Arkiv för oktober 2012

Lösenordsskyddad: Små chica djävulshorn till Halloween

oktober 31, 2012

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Face your fears

oktober 30, 2012

Jag har blivit bjuden på fest. Låt mig säga att jag kommer att vara omgiven av ankor. Nyfikna ankor. Jag kommer att vara som ett litet stycke ankmat i en damm med hungriga ankor. Ett litet stycke ankmat med tourettes och ifall någon säger Botox så hoppar det automatiskt ett kukjävla ur min mun.

Min första tanke var att tacka nej. Jag sitter hemma i Onepiece och ser feelgoodfilm. Min andra tanke var att det gör jag så fan heller.

Så fan heller att jag tänker skämmas för någonting. Och så fan heller att jag tänker tvingas försvara eller förklara någonting. Kommer det frågor om Kalle – och det kan jag sätta 100 spänn på att det gör – kommer jag att titta allvarligt på frågeställaren och yttra Men vet du, har jag någon gång frågat dig om ditt kärleksliv? Inte? Har du någon aning om varför jag inte frågar folk om deras kärleksliv?

Jag ska klä upp mig, gå dit, glittra och inte säga en enda sak jag ångrar. Jag ska vara precis den jag är och inte låtsas för ett ögonblick att jag har mer pengar än jag har eller lever ett annat liv än vad jag gör.

Och sedan ska jag gå på krogen och titta på folk och flirta och ha roligt. Och har jag inte roligt så åker jag hem. Men inte förrän jag har gett det hela en chans.

Face your fears, woman. Move your ass and your mind will follow. Punkt.

Plötsligt

oktober 29, 2012

Lillebrors långa, röda lockar hänger i ögonen på honom och blir trassliga i nacken. Det är dags att försöka få klippa åtminstone luggen. Jag vet hur det brukar vara. Han vaktar sitt hår som om han vore Simson och håller sig om huvudet med båda händerna. Man brukar få greppa en toffs i ett obevakat ögonblick och klippa så rakt man kan.

På söndagsförmiddagen står jag i badrummet och säger att jag tror vi måste klippa din lugg lite. Det gör inte ont, det vet du va? Bull håller med. Jag klipper luggen med ett klipp och får tillåtelse att ta lite i nacken. Bull springer iväg ut i hallen och tittar sig i spegeln. Du måtte klippa mera, mamma, säger han. Vill du att jag ska klippa mera?! Okej, vi klipper lite till.

Vi hämtar en stol och placerar i hallen. Jag klipper på måfå lite här och var, någon frisör är jag inte. Bill springer åter iväg och tittar sig i stora spegeln.

Det är inte så snyggt tycker jag, säger han när han kommer tillbaka. Du måtte klippa mera.

Vill du ha kortare? Som de andra pojkarna på dagis? Det vill Bull.

Så jag klipper och klipper. Det blir en något ojämn (tack gode gud för hans lockar och självfall) men avgjort pojkigare frisyr. När håret är kapat till önskvärd längd ser Bull större ut och hans stora blåa ögon framträder ännu mer. Han är så vacker att jag vill äta upp honom.

Storasyster blir arg på mig. Varför sa du inte att han inte får, mamma?! Han var så söt med lockarna ju! Han är inte lika söt nu tycker jag.

Älskade barn. Han måste få välja själv, säger jag. Du vänjer dig! Och säg till Bull att han är söt. För det är han.

Och så lämnade jag en nyklippt, stolt pojke på dagis imorse.

Bräckligt

oktober 27, 2012

Det var igår. Jag och två kollegor hade sett en föreställning. Därefter stannade vi för ett glas vin på ett ställe fullt med lyckade människor. Jag kände mig fel förstås. Här hör jag inte hemma. Men så sparkade jag mig i baken, tänkte Skärp dig kvinna! och log och kvittrade.

Det var med en lättnadens suck jag tog min jacka och började gå mot  busshållplatsen. Komma hem, slänga av sig skorna, krypa in i min OnePiece, slippa spela. En liten bit framför mig går två män. Jag tänker att jag går här bakom dem och jag ser till att gå där det är folk. Det skadar aldrig. Ensam kvinna och det är mörkt i oktober.

Och så… säger det plötsligt bara Bang (och herregud vad jag hör det ljudet fortfarande) några meter framför mig. De båda har blivit påkörda. Jag ser en bild som ur en film, någon som flyger ner från en motorhuv. Det är liksom inte sant. Men det är sant. Och jag står där med telefonen i handen och ringer 112. Jag står mitt i gatan och viftar för att inte någon bil ska ha missat vad som har skett.

Jag ska inte beskriva hur det såg ut. Inte beskriva det här.

Men jag sov inte mycket i natt. Jag har bilder jag inte blir av med, känslor som inte vill släppa, tankar som inte vill lämna mig.

En av tankarna som kommer är från i somras. Jag ska korsa en gata i stan, det är på övergångsstället och jag har ett barn i var hand. Plötsligt svänger en bil i full karriär runt ett hörn. Passerar i alldeles för hög hastighet två meter framför oss. Någon, någon har vakat över oss och gett oss två sekunders marginal. Vi är två sekunder från att stå just där bilen passerar. Bill hade varit närmast. Nu händer ingenting annat än att jag känner den tunna gräns som skiljer vardag från katastrof.

Igår var jag också på rätt sida den gränsen. Men de två männen som gick framför mig var inte det. Och jag vet inte hur illa det gick för en av dem.

Livet är så bräckligt. Så förbannat bräckligt. Fan.

Lösenordsskyddad: Gamla synder 2

oktober 26, 2012

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Nu börjas det

oktober 25, 2012

Förra året, inför jul, så stod jag där i något varuhus och kände mig ödslig för att ingen, ingen skulle köpa Den Där Sortens Julklapp till mig. Ni vet. Kvinnligt och lyxigt. Underkläder, parfym, smycken… någonting sådant.

Och ja, jag fick julklappar som var tråkiga. Och jag grät en skvätt över det. Och i somras hittade jag en påse i skrubben där några av dem fortfarande låg kvar. Ett par kökshanddukar, en skål…

I år börjas det tidigt. Jag får syn på julklappsunderkläder redan nu. Fast det vetefan alltså. Jag tror inte att jag vill ha dehär hur som helst.

Lösenordsskyddad: På tal om satan…

oktober 25, 2012

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll: