Den där killen som hade ett par fräckisar som enda presentation kändes på något vis bekant. Jag hade läst det där, komplett med tumme-upp-smiley och allt, någonstans.
Och så ramlade poletten ner. Den här killen har jag nog faktiskt träffat.
I våras tog jag en runda på dejtingsiten och då var det en kille som skrev till mig. Han hade en rolig presentation som fick mig att misstänka att han jobbade med ungefär samma saker som jag. Den avslutades med nämnda fräckisar.
Han skrev alltså till mig och jag svarade. Vi inledde någon form av kontakt och skickade ett par mail per dag under några veckors tid. Han var rolig att kommunicera med och lite lagom kaxig. På bilden såg han inte alls tokig ut heller.
Jag är ju inte dummare än att jag ganska snart klurade ut vem han var. Ett förnamn, födelseåret, Ratsit och sedan en liten koll på Facebook. Det visade sig att vi faktiskt bodde i samma område. I min presentation stod det att jag var radhusägarinna och när han frågade var svarade jag som det var. Hans reaktion var inte att berätta att han själv bodde i närheten. I stället retades han, kaxade och verkade väldigt hard-to-get.
Efter några veckors nätkontakt kröp det i alla fall fram att vi bodde på gångavstånd från varandra. Och vi bestämde oss för att ta ett glas vin ihop någon dag när det passade.
Min känsla för det hela var föredömligt neutral. Kul att lära känna någon ny, undrar vad det är för någon. Jag var inte attraherad men inte heller avtänd. Tänkte att han KAN ju vara jättefin. Och om han inte är någon jag tänder på så kan det ju vara trevligt att lära känna någon i området.
En vacker kväll kom han upp och hälsade på mig.
Av den kaxiga killen från nätet syntes inte ett spår. Han såg väl egentligen inte så tokig ut, men åh… en stylist på den killen. Hopsjunken hållning som betonade begynnande kulmage. T-shirt instoppad i jeansen som självklart hölls uppe av ett smalt skärp. Skitnervös. Så nervös att han knarrade på rösten och pratade fortfort och snubblade på orden. Som en liten knut, hela han.
Sorgligt men sant, för att jag ska bli attraherad så ska killen föra sig som en man. Ta lite plats. Inte alltid verbalt, men med kroppshållning och utstrålning. Någon som utstrålar Slå-mig-inte! gör inte att jag tänder till. Jag har nog med att hantera min egen tystlåtenhet utan att försöka rycka upp andra ur samma träsk.
Så nej. Jag kände på direkten att här blir det ingenting mer. Däremot hade jag utan problem kunnat träffa honom bara för att umgås och prata lite.
Han, däremot, kände tydligen någonting annat. Den kaxiga hard-to-get-typen från nätet växlade roll och ville gärnagärna träffas igen. Jag hade som mest att göra i livet, med dansuppvisningar, sommaravslutningar här och var, högtryck på jobbet och dessutom Bills födelsedagsplanering. Så jag hade inte tid. På riktigt varken tid eller hjärnkapacitet att varken konversera eller träffas under ett par veckor.
Så han gav upp. Och lika bra var väl det förstås.
Hur som helst. Jag är ganska säker på att det är han som numera har reducerat presentationen till en fräckis-presentation. Man kan verkligen fråga sig varför. Om han verkligen vill träffa någon – och det tror jag att han vill – borde han försöka attrahera kvinnor som vill känna sig moderliga och omhändertagande.
Hon har koll på markservicen… dvs. fixar maten, tvätten, disken, städar m.m utan att störa. 
