Arkiv för september 2010

En av de få modiga

september 30, 2010

Ikväll kommer en av de modiga. En av de få modiga.

Nu är jag elak. Folk har annat att göra. Folk har sina fungerande familjeliv, sina livspussel, sin trötthet, sina äktenskapsproblem och sina heltidsjobb. Jag vet det. Och jag vet och förstår att man oftast inte har plats för det som är jobbigt. Inte en extra börda ovanpå allt. Inte idag. Men jag snackar gärna lite lite lite i hemlighet. För jag är så glad att det inte är jag, att det inte är vi.

Jag vet att det pratas. Hörde från Svärmor att en av grabbarna nere på byn inte trodde att jag skulle klara av att bo i huset i vinter. Mörker och snö. Snön får Pelle hjälpa till med – det är ju sina barn han skottar åt. Och mörkret? Mörkret har jag levt med i elva år. Mörkret var lika jävla närvarande när Bull var en månad, Pelle var utflyttad och jag stod på den isiga oktoberaltanen och rökte. Ensam.

Det är klart att det pratas. Ibland mår jag dåligt över det. Just nu ger jag fan. Fullständigt fan. Det finns så mycket som är viktigare, det finns människor som tycker om mig. Det kanske till och med finns en liten, tankeskingrande ögonflirt någonstans i min närhet. Prata på ni bara. Jag skäms inte.

Men ikväll kommer en av de få modiga. Klok, rakryggad, modig och fin. Sambo till en av Pelles vänner. Hon ska få te och blåbärskaka. Det blir trevligt.

Mera bus, tack!

september 29, 2010

Det gäller att smida medan järnet är varmt. Det gäller att boka in roligheter medan man har ork att boka in roligheter. Helgen påminde mig om att det är roligt att ha roligt.

 Så, medan energinivån fortfarande är hög har jag lagt fram kalendern och bokat in både ett besök hos Lillsyss i Stockholm (tillsammans med Bill) och en afterwork med kollega (definitivt utan Bill). Samt ett Happy-Friday-pass på gymet på fredag för att definitivt sätta stopp för FFIF-känslan. Det måste in mer bus i mitt liv nu.

Bra kvinna reder sig själv

september 28, 2010

Idag tvättade jag Volvon. Jag fattar inte vad Pelle gnäller över. Biltvätt jobbigt? Det var ju inga problem alls.

Gladkänsla

september 27, 2010

Jag hade liksom glömt hur jag är när jag är avslappnad och glad. Underligt. Som att tappa bort en bit av sig själv och hitta den igen.

Och nu verkar Bull ha ögoninflammation. Jag har rätt lugnt på jobbet, så jag kan stanna hemma imorgon om det behövs. Dock, då finns det ingenstans att göra av Bull när det är dags att gå till FFR.

Ingen FFR? Så jävla synd då! Med andra ord kanske jag kan hålla i gladkänslan några dagar till.

Tillbaka i verkligheten

september 26, 2010

Roligheter. Otroligheter.

Vilken helg! Jag är så fulltankad med energi att jag skulle kunna sätta igång och måla något rum. Och detta trots en lagom seg bakiskänsla.

Tack!

FFIF – Fy Fan It´s Friday

september 24, 2010

I helgen ska jag iväg på roligheter. Alldeles snart ska jag logga ur, ta jackan, bli Bara Maja. Det ska bli så skönt.

Men ännu är jag kvar. Påmind om att jag hatar fredagar. Hatar fredagar.

Ikväll kommer N hem, säger finaste Glitterkollegan. Vi ska inte göra någonting speciellt. Vi ska ut och springa före middagen. Sen ska vi ta en öl och laga mat ihop.

Gud, jag blir så avundsjuk att jag dör. Pang dör. Mitt liv såg ut precis så en gång i forntiden. Den sköna fredagskänslan. Trött efter veckan, god mat, lite alkohol, tända ljus och… vi.

Ibland saknar jag det så mycket att jag inte kan andas. Som nu.

Mor och dotter

september 24, 2010

Detta är jag och Bill. I nämnd ordning. Observera hur betydelsefull jag är, jag framställs i flerfärg!

Och miljövänlig är den också

september 24, 2010

Jag: Åh Tack! Vilken fin! Vad föreställer den för någonting?

Lilla Bill: Det  är en bil som är osynlig.

Jag: Aha…hm… hur vet man att det är en bil om den är osynlig?

Lilla Bill: För att det är det! Och visst är den fin?!

Mera FFR-tankar

september 23, 2010

Jag har fortfarande inte alls landat efter sista omgången hos FFR. Det tog mig många timmar att ens få ur mig att jag inte tycker att FFR-människan fungerar.

