Jag har mer och mer börjat förstå känslan som min Farmor hade när hon blev änka. Exakt hur ensamheten kändes. Hur tomt det måste ha blivit.
Farmor och Farfar hade varit gifta i över 50 år. Jag tror att de var lyckliga mestadels. Min underbara Galna Faster har berättat om när hon var tonåring och Farmor och Farfar alltid envisades med att sitta tätt ihop och lösa korsord på kvällarna. Självkommer jag ihåg deras mysiga frukostar när jag var liten eller när man var hemma från skolan. Doften av Farmors hembakta franskbröd med smör, ost och marmelad. Te till Farmor och kaffe till Farfar. Alltid tillsammans, pratandes. De läste inte tidningen, de pratade.
De var bra på det där. Att umgås.
Jag tänker att det måste ha varit mycket lättare för dem. Farmor var hemmafru hela sitt liv och Farfar var bankdirektör. Rollerna var utmejslade. Det behövde inte bråkas om arbetsfördelning och fördelning av tidsunderskott. Han var nio år äldre än vad hon var och han tog hand om henne hela livet, tror jag. På ett bra sätt. Som en prinsessa.
Omedvetet har jag haft deras äktenskap som mall för mitt eget. Självklarheten i att tro att det alltid skulle vara jag och Pelle.
Jag har börjat förstå Farmors ensamhet efter att Farfar försvann. Inte så att hon blev socialt ensam. Min Farmor hade en enastående social förmåga. Hon skapade vänner runt omkring sig, vänner i alla åldrar. Grannar, grannbarn, handarbetsväninnor, kvinnor från kyrkan. Kom det en ny kvinnlig präst så nog blev hon hembjuden till Farmor på hembakt fika och omtankar. Farmor hade ett stort socialt liv även efter att Farfar dött.
Men numera kan jag förstå ensamheten. Ensamheten i att inte längre dela vardagen när man har gjort det så länge. Ett helt liv.
Tjugo år tillsammans med Pelle. Tjugo år av att somna tillsammans, vakna tillsammans, äta frukost tillsammans, handla tillsammans, betala räkningar tillsammans, laga middag tillsammans, se TV tillsammans. Jag tänker på det när jag äter min söndagsfrukost ensam vid köksbordet medan Bill och Bull ser en film. Samvaron som var en ryggrad i hela min tillvaro. Alltid någon att prata med, att röra vid, att bolla saker med.
Att det fortfarande känns overkligt att leva som jag gör. Mitt gamla liv känns tusen år bort. Som om det aldrig hänt, som om det hände någon annan. Men mitt nuvarande liv känns inte heller verkligt. Inte på riktigt. Ska det vara så här nu? Ska jag leva så här nu?
Det är som om jag fortfarande lever I Väntan På. I väntan på vad?
Det förflutna känns långt bort. Framtiden går inte att överblicka.
