Arkiv för juli 2010

Lösenordsskyddad: En och annan uppsida

juli 31, 2010

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Annonser

Snygg räddning

juli 31, 2010

Lilla Bill har under vild vattenlek med sin syster råkat hälla vatten i hennes öra. Det är middagsdags, barnen är trötta och Bill är inte förlåtande. Hela middagen avbryts av hennes gråtskrik om att BULL HÄLLDE VATTEN I MITT ÖRA, VISST VAR HAN DUM VA?!!!!

Tusen gånger förklarar jag att det var ju inte meningen, det var en olycka. Bull är inte dum alls.

Till slut orkar jag inte trösta och lirka mer. Bill får lägga sig i sängen och skrika av sig. Hon kommer tillbaka till matbordet och kryper upp i mitt knä. Pratar lite, men halkar sedan tillbaka och sätter igång låten igen.

BULL ÄR DUUUUM’! BULL ÄR…

LÄGG AV! säger jag ilsket. Bull är inte dum. Nu har jag förklarat så det räcker, nu slutar du. Med en gång!!!

BULL ÄR… häxor är dumma, menar jag….

Lösenordsskyddad: Hur mår man när det är bestämt

juli 30, 2010

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenordsskyddad: Det är bestämt

juli 30, 2010

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

40 år och två veckor

juli 27, 2010

Jag tycker att jag ser medelålders ut. Suck.

Vafan skulle jag se den där dokumentären om åldrande för?

Uppgraderad

juli 27, 2010

När jag åker till träningen skriker Lilla Bull som en gast. Lilla Bull gråter när jag åker min väg. Han har uppgraderat mig och det gör mig så glad.

Jag har varit ledsen över att relationen till Bull inte varit likadan som den var med Bill när hon var lika gammal. Inte riktigt lika nära, inte riktigt lika innerlig. Han har helt enkelt föredragit Pelle. Och visst blir man stolt när man se sonen gå till sin far när han gjort sig illa. Men ändå…

Det är Pelle som fått de varmaste kramarna och de blötaste pussarna. Bill valde mig och Bull valde pappa. Även om jag inte ville ha det så. Och hur svårt är det inte att räcka till båda när Bill så gärna går emellan av ren svartsjuka. Inte vill man knuffa undan sin kärlekskranka dotter och hur man än gör så blir det fel. Eller i alla fall inte rätt.

Men semestern har gjort underverk. Bull har uppgraderat mig. Bull är stormkär i mig. Han har ett oemotståndligt sätt att lägga armarna runt min hals när jag håller honom i famnen. Lägga armarna runt min hals och starta pusskalas. Får jag inte hångla någon annanstans får jag åtminstone göra det med min son. Blött och innerligt.

Han ligger gärna bredvid mig på sängen och smeker mig över ansiktet med varma, lena händer. Och han tycker förstås att jag är outhärdligt fånig och rolig på samma gång när jag mitt i hans demonstrerande av sin egen vilja bara räcker ut tungan åt honom. NEJ! NEJ! protesterar han medan de blå ögonen glittrar och han skrattar så det kvillrar.

Han är så söt nu. Med röda lockar, blå ögon och fortfarande knubbiga fötter. Liten pojke. Och jag kan inte se mig mätt på den han utvecklats till. Personligheten som är så stor. Min lilla glada, fogliga bebis, han som bara fick hänga med genom snålblåsten. Nu hänger han med så lagom. Vi brottas, vi kraftmäter, vi skrattar och vi kelar.

Han är min, min, min, min. Det är så jävla fantastiskt.

Vikten av att gråta ibland

juli 27, 2010

När Bull somnat för sin eftermiddagslur får jag äntligen det andrum jag behöver. Jag är trött och irriterad, jag har pms. Idag är inte den bästa av tålamodsdagar. Jag behöver vila. Jag behöver sitta lugnt i däckstolen, dricka kaffe, läsa tidning och stänga ute omvärlden.

Lilla Bill spelar datorspel. Sedan går hon och gungar. Och rätt vad det är ramlar hon av.  Runt slår hon. Pannan i gräsmattan. Illvrålet ekar över omgivningarna. Och jag suckar inom mig. Rusar fram till henne för att se till att hon – som fortfarande ibland får affektanfall – andas ut och inte tuppar av. Tänker först flyktigt vad jag kan erbjuda henne för att få tyst på gråten. Jag behöver vila, jag behöver vila. Tänker suddigt Piggelin. Stoppar undan tanken. Låter henne gråta mot min axel. Hon slutar inte.

Lilla Bill gråter och jag samlar ihop mig och blir den jag vill vara. Tar henne i min famn och bär henne till stolen. Sitt här med mig, gumman, sitt i mitt knä medan jag läser. Och gråt så mycket du vill.

Hon sitter i mitt knä och hon ylar som en varg. Det rinner inga tårar, hon bara ylar. Och ylar.

Du behövde visst gråta, säger jag till sist. Ibland behöver man det. Och Bill nickar och hummar.

Pappa låter mig inte gråta, han blir galen när jag gråter. Men du låter mig gråta.

Det tar i mitt hjärta. Jag vet att Pelle är snabb att hyscha bort gråt och skrik. Blås, blås, såja. Nu är det bra. Nu är det bra, sluta skrika nu. Ibland behöver man gråta. Jag vet det. Ibland behöver allting komma ut. Och Bill, som mycket väl känt av stämningen denna sommar, hon har nog mycket gråt som behöver komma ut.

Gråt lite till om du vill, säger jag. Och så sitter jag tyst med Bill i min famn och läser min bok.

Hon lutar mot min arm, trött. Blundar, vilar sig, blir nästan lite blek.

Så, kviddevitt, är allting plötsligt avklarat. Glatt skuttar hon ner ur mitt knä. Jag hör hur hon studsar in till datorn och sätter sig att spela Bolibompa-spelet. Hon pladdrar som en kvarn igen.

Och när det blir kväll trilskar hon inte ett ögonblick vid matbordet.