Arkiv för juli 2012

Lastbilsflak och dryck

juli 30, 2012

20120730-121640.jpg

Någon här hemma har uppenbarligen tagit studenten.

Investeringar

juli 30, 2012

Denna vecka kommer det att hända stora saker i Majahushållet. Hushållet kommer att utökas med en TV. En platt TV, en stor TV, en TV utan inbyggd video, en TV som inte står mitt på golvet på ett litet bord, en TV som inte är inköpt 2003, en TV som man kan titta på utan kikare.

Herregud liksom. Detta kommer nästan att bli ett normalt hem.

Familj, familj

juli 29, 2012

Juli lider mot sitt slut, sommaren rinner mellan mina fingrar, båda syrrorna har åkt hem. Det har gnisslat en del i familjelivet dessa dagar. Mer än det brukar.

Jag har haft hjälp att sortera mina tankar och det är tur. Detta är inte enkelt. I min familj pratar man om varandra men inte med varandra om viktiga saker. Det är mina föräldrars sätt att umgås med sina döttrar och det blir bara värre med åren. Denna sommar har det fått mig att gråta, vara arg och frustrerad.

Jag har förstått att min mamma och pappa oroar sig en hel del för mig och framför allt för mina barn. Det har aldrig tidigare varit någon skilsmässa i familjen, aldrig några  varannanveckasbarn.

Jag inser att åtminstone min pappa inte hade trott att det skulle bli så, inte hade trott att Pelle skulle ta halva tiden med barnen. Inte så att det sägs till mig, men jag förstår. Men nog måste det vara konstigt för barnen, får jag höra att han sagt till någon av syrrorna. Konstigt, ja. Men alternativet hade varit ännu konstigare. Herregud, man skiljer sig för att det inte finns något annat alternativ än varannanveckasliv och det hade jag velat skrika. Jag vet att pappa vet att det inte fanns något annat alternativ. Så hur kan han sitta och säga att det måste vara konstigt för barnen. Det ÄR konstigt. Men Bill och Bull är glada, trygga, öppna, fina och helt normala barn.

Själv får jag frågor över en familjemiddag med vin. Om hur det går och Bill och Bull verkar ju inte vara ledsna över att lämnas över…?  Ingen förstår att nej, jag vill inte prata om hur det är att lämna bort mina barn varannan vecka. Ingen förstår att den frågan får det att sjunka i magen och jagar bort varje känsla av att det är skönt att kunna äta i lugn och ro och bara vara vuxen. Ingen förstår att detta inte är någonting som går på rull, att det är svårt varje gång. Jag blir arg.

Inte förrän långt efteråt och efter att båda syrrorna berättat för mig hur samtalen om mig går förstår jag att det är sig själv som pappa vill lugna. Han vill höra att det går bra, att barnen har vant sig.

Själv är jag sårad över att jag aldrig någonsin, inte en enda gång efter skilsmässan, fått frågan hur jag mår. Syrrorna är sårade över att så liten del av uppmärksamheten hamnar på deras familjer när all oro går åt till mina barn. Mamma och pappa är slitna rent allmänt. Och hur jävla mycket enklare vore det inte om vi kunde prata rakt med varandra i denna familj i stället för att prata om varandra.

Skruttet

juli 29, 2012

En av mina favoritbarnböcker är Vem ska trösta Knyttet av Tove Jansson. Jag njuter av att få läsa denna poetiska, rimmade saga för mina barn kväll efter kväll. I många år har jag kunnat citera strofer ur den utantill men aldrig har den känts mig så nära som den gör nu. Den exakta beskrivningen av ensamhet. Jag får en klump i halsen varje gång jag läser och känner hur Skruttet sätter ord på just mig.

… jag är så rädd för Mårrans tjut och jag har ingen vän

jag känner mig så övergiven nu i skymningen.

försök att lite trösta mig om du är stark och snäll

Jag är ett mycket litet Skrutt och det är nästan kväll. 

Glömmer aldrig

juli 25, 2012

20120725-193224.jpg

Vissa saker glömmer man inte. Som att rullarna ovan har jag forcerat som höggravid bara ett par veckor innan Bull föddes.

För vad ska man annars göra när man är på lekland med damen på bilden, nyss fyllda två år. Man är höggravid och ens respektive har flyttat hemifrån för att han inte står ut. Damen, nyss fyllda två år, är snabb som en iller och smidig som en vessla. Plötsligt befinner hon sig på andra sidan rullarna och på väg i full fart åt något håll och man kommer snart att förlora henne ur sikte.

Det är då man forcerar rullarna med gravidmage och allt. Det gör man.

Och så blev det tyst

juli 25, 2012

Det har varit en intensiv dag. Jag, Bill och Bull hookade upp med minstasyss familj (inklusive 1,5-åring) och gick på lekland. Därefter lugn och ro ett par timmar och så kom minstasyss med familj hit för att äta hämtpizza och leka med Bulls leksaker.

