Arkiv för december 2012

Perfekt

december 31, 2012

Idag begav vi oss för andra gången denna säsong till skidbacken. Målet är att även Bull ska lära sig åka utan att göra det mellan mina skidor.

Bull har vant sig vid att åka som en säck potatis. Hänga på mina stavar med händerna och titta glatt på omgivningarna. Nu är det dags att ta ansvar för den egna åkningen.

Först ropar Bull att han inte kan. Men vi provar där backen nästan inte sluttar alls. På samma ställe där Bill tog sina första egna svängar. Åk tvärs över backen bara. Och så stannar du där borta.

Vi testar. Bill sluter upp och blir en underbar vägvisare. Åk som jag gör! Hit bort!

Den går fort, utvecklingen. Ett par försök senare åker Bull på eget bevåg den sista delen i backen själv och sladdar snyggt in bredvid den lilla liftkön. Han växer och växer. I liften sjunger han hela Bjällerklang för full hals så det ekar i backen. Är du stolt över dig själv, Bull? JAAA!

Innan dagen är slut åker Bull halva backen själv. Jag åker efter och hojtar Inte så fort! Sväng! Sväng! Bill åker närmare och hojtar även hon. Bull ger tusan i att svänga. Fartens tjusning har gripit honom och plötsligt står han stadigt på sina skidor och äger världen.

När klockan är halv fyra är vi blöta som dränkta katter. Det regnar. Det har regnat och blåst hela dagen. På ett dygn har det blivit 22 grader varmare och det är blött, blött. Men den timme jag hade tänkt mig att vi skulle hålla ut har växt till tre timmar. Inget av barnen vill åka hem. Men hörni, nu är jag blöt och frusen! Bara ett åk till mamma, bara ett åk till! 

Till sist får jag dem med mig och vi kollapsar innanför ytterdörren. Medan jag parkerar bilen kastar barnen de blöta kläderna och Bill letar fram fika (kex och vitlöksost). När jag senare öppnar torkskåpet hänger det en blöt overall, ett par blöta täckbyxor och en blöt jacka där. Till och med kläderna har hamnat där de skulle.

En perfekt dag.

Du har mejl

december 30, 2012

Jag ser Du har mejl för sjuttiofjärde gången. Efter att jag sett den för första gången klippte jag mig som Meg Ryan.

Denna kväll körde jag ungarna i säng i tid för att få njuta. Det dröjde tio minuter så kom Bull smygande nerför trappan med hunden Jodit i famnen. Kröp mjukt upp hos mig i soffan. Fem minuter senare kom Bill dunsande. Även hon kryper (efter viss tillsägelse) upp mjukt hos mig i soffan. Så avnjuter vi en halvtimmes närhet och romantik. Sedan går de upp och lägger sig. Nu sitter jag själv. Mmm förälskelse. Mmm tro på magi. Mmm vackra, skrivna ord.

Åh! Kom igen nu, verkligheten!

Blå

december 30, 2012

Mitt blåmärke på rumpan är nu 20 cm långt. Och jävligt ömt.

Priviligierad

december 30, 2012

Mitt i natten vaknade Bull av en mardröm, skrek att han var iskall och hungrig och ville ha makajoner.

Efteråt kunde jag inte somna om. Låg vaken i ångest för mindre och för större saker. Och i tacksamhet för att jag är en av de mammor i världen som har obegränsad tillgång om makaroner efterfrågas.

Idag är jag trött.

Lösenordsskyddad: Pojkar och män och sånt

december 29, 2012

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Blå

december 28, 2012

Note to self. Inte gå med skidstrumpor i trappan. I repeat. Inte gå med skidstrumpor i trappan.

Jävlarsatans vad ont det gjorde. 

Julklapp

december 28, 2012

Det blev ett smycke. Typ.

20121228-220223.jpg

Julen

december 26, 2012

Jag överlevde julen i år med. Det har varit bra. Man kan väl sammanfatta det så. Det har varit bra.

Jul är inte enkelt i skilsmässoland. Man måste bygga sina egna traditioner och man måste göra upp med de gamla. Man måste hantera alla julbilder man möts av. Jävla romantisk reklam, jävla Ernst, jävla kärnfamiljsbilder.

Jag är lyckligt lottad. Jag har två ljuvliga barn, jag har föräldrar och syskon, jag har en exman som det faktiskt fungerar att bjuda på jullunch. Mitt hem är julpyntat till tänderna och jag trivs. Ändå är det inte enkelt. Jul är så.

Endera dagen ska jag köpa någonting fånigt och extravagant till mig själv för att ersätta det jag inte längre får i små paket med vackra snören. Kanske ett smycke. Någonting jag absolut inte behöver. Någonting dyrt.

Kärleksmirakel

december 18, 2012

Idag är jag mosig, liksom uppblött av kärlek till min son. Han har ett sätt att älska. Den villkorslösa kärlekens språk.

Bill hörs, syns, känns. Hon är hoppig, klättrig, sprattlig, springig. Gosas man med henne blir det ganska korta stunder. Hennes rörelsebehov är stort. Hon älskar och hon älskar på ett påtagligt vis. Se mig, hör mig.

Bull kommer som en katt. Smeksam, smidig. Kärleksförklaringarna i ord, jag gillar dig mamma, jag är kär i dig, jag älskar dig mamma. Hans närhet. Hans tyngd i min famn, hans smeksamma händer över mitt ansikte och hår, hans arm runt min nacke i sömnen. Jag minns när han som nyfödd inte sov om han inte fick ligga på sidan framför mitt ansikte och känna min andedräkt.

När han somnar i min säng den första kvällen på mammaveckan är det med ett lyckligt leende. Han andas bredvid mig i sängen och jag ligger där och känner lyckan i hjärtat som en stor ballong.

Idag kommer ett mail från min mamma. Det står.

Hej! Jag kunde i natt inte sluta tänka på Bull – som somnade (nickade till) i fåtöljen med paketet till dig ömt omslutet i famnen. Han hade hittat en present som han skulle ge till mamma – och det var hans grej. Hans själ var fylld av detta. /Mamma

När jag läser vill jag gråta. Hur kan jag ha fått så mycket. Hur kan ett sådant mirakel komma ur ett halvtaskigt ligg i ett äktenskap som är på väg att haverera. Det är större än jag någonsin kommer att förstå.

 

Precis vad jag har förtjänat faktiskt

december 18, 2012

Bull har egenhändigt klippt en lång pappersremsa åt mig.

Lilla Bull: De e din önskelista mamma!

Jag: Åh, en önskelista, vad härligt! Vad ska jag skriva på den då?

Lilla Bull: En medalj! Å guld. Å en ny telefon!