Uppmaning

Men åhhh!!!

Kom igen nu! Kom igen, kom igen, kom igen, kom igen!!!

Med mig från Kiruna

Blinka lilla stjärna kall

norrskensljus och stjärnefall.

Låter blicken vandra i det stora ofattbara

skönt att ligga stilla, bara vara.

Vara liten är att vara trygg

stadig mark, så fast under min rygg.

För dig stjärna långt där borta

kommer aldrig jag till korta.

Lösenordsskyddad: Symbolen

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Hemma

I taxin hem tänker jag Hem. Jag ska hem. Till mitt hem. Till mitt eget hem, till bara mitt hem.

Lampan lyser på bron. Post i lådan, adventsljusstake i fönstret. Kliver in. Det luktar som mitt hem. Det ser ut som när jag lämnade det, undanplockat och i ordning. Ingen som har stökat till, lämnat saker framme, haft folk där som jag inte vetat om. Bara mitt hem.

Det känns bra. Det gör faktiskt det.

Det är på tåget det händer

Okej, I get it. Om man gillar män i rutiga skjortor och lite lagom rondör ska man sätta sig ensam på ett tåg. Närhelst jag tittar upp är det någon som möter min blick. Det är värre än på krogen.

Och-här-sitter-jag-och-försöker-se-jävligt-GIFT-ut

Mitt liv som Lois Lane

Mycket folk på tåget hem. Kanske borde jag ragga på killen som sitter bredvid mig, han ser ut som Clark Kent. Med glasögon och allt. Undrar om han har blå trikåer under jeansen.

Morgon i tomteland

Obestämbar lyckokänsla i magen.

Utveckling

Herregud vad jag har bearbetat de sista två veckorna. Och det är inte förrän man börjar komma fram till någonting som man inser att det är bearbetning man har hållit på med. Det är därför det är viktigt att formulera sina tankar. Det är därför det är viktigt att våga tänka sina tankar och våga känna sina känslor. För att man ska hitta in i dem. Och ut ur dem.

Livet med Pelle innan barnlösheten var så ljumt. Han hade rätt när han kallade det en charad. Det var en charad. Jag trodde att det var vuxenlivet men jag fick ju inte plats. Det var bara en tillrättalagd del av mig som fick plats. Jag skulle ju bara vara en bild av en Maja.

Att sakna det livet är att sakna tryggheten. För det var tryggt, lugnt, varmt. Men det var inte livet. Det var inte att leva på riktigt. Det var att ruta in hela tillvaron med kan-inte-törs-inte-vågar-inte-det-går-inte. Livet som jag lever nu är att vara tvungen att hela tiden välja. Ingen väljer åt mig. Att göra exakt det jag vill för om jag inte gör det så har jag ingen ursäkt. Det finns inga går-inte längre. Om jag lever som jag gör så är det för att jag vill leva som jag gör.

Jag lever som jag gör för att jag behöver göra det just nu. För att bli hel. För att kunna gå vidare utan att ruta in mig med egenpåhittade inte.

Det finns en del i mig som vill vara arg på Pelle hela tiden. Just nu är det så. Jag vill vara arg på honom. Jag vill att han ska ha fel, att han ska göra fel, att han ska vara orsaken när jag är ledsen. Jag kan känna ilskan. Men när jag ska formulera den så finns det inga formuleringar. För Pelle ger mig inga orsaker att vara arg, han gör inte fel.

Så varför är jag arg? Eller slutar jag helt enkelt att vara arg när jag nog många gånger försökt hitta en orsak till ilskan utan att lyckas?

Det har varit en fin helg med barnen. Speciellt söndagen var en fin dag. Nu kommer några roliga helger fram till jul. Stockholm nästa helg, julfix med barnen helgen därefter, afterwork och kanske glöggparty sista helgen innan jul. Bra att jag har lagt detta till rätta innan december kommer igång. För jag tänker gilla december i år. Jättemycket.

Saker att ligga sömnlös för

När jag skulle sova igår kväll började jag fundera på den stundande julfesten. På lördag får jag klä upp mig till tänderna. I Storstan.

Hm.. förra årets julfestklänning? Helt okej och bara använd en gång. Och jag fick till en riktig flirt också, icke att förglömma, bara för att den var så urringad. Men vänta nu. Man kan nog köra nästan galaklädsel på det här eventet. Vad har jag? Ingenting… Tankarna vandrade genom garderoben.

Tills det slog mig.

Julskrubben i Pelle-huset. Där hänger alla mina finklänningar. Närmare bestämt, förutom brud-, bal- och examensklänningar, även två svarta långklänningar, två andra långklänningar och en röd, axelbandslös (enda möjliga galaklänningen när man har med sig en fyramånaders som ska ammas då och då) ballerinalång klänning som jag hade på syrrans disputation. Jag tror banne mig att det blir den axelbandslösa. Om den inte sitter skruttdåligt, vill säga, jag har gått ner några kilo sedan dess och stoltserar med D i kupstorlek i stället för F.

Jag låg där i sängen och tänkte på mina finklänningar. Och blev alldeles lycklig i magen. Ungefär som den där Prinsessan Petronella i sagoboken, hon som hade en ny klänning för varje dag.

Fy fan vad jag ska vara snygg på lördag.

Uppföljning av årsresultatet

Kommer ni ihåg förra årets vision av julen 2011?

Sorgligt nog är jag ju inte helt där ännu. Jag menar, osunkigt? Och här sitter jag tamejtusan med ett helt sunkradhus.

Å andra sidan har jag köpt två små julgranar, en till varje barnrum. Ifall jag får slätkamma barnen utan att de skriker kan det hända att jag lyckas på den punkten.

Och vad gäller toyboyen. Tja… december är ju inte slut ännu.