Kvällen efter försökte jag på alla möjliga sätt hantera känslan av att springa in i väggen. Hela tiden springa in i väggen. Det spelar ingen roll  hur jag försöker förklara, berätta, anstränga mig eller lämna över ordet. Det händer ingenting. Hamsterhjul. Ta sats innan, ladda, tänka igenom, försöka, ställa sig i startblocken, börja springa. Och springa in i väggen.

Därför att ingen lyssnar.

Därför att hon inte lyssnar. FFR-människan lyssnar inte.

Pelle lyssnar inte heller. Och jag lyssnar inte på honom. Jag kommer inte ihåg mycket av vad han sagt under samtalen. Men jag kommer ihåg det mesta som jag vräkt ur mig. När han har pratat har jag mest bara laddat för när det ska bli min tur att prata igen. Hängt upp mig på en detalj och bara hållit den i minnet tills jag får ordet. Och samma för honom, tror jag.

Det är inte kommunikation. Det är en massa ut och inget in.

Jag hade förväntat mig att ett samtal mellan mig, Pelle och en terapeut skulle vara åtminstone 1 + 1 + 1 = 2,5. Inte att 1 + 1 + 1 = 2. För så känns det. FFR-människan är en linjedomare, ingenting annat. Allt hon gör är att hon håller koll på att vi båda får prata till punkt.

Jag pratade med Pelle om det igår. Jag vill byta, sa jag. Först var han inte med på spåret. Jobbigt att dra in någon annan, att börja om på nytt. Börja dra allt igen från början. Men jag vill ha någonting MER, sa jag. Hon tillför ju ingenting. Vi kommer ju inte längre. Hon tolkar ju inte, reflekterar ju inte. Hon hjälper ju inte till att sätta fingret på någonting. Kan vi inte åtminstone prata med henne om det nästa gång? Att vi vill att hon ska vara mera delaktig?

Ja, det tyckte Pelle också. Det kom vi överens om. I gott samförstånd.

Problemet är nog jag själv. Jag har redan tidigare sagt att jag känner det som att jag har ansvar för vad vi ska prata om och ansvar för att föra samtalet vidare. Men så ska du ju inte behöva känna, sa hon. Utan någon vidare förändring. Och denna gång var jag både hård och uppgiven och sa att detta funkar inte för mig. Detta ger mig ingenting. Detta är ingen utveckling. Även om jag inte kunde sätta ord på det mer än så.

Men det kan jag nu. Och mitt förtroende för henne är tilltufsat. Jag vet inte om det går att rätta till. Vi har bara varit hos henne fyra gånger. Men det är samtal på sammanlagt sex timmar. Sex väldigt tuffa timmar. Dränerande timmar. Där den sammanfattande känsan är Huvudet I Väggen. Slå huvudet i väggen gång på gång.

Det har inte varit kommunikation. Det har varit monologer. Jag är besviken på att hon inte har sett det, på att hon inte har hjälpt oss med det.

Det må vara att jag är överkänslig och att jag kräver oerhört mycket. Men detta känns som IVF:andet. Precis samma sak. Det som händer nu är livsavgörande. Det är viktigt, så viktigt för mig. För mig och för Bill och Bull. Jag har inte råd att låta någon schabbla bort det.

Och det handlar egentligen inte om var den här processen slutar. Min känsla är att om vi inte lyckas rensa bort all taggtråd så kommer vi aldrig vidare. Även om vi skiljer oss så kommer vi att fortsätta ha tät kontakt, kommer vi att fortsätta rulla detta hamsterhjul. Kommer vi att förklara det med att Vi tycker om varandra men vi kan inte leva ihop. Kommer ingen av oss riktigt att gå vidare.

Jag vill inte ha det som kollegan. Frånskiljda kollegan som ändå praktiserat sex-med-ett-ex i alla år efter skilsmässan. Som fortfarande genomlider stormiga bråk med honom om allt mellan himmel och jord. Som bokstavligen dör varje gång han dejtar någon. Jag. Vill. Inte. Ha. Det. Så.

Jag känner mig varken sedd eller bekräftad av denna FFR-människa. Jag vill inte gå dit mer.

Det är de små små detaljerna som gör det…

september 22, 2010

Tjuvlyssnat under morgonens möte:

En kreditprövning hos de två uppspelta bankerna…

Det känns ju faktiskt jättebra. Att bankerna repat sig såpass efter finanskrisen att de numera inte bara är vid gott mod. De är till och med uppspelta. Dansar förmodligen omkring någonstans därute.

(Hon kan väl inte ha menat uppspelade bankerna va? Ibland blir jag galen på alla sportmetaforer.)