Arkiv för februari 2012

Rebell

februari 29, 2012

Har varit till frissan och klippt av mig en hel massa hår. Jävligt skönt.

Den man som tror att han ska få se mig ta av mig glasögonen, släppa ner hårsvallet och liksom skaka ut det över axlarna (som i Rocky-filmen) kan känna sig blåst.

(Det enda som numera kan skakas ut till ett svall är brösten. Och det kanske inte riktigt är samma sak.)

Annonser

Liten morgon

februari 29, 2012

Liten dotter som inte är liten, hon är stor, kliver ur sängen i ny Hello Kitty-pyjamas. Kramgo med det långa håret ända till midjan. Jag måste vika ihop min pyjamas, mamma, den är ganska fin! Pyjamasen blir ett konstfullt paket. Fem minuter tar det, men vi har tid.

Liten son ligger kvar i sängen, tunn över axlarna, rufsig. Mammaaaa! ropar han. Mammaaa, ja vill inte sova!!! Vill du inte sova? Men du måste inte sova, kom ner i köket så får du frukost! Du måtte bäja mej, mamma! Okej, jag kommer. Bär liten son nerför trappan, nakna, lena armar runt min hals och en varm kind mot min.

Liten son och liten dotter och det är sol ute. Likadana små näsor. Dottern har en dubbelglugg nere. Sonen har ett ärr i pannan, som Harry Potter. Och jag är rik.

Dryck

februari 28, 2012

Jag skjutsar hem Lilla Bill efter barndansen. Hon är törstig men jag har inte tänkt på att ta med vatten och vi är snart hemma. Bill tjatar om Festis men jag förklarar att när vi som är vuxna har dansträning så dricker vi vatten. Det är det man har sånadär vattenflaskor till. Men Lilla Bill förklarar ifrån baksätet:

Festis. Det är sånt som vi barn dricker efter träningen. 

Bättre

februari 28, 2012

Tittar med klarare ögon mot ljuset och njuter av att vara på jobbet igen.

Det har snöat, det är sol och jag har sovit som en stock.

Gnäll

februari 27, 2012

Usch, den här virusen har verkligen tagit knäcken på både mig och barnen. Jag har fullständigt tappat både lust och gnista.

De hostar och jag hostar. De har ingen matlust och jag har ingen matlust. De har ingen ork och jag har ingen ork. De vill äta glass till middag och jag kan också tänka mig glass. Enbart.

Enda fördelen är att jag förstår precis hur de känner sig.

Ettårsdippen

februari 26, 2012

Februariljuset gör mig glad och samtidigt gör det mig ledsen. Jag förstår först inte varför. Det blir vår, det vänder. Vad är det som gör att ljuset känns kravfyllt?

Tills jag inser att jag hamnat i det stadium som Singelväninnan beskrev för några veckor sedan. Ettårsdippen.

Det här ljuset var den sortens ljus som låg in genom fönstren när sunkradhuset blev mitt. Så här såg det ut när jag åkte hit efter att ha skrivit på bankpappren och fått nycklarna. Så här kändes det när jag fixade i huset, när jag flyttade in mina saker, när jag gjorde i ordning mitt hem.

Det borde göra mig lycklig men det ger mig ont i magen.

Jag rotar i min själ. Sunkradhuset är mitt och jag trivs så bra här. Jag borde gå runt och klappa det lite, tacka för ett år tillsammans. Jag borde känna att jag är på väg nu.

Klick. Där var det. Precis så är det. Jag borde känna att jag är på väg nu. I stället känns det som att saker och ting står stilla.

Förra våren var, trots att den var jobbig, väldigt hoppfull. Det hände saker, nya saker, oväntade saker. Tillvaron rullade på. Det var inte förrän efter sommaren, i slutet av augusti, som jag insåg hur ensam tillvaron kunde bli. Ensamheten var inte närvarande i mitt liv förrän ett halvår efter flytten.

Jag trodde inte då, för ett år sedan, att mitt liv skulle vara så ensamt som det är idag. Jag hade sett andra saker framför mig. Att komma hit, varvet runt, är ett bokslut. Ett bokslut på ett långt singelår då jag lärt mig mycket, utvecklats mycket och… krisat mycket. Jag hade inte tänkt mig det på det viset.

Jag hade tänkt mig att jag skulle träffa någon. Jag hade tänkt mig att det, i alla fall ibland, skulle sitta någon vid mitt köksbord och äta frukost tillsammans med mig. Jag hade tänkt mig att jag en eller annan gång skulle vakna tillsammans med någon i min vita säng i mitt vita sovrum. Jag hade tänkt mig middagar ute, biobesök, någonting så enkelt som promenader.

Ingenting av det har blivit.

Jag tycker inte att jag har haft oeralistiska förväntningar. Jag förväntade mig inte att hitta min själsfrände, någon att dela resten av mitt liv med. Men jag förväntade mig mer än detta. Mer än vad som blev.

Det har gått ett år. Det kan gå ett likadant år till. Och ännu ett. Det är jobbiga tankar att tänka. Kanske ska livet vara som det är nu, kanske blir det inte annorlunda.

Där är jag nu. Den känslan är nu.

Helg

februari 25, 2012

Det är som att jag har hostat sönder orden de senaste dagarna. Som att de bara kommer ut i små hack när jag försöker skriva. Eller så är det bara andrummet som saknas. Tomrummet som behövs. Tomrummet som för tilfälllet är fyllt av hosthost.

Dejten igår var intressant eftersom det var en klipsk kille jag träffade. Jag blåste honom totalt av stolen. Han blåste dock inte mig av stolen tyvärr. Det verkar som om det oftast är så. Det är sällan man blåser av stolarna samtidigt. Men det var trevligt att prata och bli lite vinlullig och komma hem hög på sällskap och samvaro.

Idag blir det middag och några öl med nyväninnan. Jag njuter av att detta inte blir en ensam helg.