Arkiv för november 2012

Helg!

november 30, 2012

Siffrorna singlar runt i min verklighet som snöflingor och jag får inte längre något grepp om det jag jobbar med. Jag borde jobba lite till, lämna ett rent skrivbord – eller åtminstone ett rent samvete – efter mig när jag går hem. I helgen är det julfest i annan stad, jag kommer att komma hem på söndagseftermiddagen föga laddad för lite helgjobb.

Men jag har levererat så det har viftat runt öronen idag och nu är hjärnkapaciteten slut. Jag är trött. Fnissig. Jag vill åka hem innan tröttheten övergår i enslighet.

Så det gör jag. Fan ta allt dåligt samvete, själv tar jag helg!

Reserv

november 28, 2012

Det tjockar till sig på jobbet och en kollega vill snabba upp processen. Vi kan ju jobba över på kvällen, du och jag, säger hon. Jag reagerar med ryggmärgen och vill inte lova någon kväll.

Funderar efteråt över detta. Tidigare i livet, innan allt, hade jag inga problem med att jobba över. Jag kunde komma tidigt på jobbet och jag kunde stanna sent. Denna vecka har jag inte mina barn och det är klart att jag skulle kunna jobba mer.

Sedan inser jag att det är min reserv jag är rädd om. Inser skillnaden mot hur det var tidigare, innan allt.

När jag kommer hem till mitt tomma hus får jag inte vara för trött. Jag får aldrig vara för trött och för hungrig och få för mig att jag bara sätter mig framför datorn eller framför TVn en stund innan jag lagar mat.

När jag kommer hem måste jag varje gång starta en kväll. Jag måste tända lampor, jag måste laga mat, jag måste äta, jag måste göra vardagssysslorna. Om jag inte gör det, om jag landar framför dator eller TV, så blir jag kvar där. Då sitter jag som förhäxad med blodsockret i botten och blir ensammare, tröttare, frusnare och mindre benägen att göra det som måste göras för varje minut som går. Det är ju ändå ingen som väntar på mig, jag har ju tid att göra ingenting en stund till. Och en stund till.

Då slutar det med att jag tar min tillflykt till sovrummet, dricker te i sängen, känner ensamheten under huden och den såriga saknaden efter barnen.

Tidigare i livet kom jag hem till någon. Det är en enorm skillnad på att komma hem till någon eller att komma hem till ett tomt hus. Speciellt om man är bara en aning för trött.

Och jag måste vara rädd om, så väldigt rädd om, min reserv.

Förstör jag en kväll är det lätt att jag sover dåligt. Sover jag dåligt blir jag för trött och så är nästa dag förstörd. Och kanske nästa kväll. Det är lätt att gräva ner sig om man inte är vaksam på vad man gör.

Reserven måste finnas där. Den måste finnas där för alla gånger jag får höra någonting jag inte vill höra, veta någonting jag inte vill veta. För de gånger jag inte står emot utan plötsligt fastnar framför datorn, blir ledsen, paranoid, ynklig, frusen.

I det liv som jag har nu har jag inte råd att använda reservtanken. Man vet aldrig hur långt det är till nästa bensinmack. Jag får inte tillåta mig att köra slut på energi och ta för givet att jag kan fylla på den. Jag får inte heller riva upp saker som kan kosta för mycket energi. Hellre överblickbart utflöde än stora saker som riskerar att rycka undan mattan för mig några dagar.

Där i våras var det några få veckor då jag faktiskt vågade tro att det kanske skulle kunna få vara annorlunda. En mycket liten period. Ironiskt nog precis strax innan det kraschlandade. Förstås.

Men jag är glad över att jag förstår detta numera. Glad över att jag reagerar med ryggmärgen och skyddar mig.

Att jag står på benen är viktigare än att prestera till en onödigt snäv deadline. Likväl som dåliga spiraler går fort neråt finns det goda spiraler som går uppåt. Bra kvällar ger bra sömn som ger bra dagar. Bra Majaveckor ger mera ork i barnveckorna.

