Arkiv för mars 2013

Entusiasten

mars 31, 2013

Jag, morfar, Bill och Bull sitter i fiket nedanför lokala skidbacken. Vi har åkt i nästan två timmar och sedan uttryckte Bull att han var hungrig. Nu har han klämt en halv chokladboll och druckit lite Sprite. Han hoppar ner på golvet, drar upp overallen och trär på sig ärmarna. Han klampar iväg och jag tänker att han tar en runda för att titta på hyrskidorna eller för att åka lite kana på rampen utanför. Vi andra sitter kvar. Bill är långsam som vanligt. Pladdrar som en kvarn och äter sin chokladboll i små tuggor och med visst besvär eftersom båda framtänderna upptill saknas.

Vi sitter lugnt. Bull kan ju knappast försvinna någonstans.

Men plötsligt höjer Bill handen, pekar ut genom fönstret och hojtar upplivat TITTA DÄR! 

Inte åker Bull kana minsann. Han saknar visserligen både hjälm och handskar och overallens blixtlås är inte uppdraget mer än till midjan. Men skidorna är på plats och han är på god väg att ta sig till liften. Han resonerar tydligen precis som sin mor, att i fiket blir det inte mycket utförsåkning gjord.

Senare frågar jag honom om han var på väg till barnliften. Den är ett rullband så den klarar han av att kliva på själv. Han tittar på mig med uppspärrade ögon. NÄ! Stoora liften! 

Lösenordsskyddad: Hacka i sig

mars 31, 2013

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Inte vad man säger

mars 31, 2013

Det är inte vad man säger som räknas, det är vad man gör. För mig som är ordmänniska är detta viktigt att komma ihåg. Jag glömmer det hela tiden.

Människor omkring mig. Vad de gör, var de lägger sina tankar, var de lägger sin energi och sin finurlighet. Det är det som räknas. Inte vad de säger.

På gott och ont. På ont och gott.

Om man ser vad det är människor gör i stället för vad de säger att de gör. Så ser man en hel del. Så förstår man en hel del. Att prata är enkelt. Man kommunicerar sin egen bild av sig själv, som man vill vara. Som man vill att man ska vara.

Men det är det man gör som räknas. Det är där man har sitt hjärta och sin själ.

Påskafton

mars 30, 2013

Påskafton. Sitter hemma hos mina föräldrar, väntar på middagen och känner mig vemodig. Det är som det är här, de pratar och de frågar inte. Jag vet till sist inte vad jag ska säga annat än jaha jaha jahaaa.

Barnen har fått påskägg och några presenter. Det blir liksom stressigt, det är komplicerat med presenter just nu.

Själv längtar jag hem. Längtar till TV, soffa och en whiskey, längtar efter att strunta i att det är storhelg. Längtar till mitt lugn. Allt är enklare om jag får nå in i lugnet. Jag vet inte vad det är som händer när jag är här men det är som att min vanliga Maja inte får plats. Som att mitt liv, som det är nu, inte matchar den Maja jag förväntas vara.

Någonting gör mig låg och jag kan inte sätta fingret riktigt på vad det är. Men jag vet att den dag jag visar upp en ny respektive kommer allt att vara annorlunda. Då vågar man fråga om mitt liv igen, då är det inte längre synd om mig.

Vi pratade familjesamtal med syss på Skype. Hon var ensam hemma och det händer inte ofta när man har en tvååring. Hon jublade över allt hon hunnit med. Det tog mig 25 år att vara det, påpekar min mamma. Ingen nämner mitt liv.

Jävla kuk. Nu smiter jag ut och tjuvsnusar.

Lösenordsskyddad: Cyniker

mars 30, 2013

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Skidåkningens innersta hemlighet

mars 30, 2013

Lilla Bill har en antydan till blåöga efter fredagens skidåkning. Hon ramlade från stillastående och lyckades knocka sig själv med staven. När vi borstar tänderna säger jag att visst är det lustigt, det är nästan oftare man ramlar i liftkön än när man åker, varför är det så?

Lilla Bill svarar med självklarhet i rösten;

Då går det ju som fortare. Då hinner man inte ramla!

Lösenordsskyddad: Kalla fötter

mars 29, 2013

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Skidåkarfredag

mars 29, 2013

Nu sover två rödmosiga barn efter en underbar dag i backen.

Idag drog vi iväg 12 mil till en större backe. För första gången. Det var lite nervöst, man vet ju inte om de riktigt är mogna för en större backe. Det viktigaste är att de inte blir rädda, att ingen gör någon jättevurpa. Det läskigaste med backen visade sig dock vara hamburgarna som morsan tvingade en att äta till lunch.

I övrigt var dagen en total succé. Vilka skidåkarbarn jag har.

Och Bull, min Bull. Han är det absolut coolaste som går i ett par pjäxor. Fyra och ett halvt och orubblig som en liten stridsvagn. Storasyrran drabbas av humörsvängningar, tjafsar i liftkön, ramlar från stillastående och får utbrott när hon är rädd för att inte vara bäst. Bull åker. Och åker och åker och åker. Han blir inte trött, han klagar inte, han vill varken vila eller fika. Han vill åka. Som förälder gäller det att vara på tårna och åka fort för han sticker. Swish så drar han iväg nedför backen och fort går det. Dessutom är han en friåkare i själ och hjärta. Han vill utanför pisten så mycket som det bara går. Jag vill åka i SKOGEN! Och så drar han. Iväg till möjliga och omöjliga ställen. Backens så kallade svarta offpist besegrar han gång efter gång lekande lätt och med lysande ögon. De va jättejolit! 

Och jag håller med. Idag hade vi jolit, jättejättejolit!

Jag måste slå upp det ordet

mars 29, 2013

Bill kommer morrande upp från kullen där hon och Bull har åkt madrass medan jag grillar. Hon är så arg att det skulle fräsa om man skvätte vatten på henne.

Jag är så arg på Bull, jag är så arg. Hon gör ett morrande ljud.

Är du arg? Varför det då?

Bull retas med mig. Han skrattar åt mig.

Jag försöker avstyra så gott jag kan väl medveten om att Bull mest bara övar på sitt häxskratt och att Bill denna dag har varit mer än måttligt lättstött.

Bill lägger sig på magen och dunkar med knytnävarna i snön.

Jag är så arg… grrr…. Jag skulle vilja mörda honom. 

VAD SA DU?!

Jag är så arg att… att jag vill SÖRDA honom.

Sörda honom? Vad betyder det?

Ehh… Det är en hemlighet. 

Integrera

mars 28, 2013

Jag tänker en del på att vara ett i mig själv. Att vara ett i tankar och känslor. Att ha känslorna med sig i det tankarna vill göra. Och att tankarna inte försöker skriva över känslorna.

Jag tror att när man kommer dit så är det man vill också det som är bra för en. Och  det som är bra är också det man vill.

Har man inte känslorna med sig i det man gör så bryter de igenom och får en att göra konstiga saker. Har man inte tankarna med sig blir man som en båt utan roder.

Man måste jobba på det. Att se på både sina tankar och känslor och låta dem samarbeta. Låta dem finnas där båda. Och till sist dra åt samma håll. Då jäklar.