Arkiv för november 2010

Röda ögon

november 26, 2010

Idag grät jag floder hos terapeuten.

Det är mycket ledsenhet som behöver komma ut just nu. Sorg. Och jag klarar inte av att gråta själv. Det är konstigt. Prinsessan Tårfylld som inte klarar av att gråta. Gråten fastnar halvvägs. Den kommer inte ut. Den försvinner bort. Och jag skulle behöva den. Sörja, slappna av, sova. Men det går inte.

Idag grät jag. Nästan så fort jag placerat rumpan på stolen. Hur är det idag? Buhuuuuuuuu.

Jag kommer ju ingen vart. Jag vet inte vad jag vill. Skiljas eller inte skiljas. Jag och Pelle kommer inte till skott att tala med varandra alls. För jag tänker inte ta ansvar för att vi ska göra det. Jag tänker inte planera  tid och ta upp ämnen. Jag tänker att allt det som sägs när jag planerat och sopat banan, det är ingenting värt. Såvida det inte kommer från Pelle helt och hållet, tillfället och genomförandet, så är det ingenting värt. Jag tänker inte dra ur honom ett enda ord till. Jag tänker inte dra ett enda litet lass till.

Så, utan Pelles medverkan borde jag bestämma mig själv. Men jag har ingen aning om vad jag vill. Jag längtar efter att veta. Att känna med säkerhet inuti mig. Men jag tumlar runt i mitt vakum och jag vet knappt vad som är upp eller ner. Eller vem jag är. Ens.

Samtidigt en sorg, en stor sorg. Sorg över att inte dela barnvardagen med honom. Över att det är mera arbete än nöje med barnen. Över att det inte går att göra roliga saker med båda två samtidigt som man har roligt själv på helgen. Just nu går det inte. Det gör mig otroligt ledsen. Jag sörjer det som inte är. Två föräldrar och två barn som kan göra saker tillsammans.

Och så har vi det kommande juleländet. Och nyårsmörkret. Chansen att jag blir sittande ensam hemma med barnen på nyårsafton är nog ganska stor. Det dör man inte av. Men det är ju inte så att jag hjular runt i glädjecirklar vid tanken.

Ovetande. Oplanering. Orespons. Ont.

Efter terapeuten gick jag och spenderade presentkortet jag fick i 40-årspresent. Presentkort + 700 spänn = ett underbart armband.

Vem har sagt att man inte kan köpa sig lite lycka?

Annonser

Desillusionerad

november 26, 2010

Rätt ofta så tänker jag fuck passion, bekräftelse och själarnas gemenskap. Jag tror fortfarande att det handlar om att ha det någorlunda trivsamt ihop. Vardagssamtal. Vardagstid. Vardagsbördor som delas.

Det hade räckt alldeles utmärkt för mig just nu.

Med andra ord: jag saknar Pelle.

Lite julpyntande och lite annat

november 25, 2010

När jag hämtade Bull på dagis igår förklarade rara dagisfröken Susanne att Bull, han är någonting extra, han. Han är ju så himlade kramgo och glad. Men han är ju väldigt kvick. Och vääääldigt bestämd. Det går inte att försöka roa honom med någonting (s.k. skadehantering, mammaterminologi) för att man ska kunna övervaka honom och samtidigt hinna med något annat barn en stund. Såvida man inte låser in sig själv och barnen tillsammans, exempelvis i läsrummet (och då ligger han dubbelvikt över en stol och vrålar av ilska för att han inte kan göra det han vill) så far han fram som en tornado. Han behöver en vuxen på heltid.

Jotack. Jag vet. Och det var faktiskt våldsamt skönt att få det bekräftat av någon annan.

Våldsamt skönt var det också – faktiskt – att Bill och Bull sov hos Pelle  inatt. På Pelles initiativ. Jag behövde sova för att landa i mig själv igen. För att bli vettig, för att bli klok. Nu sov jag ljuvligt tungt ända tills klockan väckte mig 06.35. Och jag har både druckit te och läst tidning i lugn och ro.

