vara ett förhållande. Det spelar ingen roll vad jag säger, det är saker som inte går in just för att ord för honom väger så mycket lättare än vad de gör för mig. Och jag är inte upplagd för att spela spel. Har aldrig varit. Jag är inte upplagd för att köra hard-to-get-nu-flyttar-jag-till-hotell-jag-går-på-krogen-och-skaffar-mig-en-älskare. Jag är som jag är.

Det där med medeltemperatur har Pelle ingen aning om. Men vad gör man åt det?

Svar önskas till: Undrande Årgång -70

Lösenordsskyddad: Den knaggliga relationsvägen

juni 29, 2010

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

En helgdag av tre är inte illa

juni 27, 2010

Helt fel hade jag dock inte i mina aningar. Storhelger i äktenskapskrisland är inte enkla. Pelle är inte som han ska en hel långhelg på raken. Och den där jävla grannen, Lill-månsans sambo, som inte gör annat än sliter och drar i Pelle. Det är som att han inte har något eget hem, inte något eget att göra. Inte två sekunder ensam med min man och utan barn har det gått att få vara.

När Pelle kom hem – 00.18 efter att ha umgåtts med grannen och efter att han lovat mig att inte stanna borta hela kvällen – var jag så rasande att jag gav mig ut på löparrunda i skogen. Fräsande, rasande vansinnesarg. Lägg dig ner och var tyst nu för helvete tyckte Pelle och trodde att han skulle få somna ifrån det hela. Annars går jag och lägger mig på övervåningen.

Hota. Bråka inte nu, annars går jag min väg. Rött skynke för Fru Gräddnos.

Övervåningen?! Du behöver inte lägga dig på någon jävla övervåning. Ligg du för fan i sängen, JAG SKA UT OCH SPRINGA. På med kläder och löparskor, fräsande och svärande som en annan ilsken katta och så iväg. I full jävla karriär, bort, bort, bort.

Inte förrän jag rusat bort det värsta av vansinnet kunde jag gråta. Herregud så arg jag blir. Vill slå sönder saker. Gå ut i garaget och banka sönder motorcykelns lyktglas med hammaren. Ge mig på grannens skoterjävel. Ta ut tomflaskorna som ska pantas och krossa dem en  efter en. Ilska på ett annat sätt än jag tidigare i livet någonsin känt. Som någon sorts blåblixtrande lava.

Kom hem, tänkte att nu sover den dumma jävla grisen och snarkar han så vet jag inte vad jag gör. Men han mötte mig i hallen. Varm i ögonen. Gå nu och duscha och kom och lägg dig. Jag gick och duschade. Han gick och lade sig, men kom sedan till duschen.

En timme senare sov jag gott.

Men i kväll var det dags igen. Då skulle han ut, bort, iväg igen. Träna denna gång. Varenda jävla kväll är han hemifrån. Direkt ungarna somnat och ända tills dess jag gått och lagt mig. Då fick jag (ett behärskat) vansinnesutbrott igen och det började klia i slå-sönder-fingrarna.

Och så åkte jag. Och nu sitter jag här. På jobbet. Jag är fräsande arg på Pelle förstås. Och ledsen. Sitter och surfar en stund (stämplat in har jag också, fyyy på mig!) för det är lika bra att vara ifrån.

Jag blir galen. Ska det aldrig ge med sig. Ska det aldrig bli folk av honom igen, på riktigt. Ska han aldrig bli vuxen? Och jodå, jag har valt det och jag väljer fortfarande att stanna. Men kan jag inte få slå honom? Bara lite?

Exotiska norrbotten

juni 26, 2010

Ur en annons i lokalblaskan:

Rockabilly cruising,

Klockan 12-17 välkomnar vi er till en spännande upplevelse. Ovanför kvarnängen på parkeringen Enen ställer B Cruisingklubb upp sina välpolerade bilar. Välkommen tillbaka till Rockabillyns tidelag, ung som gammal, bilintresserad eller icke bilintresserad, vi lovar dig en resa i tid och rum du sent ska glömma.

Glatt måtto: Ju fler fina ord man använder i en annons desto bättre blir den!