Mitt i allt var det överlämning av mina barn till Pelle för några dagar. Och därefter åkte minstasyss med respektive hem eftersom 1,5-åringen hade fått en trötthetsoverload. Och mellan det totala härjandet och den totala tystnaden var det bara några få minuter. Den sortens förändringar som är allra svårast att hantera.

Man tror att det ska vara skönt. När man sitter där och barnen går fram som vilda babianer och skriken ekar mellan väggarna. Då tror man att det ska bli skönt. Man tror att man ska plocka undan med ett lugn i själen och slå sig ner med en bok och ett glas vin efter det.

I verkligheten står man lamslagen mitt i köket. Köket som svämmar över av pizzakartonger, barnmatsburkar, assietter som folk ätit jordgubbar på, leksakspistoler, traktorer och ett strategiskt placerat pussel. (Men! Ska vi inte hjälpa till att plocka undan, sa syrran med ett vrålande barn på armen. Men herregud, sa jag. Jag kommer hem till er och stökar till nästa gång istället, okej?)

Man slår lamslagen i köket mitt i allt som nyss var liv, rörelse och småbarnsinpregnerat och som nu är stilla som om någon bara frusit en film. Och plötsligt är man sitt vuxenveckasjag utan att ha varit förberedd på det. Så i stället är man  ingenting. Man är inte sitt mammajag och man är inte sitt vuxenveckasjag. Och man vet inte hur man ska göra för att röra sig. Tystnaden ringer i öronen.

Det är då man bloggar.

Nya, innovativa sätt

juli 23, 2012

Jag kommer in i badrummet och möts av en ovanlig syn.

Jag: Men! Sitter du baklänges på toan? Varför gör du det? 

Lilla Bull (som sitter grensle famnar vattentanken på toaletten): För att jag vill det! Och jag ramlar inte ner då. 

För att inte tala om mamman…

juli 22, 2012

Vid matbordet.

Jag: Bill, du är faktiskt sex år gammal…

Lilla Bull: Bill är gammal… och ful! 

Kalabalik utbryter

Att inte bli mött

juli 22, 2012

Återigen hade jag och mellansyss den formen av prat som sårar mig. Ämnet kom upp. Av de sammanlagt fem barnbarnen är nu den yngsta 1,5 år. Minstasyss och hennes respektive sliter rätt hårt – som man gör med 1,5-åringar. När han är vaken har de händerna fulla. Så klart.

Och då slår det mig plötsligt. Hellsummer 2010 hade jag ett barn i ungefär den storleken. Och en nybliven fyraåring. Och en fet jävla äktenskapskris, en känsla av att jag levde i en mardröm och att hela mitt liv föll isär, och utöver det väldigtväldigt mycket eget ansvar över barnen. Jag knystar lite om det. Jo, den sommaren såg du trött ut, säger syrran. Sån tur att du hade längtat så mycket efter dina barn att du orkade med. Och jag försöker säga lite lätt att jo, men det är förstås en sorg att småbarnsåren blev på det viset. Att det inte gick att njuta av dem som jag hade önskat. Att det inte blev bra när barnen kom. 

Svågern skrattar lite och säger att ingenting är så bra som man tänkt sig. Förutom myrdosor. De är precis så bra. Och så citerar han en sjuåring som sagt om att börja skolan, att först längtar man jättemycket och sedan blir det inte alls så roligt som man hade trott. Och så vänjer man sig. 

Mellansyss och svågern bor långt borta, har två små barn (dock med ett år mer mellan barnen än vad det är mellan Bill och Bull) och ingen avlastning i form av mor- och farföräldrar i samma stad. Men de har ju varandra.

Man kan inte jämföra, säger syrran. Alla har det ju jobbigt på sitt vis.

Och jo, för helvete, men jag vet inte jag. Det hade varit skönt att någon gång få höra att Fan, Maja. Att du orkade igenom, att du klarade upp det hela. Jag förstår att det var jävligt tufft, vad bra du är. Jag hade velat höra det. Att någon gång bli mött i mina känslor, i min sorg. Inte varje gång höra att alla har det jobbigt. I min värld lever syrran och svågern drömlivet, det absoluta drömlivet. Allt vad jag ville ha har de.

Och visst får man klaga och det är inte enkelt. Småbarnsår är inte enkla. Men livet är knappast gjort för att vara enkelt och jag antar att det inte är njutbart att springa maraton. Men folk gör det och njuter på något vis av det. Jag förstår att det inte är enkelt.

Men måste hon säga det till mig? Skulle hon ha lust att byta? Jag tror inte det.

Dito!

juli 21, 2012

Lilla Bull sitter i mitt knä i soffan hos mormor och morfar. Han lutar sig lite trött bakåt mot mig och lägger en varm, len hand på min kind.

Jag är lycklig med dig, mamma!