Arkiv för mars 2011

Lösningsinriktad och målfokuserad

mars 30, 2011

Är det någonting man lär sig som separerad morsa så är det att snabbt uppfatta situationer och finna en lösning på dem. Utan att någon upptäcker att det är en paniklösning. Exempelvis så här:

Jag är sliten och förvirrad. Hittar ännu inte saker i flyttstöket, sover för lite och tänker för mycket. Gårdagskvällens nattning av Bill och Bull blev katastrof.  Jag glömde bort att Bull är i trotsåldern och lät honom dela säng med storasyster när de skulle sova. Så gulligt med syskon som vill sova tillsammans. Så jävla gulligt med en liten trotslillebror som ska lyftas upp och ner och upp och ner i och ur Kura-sängen för att han ideligen ändrar åsikt om var han ska sova. Så innihelvete gulligt att äntligen sätta ner foten och bära in ungen hundratrettio gånger i egen säng medan han skriker som en gast. Och att slutligen låta honom tro att han vunnit genom att fråga om han vill sova i stora sängen. Där han slocknar på direkten.

Det är ju bara det att man väcks klockan tre på natten av orden ÅNEJ! BASCH!!!

Lyckligtvis betyder inte basch inte bara bajs utan allt som kommer ut från de nedre regionerna. Men ändå. Blöja på sniskan och hela min säng nedkissad. Nyinflyttad som man är och dessutom dum i huvudet. Hade förstås bäddat rent kvällen innan – är ju så myyyysigt med rena sängkläder när man kommer hem från semestern – och dessutom hunnit tvätta lakanen. Så gott om lakan var det ont om. Men det löste sig. Medan Bull skrek som en gast på övervåningen irrade jag naken omkring i mörkret och letade lakan och svor.

Så det var den nattsömnen. Och den morgonplaneringen – det gick ju en massa tid till att tvätta både madrass och täcke.

Och för övrigt var det också den bilfärden. Eftersom Bill satt i baksätet och skanderade INGEN TYCKER OM MIG! INGEN TYCKER OM MIG! INGEN TYCKER OM MIG! medan hon bläddrade i en leksakskatalog. Och jag fick hålla mig i ratten för att inte Om du inte håller klaffen snart så blir det en självuppfyllande profetia…

Inte kom jag ihåg den förbannat dumma uppfinningen leksaksdag på dagis. Som gjort för att visa på att man är en morsa med obefintlig koll och obefintlig planering. Min bil är full av skrot men leksaker var det ont om. Visserligen en badsköldpadda, men den föll inte i god jord. Okej Bull, du får ta med dig cykelhjälmen.

Okej! Min jälm! Ha den! Köra traktor!!!

 Lyckat!  

Han valde cykelhjälmen som leksak! sa jag leende och lite överseende till dagisfröken medan Bull stolt stövlade in på dagis och började våldsprova cykelhjälm på sina kamrater.

Jag drog mig skyndsamt tillbaka innan blodvite uppstod.

Saker man blir nöjd av

mars 30, 2011

Lilla Bill: Man blir väldigt nöjd av glass!

Framtidsutsikter

mars 29, 2011

På torsdag är det dags för skidåkning, after-ski, bastu, badtunna och hotellsovande. Ända till söndag håller den begivenheten i sig.

Och när jag kommer hem ska jag göra det med glädje. Inte som det varit tidigare år. När jag kommer hem kommer jag hem. Pigg, glad, lycklig och med goggle-bränna, hade jag tänkt mig.

Konstiga komplimanger

mars 29, 2011

Lilla Bill: Klara har sagt att jag har fina ögonfransar. Domhära håret som sitter fast på ögonen. Är dom fina??

Sovrum

mars 29, 2011

Älskar att vakna i mitt sovrum. Det trygga, krispvita lilla rummet med lågt i tak och ett knökigt fönster i en takkupa där jag ännu inte lyckats matcha in någon mörkläggningsgardin. Så jag vaknar tidigt.