Det är mitt eget ansvar att må bra. Jag har ansvar för att jag ska orka, för att jag ska räcka hela vägen. Det är inte lathet, det är erfarenhet. Och ingen tar hand om mig mer än jag själv.

Barnbarnsplanering

november 26, 2012

Vi har varit på badhuset och samtidigt med oss var det en mycket gravid kvinna i bassängen. Lilla Bull kanske har henne i bakhuvudet när vi står i badrummet på övervåningen och borstar tänderna.

Lilla Bull: Jag vill ha en bäbis i min mage!

Jag: Vill du ha en bäbis i din mage? Jaha, vad mysigt. Var ska den bo sen då,när den kommer ut?

Lilla Bull (pekar mot vardagsrummet): Den kan bo där nere!

Jag: Ja, det kan den göra.

Lilla Bull (putar med magen allt vad han kan framför spegeln): Min mage ska vara jättestooor!

Jag: Ja, det blir fint. Men vad ska bäbisen heta då?

Lilla Bull: Olsson.

Jag: Ska den heta Olsson? Det var ett bra namn.

Lilla Bull (ändrar sig): Näe. Den kan heta Magnus.

Jag: Magnus, det blir fint. Det kan den heta. Men om det blir en flicka då?

Lilla Bull: Det blir ingen flicka. Det blir en pojkbäbis.

Man vill verkligen ge sina barn allt vad de önskar sig men detta kan bli svårt känner jag. Vi får hoppas att den medicinska tekniken går framåt.

Livets orättvisor

november 24, 2012

Lilla Bill: Va fubb det är för fröknarna på rasten. De får dricka kaffe och äta KAKOR. Men vi barn måste bara jobba och jobba och jobba! 

Det gäller att komma med ordentliga hot

november 23, 2012

Jag: Vad tycker du Bull, ska vi göra köttfärsbiffar eller falukorv till middag?

Lilla Bull: Jag vill ha lättar. 

Jag: Nej det blir inte plättar. Det blir köttfärsbiffar eller falukorv, det är så det är. 

Lilla Bill: Välj! Annars får du fläskfilé! 

 

Framtidsplaner

november 22, 2012

Lilla Bull (ömt): När jag blir stor ska jag bli den snällaste pappan i världen! 

Välja sida?

november 21, 2012

Appropå lördagskvällen…

… så tänkte jag på den gemensamma vän till mig och Pelle som jag träffade på. Som var så otroligt noga med att tala om – flera gånger – att han inte valt sida.

Välja sida? Herregud, när ska folk sluta fokusera på detta. Det är ingen som behöver välja sida och det sa jag åt honom. En skilsmässa är två människor som delar på sig. Sådant är jobbigt, sådant gör ont, sådant påverkar hela livet, sådant gör att det stormar.

Men ingen behöver välja sida för eller emot någon. Jag är jag och Pelle är Pelle. Vi är två individer. Det går hur bra som helst att tycka om oss båda två, varsågod bara. Eller att inte tycka om någon av oss ifall det är så. Man behöver inte välja. Man behöver inte ha en åsikt.

Men om man vill kan man möta oss, var och en av oss, som de personer vi är.

Varför ska det vara så svårt att bara göra det. Möta någon som person, som individ. Inte som del av ett par eller som del av ett före detta par. Utan bara som den människa man är. För att man kanske har saker att prata om. För att man hade saker att prata om.

Det är förbannat jävla konstigt. Detta att folk måste definiera, sortera in i fack. Ond eller god. Bra eller dålig. Rätt eller fel. Gift eller skiljd.

Möt mig gärna som den jag är. Låt gärna bli att sätta etiketterna Tvåbarnsmamma, Frånskiljd, Synd-om och Lämnad i pannan på mig. Det är inte jag. Möt mig gärna som Maja, det räcker så. Livet blir så mycket rikare.

Och du kanske upptäcker ett eller annat som du missat.