Jag använde gårdagskvällen till att plocka fram adventssakerna. Upp på övervåningen och in i julskrubben. Aj. Det gjorde ont. Alla välbekanta saker. Alla saker med var och en sin egen historia. Jag är jultraditionalist. Jag tycker om jul. Jag tycker om jultraditioner. Men i år tycker jag inte om jul alls.

När jag packade ner skiten i lådor i januari förra året trodde jag inte att jag skulle packa upp den som separerad. Jag tittar på Farmors julsaker, pinaler jag ärvt, vet precis var de brukade stå hemma hos henne. Hon kallade Pelle för Fyndet. Hon tyckte så mycket om honom.

Om det var upp till mig skulle jag ställa in julen i år. Men det ska jag inte göra. Jag ska göra det julmagiskt och fint för Bill och Bull. Julmagiskt upp över öronen.

Så jag kånkar ner stjärnor och stakar och det lilla tomtehuset och ett litet luciatåg och lappen där det står vem som skickade julkort till oss förra året. Och det konstiga är att när det sitter stjärnor och stakar i alla fönster, då känns det faktiskt bättre. Jag önskar att jag hade haft lite glögg hemma där jag sitter i soffan med en kopp te och en bit banankaka från frysen. Det känns riktigt bra. Trots allt.

Dagen so far

november 24, 2010

Bull har spolat ner en golfboll på toa.

Vad familjen lärde sig idag

november 23, 2010

Bill lärde sig att åka skridskor. Helt fascinerad får jag, vid dagishämtningen, se henne ta sig runt den lilla lilla isbanan. Det som för ett år sedan var helt omöjligt (och det var ju förstås isen och skridskorna det var fel på, de var ju HALKIGA…) har hon idag gjort på eget initiativ. Helt utan hjälp. Jag nästan smäller av av stolthet.

Bull lärde sig att man inte slickar på mammas cykel när det är -12 grader utomhus.

Mamma lärde sig en hel massa saker. Att man aldrig, no matter what, ska försöka hämta på dagis och lämna mössa och vantar i bilen, inte när det är -12 grader. Att det är nästan omöjligt att få tag på en skridskoåkande fyraåring som inte vill följa med när man själv är iklädd högklackade fjantskor.  Att en underläpp blöder väldigt mycket. Att det är oerhört opraktiskt med en ljusbeige manchesterkappa vid sådana tillfällen. Att man aldrig ska tro att man har koll på vad en tvååring gör trots att det bara är två meter mellan bilen och ytterdörren och trots att det enda man ska göra är att låsa upp sagda ytterdörr. Att det vore oerhört praktiskt ned en nödpappersrulle placerad precis innanför ytterdörren. Samt att man inte längre svimmar när man ser blod.

Det är rent otroligt vad mycket man kan lära sig mellan klockan 15.30 och klockan 16.30 en helt vanlig vintertisdag.

En dag i taget

november 23, 2010

Idag sov Bill. Då vaknade förstås Bull. 04.10 kom han knatande och efter det har jag inte sovit särskilt mycket.

Mella 05.30 och 06.00 höll jag kvar en mycket arg och tidvis skrikande Bull i dubbelsängen. Då sov ingen av oss. Varken jag, Bull eller Bill. Men en sak har jag lärt mig. Låt aldrig ett barn som vaknat för tidigt gå upp och titta på TV. Det tar bara två sekunder så har man en unge som vaknar för att  gå upp och titta på TV. Då har man skjutit sig själv i foten.

När klockan ringde 06.00 skuttade två jublande glada ungar ur sängen och fick mjölk framför TVn. Den jublande mamman skuttade in i badrummet och skuttade i kläderna. Eller. Inte. Riktigt. Så.

Det känns ändå bättre idag. Jag är i balans igen.

