Arkiv för oktober 2010

Fru Bulldeg

oktober 31, 2010

Våga ta plats. Så står det på en lapp jag placerat strategiskt på min jobbdator. Våga ta plats. Våga vara Maja.

Så långt har jag kommit i mitt arbete med mig själv. Jag måste våga ta plats. Våga vara jag och lita på att det håller. Att jag duger ändå.

I mitt umgänge med mina och Pelles gemensamma vänner – eller kanske bara gemensamma bekanta – har jag aldrig tagit plats. Aldrig litat på det.

Och jag tänker så smått att jag varit som en bit bulldeg. Som en bit bulldeg som man försöker placera i en pepparkaksform. Där det hela tiden jäser över åt alla kanter, men det är bara pepparkaksformen som syns utåt.

Tacka fan för att jag aldrig hittat några riktiga vänner där. Tacka fan för att ingen av dem hör av sig nu. Tacka fan för att jag aldrig skulle be någon av dem om hjälp. Jag har aldrig platsat där. Jag var aldrig som dem. Aldrig likadan. Bara en begränsande fasad med en massa bakom som jag inte visade någon.

Det är en konstig tanke. Men ganska befriande.

Annonser

Maja lever singelliv i några timmar

oktober 31, 2010

Igår var det utekväll igen.

Först middag hos vänner. Eller ska man säga blivande vänner. Har inte känt dem särskilt länge. Pelle och pappan i familjen lärde känna varandra under Pelles pappaledighet. Jag har inte träffat dem mer än ett fåtal gånger, men jag känner mig… hemma med dem. Hemma. Som att jag får plats.

Pappan är klokt social, varm, rar, jobbar inom samma område som jag gör och lagar fantastisk mat. Mamman är ännu klokare, ännu mer social och klokt medveten om att alla har kris-och-panik i sina liv till och från och att det inte är någonting att vara rädd för. Hon har sitt eget bagage att bära. Dessutom är hon hårdrockare, har hoppat bungey-jump och är norska.

Att jag och Norskan skulle ut på krogen har varit bestämt sedan vi – mest bara i brist på annat sällskap – bevistade lokala gatufestivalen tillsammans  i somras och fann oss själva röjandes järnet. Jag tror vi drack öl i vartenda öltält som fanns.

Kvällen inleddes med middag hemma hos dem. Middagen inleddes med en fantastisk fördrink som torde innehållit både det ena och det andra trots att det inte kändes. Tre glas vin utöver den och jag sluddrade resten av kvällen. Pinsamt, men vad fan.

Och sedan krogen. Och dansande. Dansande, dansande, dansande. Fy fan vad roligt. Och vilka skavsår. För att inte tala om en söt, mörk pojke som dök upp och gav mig välbehövlig bekräftelse på dansgolvet. Norskan hävdade att han höll sig i närheten av mig halva kvällen, men det missade jag. Skyller på fördrinken. 

Mycket roligt, ja. Pelle hade barnen, jag sov ända till klockan tolv (ELVA! vintertid!) och nu måste jag jobba. Hemma väntar ett hem i kaos efter ungarnas sjukvecka och jag känner mig plötsligt utsliten. Hur ska jag få ihop livet? Jag borde jobba mer, vara med mig själv mer, vara med barnen mer, vila mer, städa mer. Det går inte ihop.

Men det var roligt att vara vild och vacker på dansgolvet i några timmar. Det var det värt.

Fredagskvällens outfit

oktober 31, 2010

Topp: Fornarina

Jeans: Miss Sixty

Spya: Bull original. Över alltihop.

(Hej, min älskade Bull, är du sjuk? Lyfta upp, krama och uäääääk. Oh life of glamour.)

Lilla Bill har ändrat åsikt

oktober 28, 2010

Vid matbordet deklareras följande:

Jag har slutat tycka om vin. Blä. Det är starkt för barn.

Maja goes sportfåne

oktober 28, 2010

Sms från mig till Pelle: Kan jag gå på hockey nästa tisdag?

