Arkiv för juni 2013

Det förflutna

juni 30, 2013

Det förflutna hoppade upp och bet mig i arslet igår. Eller snarare var det väl jag som bet det förflutna i arslet när det passade på att passera mig. Jag hade ju tänkt att jag skulle göra det när chansen dök upp. Det var tvunget att göras.

Så temat för dagen har varit samma tema som det varit många gånger. Hur kan man vara så lite värd för de människor som man en gång kände. De människor som kände mig innan livskriserna,  innan livet blev kaos.

Skilsmässan från Pelle och allting som hände innan den har jag bearbetat. Det gör ont ibland, jag kan vara ledsen ibland, men det är bearbetat. Jag vet vad det var som hände. Jag har förlåtit. Jag har gått vidare.

Det är svårare med det som var runt omkring. Människor som uppförde sig – och fortfarande uppför sig – som att jag gjort någonting fel. Vad har jag gjort för fel? Det gör ont att bli sparkad på. Att bli sparkad på när man redan ligger ner – som jag gjorde där under den jobbigaste perioden – att bli sparkad på då är fruktansvärt . Att upptäcka att människor inte finns där. Att man är någon som blir bortsorterad. Att man inte är värd att bry sig om. Att människor inte ens försöker förstå utan i stället dömer snabbt, hårt och enkelt baserat på ingenting alls. Det gör saker så otroligt mycket värre.

Jag förstår att det måste ha pratats bakom min rygg. Det har jag vetat. Men vad är det egentligen som har sagts, tyckts och tänkts? Det måste ju vara någonting fantastiskt mycket värre än om det varit baserat på vad som verkligen hände?

Det som hände mellan mig och Pelle är ju dock saker som händer människor. Som händer i livet. Som alltid har hänt. Det  var jävligt jobbigt men det var ju ingen som dog, ingen som blev misshandlad, ingen som slogs, ingen som… Och det rörde ju bara oss.

Jag är ju samma människa att förhålla sig till.

Det gör mig ledsen, rädd och paranoid att tänka att det som sagts måste vara någonting mycket värre än det. Man vill ha syndabockar, häxor, karikatyrer av människor. Och jag slutade att vara Maja, jag blev en karikatyr. Jag är inte en människa av kött och blod, med hjärta och hjärna, känslor och tankar längre. Jag är en tvådimensionell skiss av någon.

Och för att göra någon till en tvådimensionell skiss så måste hon ju ha varit väldigt tvådimensionell redan innan. Platt och oviktig.

Så umgänget då. Innan. Det umgänget var bara en lögn.

Lösenordsskyddad: Viskleken

juni 30, 2013

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenordsskyddad: Städar

juni 30, 2013

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Håhåjaja

juni 28, 2013

Man går på lunch. Man återkommer. Under tiden har det varit någon form av stor hanteringavkompostpåsen-kris på kontoret. Ingen av de inblandade parterna (förutom jag – som  tydligen dessutom är skyldig eller åtminstone delskyldig) kan se det komiska i det hela. Tonen är upprörd. Känslorna svallar.

Ibland alltså. Ibland.

Det ska bli skönt med semester.

 

Uppdatering. Det var tydligen totalt mitt fel. Där ser man. Jag ska genast gå in i arkivet och gissla mig själv med häftapparaten och hålslaget.

Den spännande torsdagskvällen

juni 28, 2013

Jo som sagt. Igår stod jag där. Trött efter en lång arbetsdag, händerna fulla med saker som skulle hem och installeras på olika sätt i sunkradhuset samt en plan för att åka och köpa en väska som ska rymma mina och barnens saker under nästa veckas storstadstripp.

Och bilen sa klick klick. Inte en gnutta ström kvar i batteriet. Det har jag inte varit med om sedan den här gången för fyra år sedan. Bilprovargrabben hade slagit på lyset och inte slagit av det. Jag hade parkerat på ljusaste stället i parkeringshuset och inte sett det. För fyra år sedan hade jag en äkta man som kunde lösa problemet åt mig. Det har jag inte nu.

Vad gör man?

Man ringer en vän. Man ringer en vän som har saker inplanerade men som lovar att komma och hjälpa till senare. Och sedan tar man bussen hem.

Vännen blir lite sen men en kvart innan parkeringshuset låses står man där med två bilar. Dock – visar det sig – utan startkablar. Efter en polisutrykningsinhoppning i bilen, FBI-fart till vännens hus, betraktande av hur vännen med imponerande hastighet kastar sig ur bilen och SPRINGER in efter startkablar (och alltså det är ganska njutbart att se en man springa för min skull), brandkårsfart tillbaka till parkeringshuset och spännande moment där man föreställer vad som egentligen händer ifall man blir inlåst där – blir man tvungen att fasadklättra för att komma ut därifrån? – samt startning av Bettan med kablar och rallyfärd ut hur parkeringshuset som nu är på väg att stängas ungefär som i en Indiana Jones-film (jag överdriver bara lite nu) samt tvångstankar om hur man råkar slå av bilen fast man inte har tänkt sig det landar man lyckligt och väl hemma i garaget.

Och nu har jag lyckats ladda bilbatteriet med en batteriladdare utan att spränga garagelängan. Är skitstolt över mig själv.

Ska dock köpa mig ett par egna startkablar. Typ nu.

Ner som en pannkaka

juni 27, 2013

När man besiktar bilen så trycker de på alla lysknappar. Sedan slår de inte av alla lysknappar. Det gör man inte själv heller eftersom man har ganska bråttom till jobbet och bilen aldrig brukar stå och lysa. Med påföljd att när man ska starta bilen och åka hem säger den inte vrooom. Den säger klick klick.

Där gick min kvällsplanering åt helsike. Kan man stämma någon?

Shopping är en underskattad form av terapi

juni 27, 2013

Jag ser inte ljuset i jobbtunneln ännu men jag har köpt nya blingiga skor. Och en rosévinsbox. (Och ett nyckelskåp).

Imorgon afterwork och på lördag utgång. Tjipp tjipp!