Mitt vita sovrum med vita möbler. Inget nyköpt. Lite vitfärg bara. Den rangliga pallen från Farmors och Farfars första hem att lägga överkastet på. Deras blå egenknutna lilla rya. Mina två byråar, båda från stadens återvinningsstation och införskaffade för tio år sedan. Jag tycker om gamla byråar. Gedigna. Sådana som inte går isär i lådorna i första taget. Ikeas Maskros-lampa. Blått överkast att lägga över sängen när jag bäddar. Svartvita bilder på mig själv på väggen. Egotripprum.

Älskar att vakna i mitt sovrum, i mitt hem. Och förvånas över att det känns så bra.

Ett ord som säger allt

mars 28, 2011

Lilla Bill (kvitterpladdrigt): VET DU, mamma, VET DU hur det var på utflykten?!

Jag (intresserat): Näe… hur var det egentligen på utflykten?!

Lilla Bill: Bra.

Fördelen med sommartid

mars 27, 2011

Nu går klockan i min bil rätt igen!

Varför lära sig att ställa in fanskapet? Det går ju hur som helst rätt halva året.

Olikheter

mars 27, 2011

Lilla Bill kommer ihåg en flicka som vi träffade på badstranden i somras. Hon var född utan en fot och utrustad med protes. Det gjorde stort intryck på Bill som viskande frågade mig varför flickan hade ett dockben. Nu återkommer flickan med protesen ännu en gång i konversationen och jag påminner om att man kan födas lite olika. Du hade en extratumme och jag ser dåligt och behöver glasögon. Lilla Bill är med på resonemanget:

Och jag fick en extratumme. Och Bull föddes som han var!

Alldeles vanliga

mars 27, 2011

Det är söndag. Vi har bott en vecka i huset.

En helg själv med barnen. Jag är inte alls så slut som jag brukat vara. Det är oändligt mycket lättare att hantera Bill och Bull här i huset än vad det var i det gamla hemmet. Nyhetens behag kan tänka. Men inte bara. Det finns utrymme här och det underlättar. Tidigare bodde vi bara på nedervåningen vilket innebar att allt hände i det stora köket. Det var där vi var. Hela tiden. Jag inser att det gjorde Bill och Bull mycket mer mammaklängiga.

När de inte ser mig hela tiden behöver de inte heller hänga runt mina ben hela tiden. De leker bättre själv. De ser på TV utan att hela tiden skrika efter mjölk och kex. De gnäller inte på samma sätt. De blev med ens mycket större – båda två. Det är oändligt skönt.

Måltiderna intas i köket utan att TV-magneten hela tiden lockar och drar. Alla sitter faktiskt kvar vid bordet. Och äter. Oftast. Ingen klättrar på stolarna och ingen klättrar på mamma. Det är också oändligt skönt.

Grädden på moset är att båda barnen sover i egen säng. Bull gosar ner sig i sin säng och somnar. Bill somnar i sin efterlängtade Kura-säng från Ikea. De konstanta skriken på MAMMMAAAAA mitt i natten har också slutat. Det var när hon avslöjade att hon inte skrek för att hon var rädd. Men varför skriker du, Bill??? Det är för att du ska höra mig! Aha. Så då har jag mutat henne. Är hon nog stor att sova i sin säng hela natten utan att skrika? Så stora tjejer kan ju tänkas få ett par Hello Kitty-trosor när de vaknar. Och ett par Hello Kitty-sockar dagen efter. Nu är underklädesförrådet påfyllt med två par trosor och två par sockar, och jag hoppas att vanan har satt sig.

I eftermiddags tog vi vår första promenad. Jag, Bill och Bull. En mamma med två barn i galonbyxor och gummistövlar. Alldeles vanliga. Jag kände mig inte halv, inte som om den ena parten i ett par saknades. Här är vi, hela min familj. Barnen är hanterbara, solen skiner och vi vandrar omkring i ett radhusområde. Där vi bor. Livet är inte kaos. Vi är alldeles vanliga. Och det känns så bra.

Earth Hour…

mars 26, 2011

Den perfekta ursäkten att inte måla ikväll.