Ettårsdippen

Februariljuset gör mig glad och samtidigt gör det mig ledsen. Jag förstår först inte varför. Det blir vår, det vänder. Vad är det som gör att ljuset känns kravfyllt?

Tills jag inser att jag hamnat i det stadium som Singelväninnan beskrev för några veckor sedan. Ettårsdippen.

Det här ljuset var den sortens ljus som låg in genom fönstren när sunkradhuset blev mitt. Så här såg det ut när jag åkte hit efter att ha skrivit på bankpappren och fått nycklarna. Så här kändes det när jag fixade i huset, när jag flyttade in mina saker, när jag gjorde i ordning mitt hem.

Det borde göra mig lycklig men det ger mig ont i magen.

Jag rotar i min själ. Sunkradhuset är mitt och jag trivs så bra här. Jag borde gå runt och klappa det lite, tacka för ett år tillsammans. Jag borde känna att jag är på väg nu.

Klick. Där var det. Precis så är det. Jag borde känna att jag är på väg nu. I stället känns det som att saker och ting står stilla.

Förra våren var, trots att den var jobbig, väldigt hoppfull. Det hände saker, nya saker, oväntade saker. Tillvaron rullade på. Det var inte förrän efter sommaren, i slutet av augusti, som jag insåg hur ensam tillvaron kunde bli. Ensamheten var inte närvarande i mitt liv förrän ett halvår efter flytten.

Jag trodde inte då, för ett år sedan, att mitt liv skulle vara så ensamt som det är idag. Jag hade sett andra saker framför mig. Att komma hit, varvet runt, är ett bokslut. Ett bokslut på ett långt singelår då jag lärt mig mycket, utvecklats mycket och… krisat mycket. Jag hade inte tänkt mig det på det viset.

Jag hade tänkt mig att jag skulle träffa någon. Jag hade tänkt mig att det, i alla fall ibland, skulle sitta någon vid mitt köksbord och äta frukost tillsammans med mig. Jag hade tänkt mig att jag en eller annan gång skulle vakna tillsammans med någon i min vita säng i mitt vita sovrum. Jag hade tänkt mig middagar ute, biobesök, någonting så enkelt som promenader.

Ingenting av det har blivit.

Jag tycker inte att jag har haft oeralistiska förväntningar. Jag förväntade mig inte att hitta min själsfrände, någon att dela resten av mitt liv med. Men jag förväntade mig mer än detta. Mer än vad som blev.

Det har gått ett år. Det kan gå ett likadant år till. Och ännu ett. Det är jobbiga tankar att tänka. Kanske ska livet vara som det är nu, kanske blir det inte annorlunda.

Där är jag nu. Den känslan är nu.

Explore posts in the same categories: Majaliv

9 kommentarer på “Ettårsdippen”

  1. Christina Says:

    Det är antagligen så att fru Gud har tänkt sig något som du inte ens kan föreställa dig:) men hon är inge dammsugarförsäljare- din fria vilja styr- men när du glipar på den, när det skapas ett mellanrum som är just NU – då får framtiden plats. Lööööve fråm ett bakfyllt Söder.

  2. Åsa Says:

    Ensamheten.. the worst kind.

  3. Susanne Says:

    Aj, vad jag känner igen mig 😦 (det säger jag alltid i mina kommentarer, men det är faktiskt så)
    Jag har bott mindre än två år i min lägenhet. Lägenheten som jag fick jaga, tjata på hyresvärden för att få, det fanns ingen annan lgh ledig i lilla staden där jag bor så jag var tvungen att tjata till mig denna fast den inte alls är vad jag vill ha. För jag ville ju bara komma bort från huset där min man en kväll sa att han träffat en annan medan jag blev frys-IVF-gravid… Jag hade också en viss förhoppning som du, att det nog kunde bli bra ändå, bara jag och barnen fick komma på plats och bo in oss lite. Men så har det inte blivit, sorgen sitter i kroppen och påminner mig med jämna mellanrum hur jag mådde innan jag flyttade hit, hur det kändes första natten, stora killens födelsedag som inte blev firad ordentligt för att allt var så upp och ner, lilla killens födelse när jag var själv med honom på BB i tre dagar och sen blev hemskjutsad av pappan och lämnad med orden ”klarar du dig själv nu då?”. Och det har jag gjort, men jag kan inte komma överens med denna lägenhet, så nu har jag till min stora lycka blivit erbjuden (nja, jag har tjatat denna gång med :)) en annan lägenhet. Jag är så glad att jag kan känna ett nytt hopp nu, att den nya bostaden blir VÅRT HEM, inte något tillfälligt som jag snart ska fly från igen.
    Jag vill också säga till dig Maja, att du får försöka se bakåt i tiden och tänka på hur duktig du har varit under tiden i sunkradhuset! Du kanske hade högre förväntningar, jag hoppas verkligen att du får sitta och äta frukost med vuxensällskap snart, men du har ju verkligen försökt (försöker)! Tänk inte på allt som INTE blivit, tänk på alla chanser du tagit, jobbfester, datingsiter mm. Du är en modig person som ger dig ut, tar initiativ, söker! Det är inte jag…:( Jo modig på det sättet att jag har lärt mig att jag klarar detta, ensam med barnen 6 dagar/vecka, arbetslös som hoppar på vikariat för att klara oss, fixar såna där saker som är så bekvämt att leja över på en karl annars 🙂 Men jag är jävligt rädd för att komma nära någon, tänkte senast i morse på om jag kommer ihåg hur det kändes att få en vanlig puss av en man… Jag saknar (sorgligt nog kanske) inte sex, men däremot kram, en strykning över ryggen, såna små saker… Och jag vet att det bara är jag som kan ändra på situationen. Där beundrar jag dig! Lycka till, Maja!

