Arkiv för december 2011

Älsk!

december 31, 2011

Att vara förutseende och gå ut för att skotta framför garaget. Och upptäcka att grannen redan har skottat framför sitt garage. Och mitt!

Jag tror att jag är lite kär i honom. Rent platoniskt.

Annonser

Nyår

december 30, 2011

Imorgon kommer jag att fira mitt första tolvslag någonsin själv i TV-soffan.

Det blir middag hos mina föräldrar med Bill och Bull, syrran och hennes familj. Sedan blir det hemfärd någon gång strax innan ungarna går igenom ljudvallen.

Efter det… TV och tolvslag på egen hand.

Jag undrar om det också ingår i syrrans avundas-tillvaro.

(Jo, jag vet, jag är patetiskt självömkande just nu. Men jag behöver få ynka mig lite känner jag. Det är en himlade massa Starka Maja hela tiden och ledsna Maja  behöver lite utrymme hon med.)

Hjärtesuck

december 30, 2011

Lillasyss (mellansyss) och jag hinner med ett litet snack i köket under dagens jultjohejsan med ytterligare en julklappsutdelning hemma i sunkradhuset.

Du verkar så himla harmonisk här, säger hon bland annat. Det är ju så speciellt och skönt att bo själv, att få bestämma allt själv. (Jorå). Och hon frågar hur det går med kärleken och jag säger att där är det ökentomt. Men du  kanske inte har så bråttom att träffa någon, säger hon. Jo, nog skulle jag gärna träffa någon nu, säger jag. Jag har levt ensam så länge, jag skulle gärna träffa någon. Att göra saker med. Att äta middagar med. Sådana saker.

Lite lätt säger jag det. Det är ju så klart att jag avundas det ni har, säger jag.

Och visst avundas jag det du har, säger hon. Och klargör sedan att visst, hon lever i ett fantastiskt förhållande men det är ju aldrig något andrum. De bor långt bort från mor- och farföräldrar och de har två barn. Visst, jag kan förstå. Men ändå

Jag tror inte hon förstår på en fläck hur min vardag ser ut. Hur den känns inpå skinnet.

När hon beskriver sin vardag utan andrum, visst kan jag förstå att den kan vara jobbig. Alltid familjen, alltid barnen. Alltid de två. Ingen avlastning.

Men de har ju varandra. Varandra verkar vara ett underskattat ord i alla förhållanden. Även de lyckliga.

Om min svåger hade varit singel och aldrig hade varit min svåger hade jag gift mig med honom på direkten. Han är fantastisk. De delar lika på barnvardagen, på riktigt lika. Han älskar min syster och hon älskar honom. Han ser inte illa ut, han är social, trevlig, rar, uppmärksam och klok. Han sjöng för henne när de gifte sig. Han kan till och med köpa bra presenter. Förra året, när jag bjöd hela familjen på fika i Pellehuset och Bull fick spatt och skrek hela tiden, då var det svågern som såg, som assisterade och som berömde mig efteråt för hur jag hanterade situationen.

Vad fick du i julklapp?! säger syrran och jag beskriver med glad röst julklapparna från mamma och pappa och den oväntade träningstoppen från Pelle. Jag har även fått sand, sten och hyllskenor som pappa tidigare i år satt upp i mitt förråd och som jag inte ännu har betalat för. Det är en jättefin julklapp. Men särskilt roligt är det inte. Jag säger inte att påsen med mina julklappar fortfarande hänger inne i skrubben ouppackad eftersom det inte finns någonting roligt, kvinnligt, lyxigt, härligt i den. Tråkjulklappar till en frånskiljd kvinna.

Syrran beskriver vindfleece och vackert halsband från sin man. Och armband från sonen. Själv fick jag förstås ingen julklapp som Bill valt ut eftersom ingen tog henne med för att handla någonting åt mig.

Hon säger att hon avundas mig utrymmet som varannan vecka ger. Jag ger mig inte på att beskriva tystnaden, ensamheten, tomheten de helger jag inte träffar någon annan än mig själv. Vill inte sätta ord på dem högt för då börjar jag garanterat gråta.

Visst, hennes tillvaro är säkert tuff. Den är ändock min drömtillvaro och jag lyckas inte lägga pannan i några medlidanderynkor hur än jag försöker. Hon har två barn som har kommit när de önskade dem. Visserligen efter jobbiga graviditeter men med en förstående, omhändertagande man vid sin sida. Och de har en tillvaro utan avlastning men de har varandra. Sida vid sida.

Och jag har ingen.

Det är ingen tillvaro att avundas mig. Den suger. Och fy fan vad den kommer att suga på måndag när det är vardag och pappavecka.

Suprise me

december 30, 2011

Nå, kom igen nu!!

Hm

december 29, 2011

Jaha. Tydligen sparas inte meddelanden på dejtingsidan om man dröjer en vecka med att logga in. Så det svar som jag misstänker har kommit från den Allmänna Tråkmånsen torde ha gått i graven. Liksom hans intresse för mig.

Nå, om jag inte orkade logga in på en hel vecka så var jag väl inte intresserad. Nej, det var jag inte. Men han kunde ju ha varit ett stjärnskott om jag väl hade träffat honom. Bara han inte hade beskrivit sig själv som Vacker på både utsidan och insidan. 

Nya friska tag får det bli. Snart.

2011

december 29, 2011

Förra året orkade jag inte skriva någon sammanfattning över 2010. Jag skrev såhär.

Nu sitter jag här, ett år senare, och jag just varit ute och skottat lite på min lilla gård utanför min ytterdörr.

Ja, jag har flyttat nu. Jag har mitt eget hus, min egen tillvaro, mitt eget liv. 2011 har varit slitigt, kanske slitigare än vad jag hade förväntat mig och hoppats, men nog tusan har det varit bättre än 2010. Nu bygger jag upp i stället för att riva ner.

Våren var intensiv med hushittande, budgivning, inflyttning, renovering. Sommaren var det bästa. Sommaren i mitt nya hus, med lagom mycket fest och mycket socialt liv. Med lite flirt, med sol och värme, med glädje. Hösten har varit tyngre. Det var då det blev vardag på riktigt och den var svårare än vad jag hade tänkt mig att hantera. Men det går. Jag bygger så sakteliga min nya tillvaro.

Det är nog förresten etiketten på hela det här året. Bygga upp. Bygga upp och bygga rätt.

Kök

december 28, 2011

Om det finns någon fördel med att vara sjuk så är det väl att man hinner ligga ner och tänka.

Själv tänker jag på kök. Fast jag kan inte säga att jag blir klokare.

Alla säger att Ikea har helt okej kök. Så då blir det väl Ikea då, tänker jag. Men det hjälper inte långt för jag sitter där som ett fån och bläddrar på nätet och kommer ingen vart. Jag vet inte hur man kommer dit där jag vill vara. Känslan jag vill ha i mitt kök. Luftigt, fräscht och lagom på en massa fronter.

Suck. Jag behöver en förmyndare.