Arkiv för mars 2012

Lösenordsskyddad: Livet, livet, livet

mars 30, 2012

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Saker på A

mars 29, 2012

På tisdag är det leksaksdag på Lilla Bills dagis. Det har kommit ett mail. Ta med saker som börjar på A!

Eh? A?

Det var ju finurligt tänkt. Men. Saker på A?

Anka (Lilla Bull har ankor)

Apa (Saknas i hushållet)

Ankylosaurus (en sorts dinosaurie. Jag är säker på att fröknarna inte har koll på exakta dinosaurieraser, så vi kan köra en fuling här)

Vad övrigt är – intet.

Någon som har bättre koll på A-leksaker?

Förnuftet talar

mars 29, 2012

Hört från baksätet:

Giraff (på ett mycket störande vis): Stoppa snippan i örat, stoppa snippan i örat, stoppa snippan i örat, stoppa snippan i örat, stoppa snippan i örat, stoppa snippan i örat, stoppa snippan i örat, stoppa snippan i örat, stoppa snippan i örat, stoppa snippan i örat…

Jag: Men! Det kan man ju inte göra ju!

Lilla Bill (med sin vanliga röst): Nej. Och dessutom är det äckligt.

Energi

mars 28, 2012

Solen skiner och jag har lossat lite bagage. Det känns skönt. Man måste rensa.

Jag har ibland alldeles för lätt att koppla upp ledningarna från mitt inre kärnkraftverk till någon person och ge bort av mig själv utan att mottagaren har bett om det. Därmed också utan att mottagaren uppskattar det. Grunden till sunda relationer är att vara på samma nivå. Att båda vill ge och att båda vill ta emot.

Jag levde så många år i en relation som var självklar. Den var så självklar, så inarbetad och formad att man inte behövde reflektera över vem som för tillfället gav och vem som för tillfället tog. Vi hade valt varandra och därmed sagt ja till både givande och tagande.

Jag är ovan vid att energiransonera. Men om jag ger bort av mig själv på ställen där det inte uppskattas finns det kanske inte nog mycket kvar att ge på ställen där det uppskattas. Där det kan omvandlas till energi som jag kan få tillbaka. Jag kanske till och med har gjort mig förtjänt av att få lite tillbaka.

Solen lyser och jag har tänkt till. Och jag har sovit gott. Det känns bra.

Usch

mars 27, 2012

Nu ljög jag och gick från fikat i förtid. Ibland är jag en elak människa och jag satt och fikade med en snäll människa. Hon är snäll, så jävla snäll. Men sluta för helvete att fråga om mitt liv.

Nej, hon frågar inte på ett nyfiket sätt. Hon är inte otrevlig, inte snokande, inte nyfiken. Men fanihelvetesatan. Just nu vill jag exempelvis inte prata om påsken. Jag har inte barnen den här påsken. Jag har inga andra planer. Jag skulle, om det skulle vilja sig riktigt jävla illa vilket det visserligen inte kommer att göra, kunna sitta mol alena från Skärtorsdagen till Annandag Påsk. Dock kommer förmodligen jag och Pelle att dela upp barnalivet lite hejvilt. Pelle vill gå ut någon kväll och jag vill åka skidor med dem. Men vi har ännu inte gjort upp exakt hur. Vi är förmodligen flexibla båda två.

Men jag vill inte prata om påsken.

Självklart kommer frågorna. Jaha, ska du vara ledig någonting i påsk? Har du barnen i påsk? Vad ska du göra i påsk?

Och jag svarar och är snäll och det kryper i mig av irritation och av stress och av ledsenhet över att bli påmind. Jag vill ta påsken när det blir påsk. Inte för helvete en enda dag i förskott.

Sedan kommer frågorna om barnen verkar ha landat efter skilsmässan och om det känns bra nu och om vi trivs i huset och hej och hå.

Och jag vill inte. Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte. Jag vill inte prata om det.

Denna gråsura marseftermiddag då det är tyst på kontoret och jag känner mig allmänt låg vill jag inte alls prata om min situation. Jag vill glömma. Jag vill slänga käft om oväsentligheter, retas, skratta, vara lite bitsk. Jag vill inte ha denna lågmälda konversation om saker jag inte vill prata om. Inte nu. Inte här. Inte med henne.

Ibland stör det mig, det där sättet. Sättet att föra konversation genom att fråga. Självklart förstår hon inte att hennes frågor är brännbara för mig. Självklart förstår hon inte hur det börjar svida i magen och bränna bakom ögonen. Självklart förstår hon inte det. Men hur skulle det vara att göra det omvända. Om hon skulle berätta saker ur sitt eget liv i stället. Berätta och lämna öppet. Så att jag kunde fylla i om jag ville och låta bli att fylla i om jag inte ville.

Jag ljuger och säger att jag ska hinna några saker till innan jag går hem. Går därifrån, lämnar henne sittande. Går min väg. Tar en tjuvsnus på arbetstid och knölar ihop papper för att på något vis avreagera mig. Svär tyst mellan framtänderna. Helvetesjävlarsatans.

Fan.

De dagar livet är på ett annat sätt

mars 27, 2012

Hjärtsnörp

mars 27, 2012

Suziluz skriver det jag tänker.