Men åhhh!!!
Kom igen nu! Kom igen, kom igen, kom igen, kom igen!!!
Men åhhh!!!
Kom igen nu! Kom igen, kom igen, kom igen, kom igen!!!
Blinka lilla stjärna kall
norrskensljus och stjärnefall.
Låter blicken vandra i det stora ofattbara
skönt att ligga stilla, bara vara.
Vara liten är att vara trygg
stadig mark, så fast under min rygg.
För dig stjärna långt där borta
kommer aldrig jag till korta.
I taxin hem tänker jag Hem. Jag ska hem. Till mitt hem. Till mitt eget hem, till bara mitt hem.
Lampan lyser på bron. Post i lådan, adventsljusstake i fönstret. Kliver in. Det luktar som mitt hem. Det ser ut som när jag lämnade det, undanplockat och i ordning. Ingen som har stökat till, lämnat saker framme, haft folk där som jag inte vetat om. Bara mitt hem.
Det känns bra. Det gör faktiskt det.
Okej, I get it. Om man gillar män i rutiga skjortor och lite lagom rondör ska man sätta sig ensam på ett tåg. Närhelst jag tittar upp är det någon som möter min blick. Det är värre än på krogen.
Och-här-sitter-jag-och-försöker-se-jävligt-GIFT-ut
Mycket folk på tåget hem. Kanske borde jag ragga på killen som sitter bredvid mig, han ser ut som Clark Kent. Med glasögon och allt. Undrar om han har blå trikåer under jeansen.
Obestämbar lyckokänsla i magen.