På lunchen måste jag gå och köpa en ny tröja. Jag har tappat smörkniven på den befintliga och har en gigantisk fläck på magen. Smörkniven var inte i balans.

Dags för en plan, en strategi, ett upplägg

november 22, 2010

Mornarna måste bli annorlunda. På något vis annorlunda. Jag klarar inte av, jag fixar inte, att inte få något andrum förrän jag är på jobbet. Jag blir ingen bra människa, jag blir ingen bra mamma. Jag måste lösa problemet. Jag måste hitta en plan, en strategi, ett upplägg.

Jesper Juul  säger att barn samarbetar, men just nu känns det som kyss mig i arslet. Bill samarbetar på det sättet att hon provocerar mig att sätta en gräns. Tror jag.

Bill sover i dubbelsängen hos mig och Bull sover i eget rum. Tanken är att de inte ska väcka varandra. Tanken är också att Bill ska vara tryggare eftersom hon sovit oroligt ett tag nu. Tanken är inte att jag ska vara knuten till sängen och Bill konstant, hela min vakna och sovande tid. Men det är vad som händer.

Till att börja med kan jag inte söva om Bull i egen säng. Nej. För då ligger Bill i kvar i dubbelsängen och känner sig utanför eller – ännu värre – sitter utanför Bulls dörr och gråter. Ingen möjlighet att tassa över och söva om alltså. Eller att alternera mellan sängarna när så behövs. En förälder på två barn är en för lite.

Alltså får även Bull komma till dubbelsängen när han behöver somna om. Vilket han då inte gör. Med resultat att han väcker Bill.

Men imorse sov vi alla tills klockan ringde. Bill sov fast klockan ringde. Bull låg kvar i egen säng. Och jag smöööög upp och tänkte få kissa ifred. Bara sitta på toa några fattiga minuter  och vakna långsamt.

Varpå Bill börjar gasta innifrån sovrummet. Hon vill ha sin MJÖÖÖÖLK. Jag kastar mig ut från toa som en sprinter och viskar i sovrumsdörren att hschhhh hschhhhhh jag hämtar mjölken, lugn, lugn. Och så smyyyyger jag som en indian ut i köket och smyyyyger ut mjölken ur kylen. Varpå Bill gastar igen, högre än högst, jag får ingen MJÖÖÖÖLK, var är min MJÖÖÖÖLK!!!!

Varpå Bull vaknar och börjar gråta.

Varpå jag fullständigt tappar fattningen.

Nu när Bill har fått tillåtelse att sova i min säng håller hon på att utvidga reviret ytterligare. Hon ska äga mig hela tiden. Jag ska inte kunna gå ur sängen utan henne. Jag ska inte få krama Bull på natten (utan att hon utropar DU KRAMAR ALDRIG MIG!!! så att Bull vaknar), jag ska inte kunna göra någonting för mig själv först utan att jag har servat henne. Och det går inte. Jag fixar det inte. Jag måste ruta in mitt eget revir. För jag blir fan inte människa om jag inte får andas några minuter innan min dag sätter igång.

Att Bull kräver detta av mig är godkänt, han är två år. Men Bill är fyra. Och jag orkar inte.

Fan, mina vänner, just idag orkar jag inte. Orkar jag inte vara en förälder med två barn som ska ha ALLT av mig. Och det gör mig så ledsen. För det finns inget alternativ till det.

Jag måste utarbeta en strategi, en plan. Jag måste tala allvar med Bill och samtidigt pakta med Bill. Bill måste kunna ligga kvar i sängen och sova en stund även när jag går upp. Det behövs lite kadaverdisciplin för att damen inte ska hoppa upp som en stålfjäder. Varför? Därför att jag säger det. Jag måste lära om henne. Det kanske inte är politiskt korrekt, pedagogiskt, fint eller bra. Men alternativet är betydligt sämre. En mamma som skriker och härjar och kramar och gråter och säger förlåt.

Och som fortfarande inte är som folk.

Fan. Fan. Fan.