Sms från Pelle till mig: Javisst 😀

Förklaring: Trots att jag bor i en hockeygalen stad har jag aldrig sett en hockeymatch live. Vid närmare eftertanke tror jag inte ens att jag har sett en hockeymatch på TV. Det enda jag har gjort är att jag har sett hockeyspelare live. På krogen. Och retat mig på deras Jag-är-en-stjärna-mentalitet. Men there is a first time for everything. Speciellt efter en separation. Så hockey it is.

Måste man klä sig som en huligan, slå ner folk och bränna andra lagets flagga? Eller bör man dölja sitt verkliga jag någorlunda?

Onsdagsblues

oktober 27, 2010

Bill har hög feber och kräks.

Jag har inget torkskåp och det är höstfuktigt i luften. Det hänger blöt tvätt till och med på köksgardinstången. Läckert. Shabby chick. Aldrig känner man sig så ensam som när man är ensam med sjuka barn. Är så rädd, så rädd att Bull ska vakna när jag tar hand om Bill. Att båda ska skrika och behöva mig och att jag inte ska räcka till.

Det där har Pelle aldrig förstått. Han har alltid hävdat att det är onödigt att båda två är alldeles slut dagen efter. (Och lustigt nog är det alltid jag som ska köras slut på först. Fast nu var jag elak.) Jag hade gärna haft honom i huset i natt. Vi saknar sängar så det räcker, men jag kunde tagit en madrass på golvet bara för att veta att det fanns back-up. Jag hade sovit bättre då. Alla fem timmarna som jag inte fick på raken.

Nå, Pelle kom när jag skickade efter honom 06.00. Jag fick en timmes sömn innan jobbet. Och han är ju bara fem minuters bilresa bort. Jag ska inte klaga. Men aldrig är jag så ensam som när jag är ensam med sjuka barn. Mentalt ensam. När jag önskar att någon skulle lugna, styra upp, hjälpa till, ta beslut. Hänga tvätt. Hålla om naken, nedkräkt, nyduschad Bill medan jag bäddar torrt i sängen. Sådana saker.

Och datorn gick på 1700 spänn att reparera. Hädanefter gäller mina regler i huset. Ingen bärbar dator någon annanstans än på köksbordet så länge barnen är vakna. My place, my computer, my deciscion. Capisce?

En ny plan

oktober 26, 2010

Efter träningen igår hade jag ett missat samtal med dolt nummer på min mobil. Samt ett sms om mobilsvar. Jag fick ont i magen bara jag såg eländet. Visste vad det betydde. FFR. Nej, det är inte vettigt att reagera så hårt. Men jag gör det.

Först övervägde jag att vänta med att lyssna av mobilsvaret till morgonen därpå. Kom dock fram till att det skulle vara ännu värre.

Det var mycket riktigt FFR. Den av alla terapeuter som jag vill gå till och som meddelade att hon hade en återbudstid på onsdag morgon. För kort startsträcka. För kort allt möjligt.

Efter att ha vädrat mina funderingar med en finvän och samtidigt kört hem kom jag fram till att jag inte vill. Inte nu.

Ansvaret med att tänka ut vad vi ska prata om tynger mig. Jag vill inte vara drivande. Jag vill backa. Jag vill att vi ska göra detta tillsammans eller inte alls. Om inte Pelle är engagerad nog eller om Pelle lutar sig bakåt och väntar på att jag ska driva processen, då vill jag inte.

Dessutom är jag fortfarande upprörd. Om ett missat samtal från FFR på min mobil gör mig upprörd, då är jag inte i form att föra konstruktiva samtal där.

Åkte hem till Pelle och sa att jag vill inte. Sa att vi skjuter upp det hela. Vi väntar en månad, vi vilar oss, vi andas.

Och sen bestämde vi att vi ska äta middag ihop ibland istället. Äta vuxenmiddag, Pelle och Maja. En gång i veckan. Uttalat trevliga stunder, bara vi två, där ingenting tråkigt eller plågsamt avhandlas.

Så gör vi.

Och så kanske jag kan komma fram till vad jag vill. Stanna eller gå.