  4. Helga Says:

    Jag är lite trött ikväll så jag borde kanske egentligen avhålla mig från att kommentera, risken är att det blir trubbigt, men jag kan inte låta bli.

    Utan att alls förringa dina känslor som är fullständigt berättigade, tänker jag på att du har glömt en sak. En sak som du själv ofta skriver om och som imponerar lika mycket på mig varje gång. Den resa du har gjort med dig själv och de stora insikter om dig själv som du beskriver att du har fått under det senaste året.

    Man har bara energi och plats för så mycket i taget. Under flera år hanterade du äktenskapskrisen, sedan vidtog din egen utveckling, som fått stå tillbaka tidigare. Helt rätt alltså att du själv får blomma ut och växa (och nej, du kanske inte känner det som att du blommar, men tro mig, det gör du!).

    Att hitta en partner tar också tid och kraft, och handen på hjärtat Maja, hur mycket tid och kraft har du kunnat lägga på det under året som gick? Detta inte alls sagt som en förebråelse, du har haft fullt upp!

    Tids nog, tror jag.

    Men jag förstår att ensamheten är svår, och jag har fått mig mer än en tankeställare när jag läst vad du skrivit om den. Jag önskar så att vi bodde närmare varann!

  5. Jessica i Malmö Says:

    Känner också igen….3 år till sommaren och inte har det hänt mer än hos dig.
    Lämnade mina barns pappa efter år av ensamhet i tvåsamhet för en annan man. Jag var som en svamp och blev förälskad på nolltid. Ingen bra man dock 😦 så det blev en kort och sorglig historia. Jag hade chansen att gå tillbaka men gjorde det inte för innerst inne visste jag ju att jag inte var lycklig i det förhållandet.
    Jag låg ganska lågt ett långt tag. tänkte att när jag är redo kommer det vara svårt att hitta någon men inte _så_ svårt. Det hade jag i min vildaste fastasi aldrig trott.
    Trevar mig fram på dejtingsite, det enda forum som känns möjligt att överhuvudtaget träffa någon på, men mcyket svårare än jag trodde…..
    Jag hoppas att både du och jag med tiden hittar rätt. Jag aldrig i mitt vuxna liv varit singel så vad vet jag…..

  6. Liselotte Says:

    Jag kommer ihåg det där. Längtan efter någon, någon som såg en och bekräftade en. Mina barn var större när jag skilde mig, men det var svårt för dom ändå. Min store som gick på gymnasiet tappade fotfästet och började skolka för att sen hoppa av skolan. Men vi kämpade på ,men jag tror att det hade blivit ännu svårare o krångligare om det kommit in en ny man i mitt liv just då. När jag till slut träffade min nuvarande man hade jag varit frånskild i två år och vi hade alla hunnit landa lite- Ändå var det inte problemfritt och det tog mycket energi och balansgång och diplomati för att få det att fungera.
    Maja, jag tror inte du är redo än- din resa har varit så lång tills du är nu och jag håller med Helga- hur skulle du kunnat haft tid, ork och kraft att hitta nån nu??!
    Dina barn är fortfarande så små och behöver dig och din fulla närvaro ett tag till.
    Fast jag vet- vad än alla säger, så längtar man i alla fall. Men jag är övertygad om att din tid kommer- när du minst anar det

  7. Anna Says:

    Men Maja, hallå. Du är ju typ fortfarande nyskild. Köpt hus, flyttat in, tar hand om dina två barn, har börjat dejta så smått. Vilka stora krav du ställer på dig själv. Du har väl hunnit otroligt mycket på detta korta arma år?
    Ensamhet…jovisst..den suger ibland, men ge dig själv lite tid för bövelen.

  8. Donken Says:

    Har läst alla ovanstående och håller med samtliga…

    Snart två år i nya hemmet, relationen tlll ex-maken ömsom smidigare ömsom status quo, en del vänner har bytts ut, trogna står kvar, jag är en uttröttad mamma bitvis och bitvis en rätt ok mams och av någon outgrundlig anledning så får jag lika mycket kärlek och ömhetsbetygelser från min son oavsett vilken planhalva jag står på.
    Skilsmässan är mitt största misslyckande, tveklöst. Samtidigt måste jag faktiskt lära min son att i en relation så vill du den andra väl, du vill tillbringa tid, ge och få närhet, kärlek, stöd och värme, skratta, röra vid och bara få vara. En sund relation där man kommunicerar, inte en relation där vi lever parallella, separata liv. Kanske låter som en dålig ursäkt men om man är världens mest observante lille man så kanske han ska se bra saker så att han har en sportmössa när han och E (de är sex år men planerar sitt bröllop as we speak:) gifter sig?!

    Träffade min fina för snart ett år sen…INte planerade jag det även om jag längtade men det är stora insatser när man har barn. VI har fyra tillsammans så det är mkt som ska klaffa. Nu har det gjort det och mängden kärlek och omsorg som cirkulerar i sextetten kan faktiskt golva mig ibland! Precis som den som jag känner från min lilla pyrepojke.

    Jag varken kan eller vill gå tillbaka, det kan ingen. Vi kan bara gå framåt, eller side-steppa lite ibland. Då kan man trösta sig med att det är ett relativt svårt dressyrmoment för en häst som poängbedöms högt så om jag nu gör det ibland, fine. Det är inget jag kommer att göra i all evighet amen. Mao, it could be worse!

    Du är så bra, Maja. Så himla bra! Kram.


  9. […] året vid den här tiden så hade jag en ettårsdipp. Det kändes som att livet stod stilla minns jag. Jag var i min dammiga ensamhet och kände […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: