Arkiv för juni 2013

Passion 2

juni 26, 2013

Jag och Elvis rök ihop inne på mitt kontor igår. Det händer sällan i denna städade organisation att någon ryker ihop.

Elvis är smart och har koll och det är sällan man behöver jobbtjafsa. Men när han verkligen har fel och är övertygad om att han har rätt och sedan förstås inte kan medge att han har fel blir det ganska kul. Han kör taktiken att fortsätta prata mycket och med hög röst. Man kan välja att med jämna mellanrum föra fram sina egna argument och tystna eftersom han inte tystnar.

Eller så kan man köra samma taktik. Inte sluta prata. Det är jätteroligt!

Igår satt vi här inne på mitt kontor, spände ögonen i varandra och gafflade båda två, fort och med hög röst utan att höra ett ljud av vad den andra personen sa. Det lät som Brasses Lattjolabanlåda. Över hela kontoret.

Sedan fixade han det material jag ville ha. Det kom per mail med texten Enligt ök. Jag svarade Jag är lite kär i dig nu. Han svarade inte.

Det enda som är störande är att jag hör hur mycket jag läspar när jag höjer rösten. Jag låter ju för tusan som Ture Sventon.

Passion 1

juni 26, 2013

På väg till jobbet hade jag en liten morgonflirt med en av de där männen i stan som man verkligen önskade var singel. Han har den där attraktiva blandningen av duktig-på-sitt-jobb, prestigelös, smågalet passionerad och glimten i ögat.

Jag tror inte att han tycker att jag är så tokig heller. Speciellt inte när jag, som idag, har min dressed-to-kill-röda-reaklänning-som-egentligen-är-en-nyårsklänning-som-ingen-köpte.

Sommaren är helt klart en roligare tid att vara singel.

Sommar

juni 25, 2013

Konstaterar lyckligt att det grönskar i min oas. Det är fint med saker som växer, som är under utveckling.

20130625-185015.jpg

Okej, noterat

juni 25, 2013

Vid söndagens fika med tre busfrön varav ett inhyrt:

Jag: Är det någon som vill ha mera saft?

Bill: JAAAG! … vill inte ha mera saft.

Lösenordsskyddad: Summering

juni 24, 2013

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Ända-in-i-kaklet-veckan är här

juni 24, 2013

Bull på dagis, Bill på fritids, bilen på verkstan, besiktningstid på torsdag, hemmet i kaos, jobbmängden oändlig, helgjobb eventuellt, lördagsröj med utgång mycket troligt, bakissöndag I sure hope.

Nu kör vi.

Det är ingen ände på eländet

juni 23, 2013

Lilla Bill: M ska operera bort sina halsmandlar. Hon har halsfluss. Hon har ont i halsen och feber och hon har två kaniner!

Kvotera mera

juni 22, 2013

I veckan har det skrivits om underskottet av kvinnor i företagsledningar och styrelser i Norrbotten. Jag ville formulera någonting vettigt, stringent och klokt kring detta.  För få kvinnor, hur ska vi få in fler kvinnor, hur främjar vi kvinnors företagande. Och så vidare. Men hur jag än vänder och vrider på detta ämne så lyckas jag inte göra mitt resonemang stringent trots att jag vet vad jag tycker. Var blir det fel, vad är det som behöver göras, hur ska man tackla det? Men hur gör man ett så stort resonemang enkelt. Det är inte enkelt.

Jag går till mig själv.

Går till mig själv och tänker att när man (läs när jag) som kvinna är i näringslivet är det allt som oftast på något vis ett statement att vara kvinna. Man blir omedvetet bedömd, både av män och kvinnor. Det är alltid ett val vilken sorts kvinna man vill framstå som. En som klär sig kvinnligt eller en som klär sig som männen. En som struntar i klädkoden eller en som anammar den. Att vara kvinna är alldeles för ofta en extra faktor i ekvationen.

Jag blir så less på det där. På att ingå i gruppen vackra flickor, på att bli kallad lillflickan, på att vita medelålders män nödvändigtvis måste skämta när ämnet jämställdhet kommer upp.

Jag, som är kort och kurvig, förutsätts vara på ett visst vis. Mitt utseende går före och ger människor en bild. Jag är inte dummare än att jag använder mig av det ibland i jobbet. Tar rollen av att inledningsvis vara rar, mjuk och ställa frågor med inledningen Jag är så trögtänkt ibland, du vet ekonomer, kan du förklara för mig… Använder mig av att först ge den bilden av mig själv för att sedan få full effekt av att vara tvärt om, inte låta mig pratas bort eller runt, av att inte ge mig.

Jag tänker på flertalet anställningsintervjuer som inletts med orden Men det var en liten tjej! och på mitt eget sätt att reflexmässigt replikera Det är inte storleken som räknas, det är meter per sekund. 

Jag tänker på alla gubbar, grabbar och män som passerade högst upp på ekonomiavdelningen, över mitt huvud, när jag jobbade på IT-företag. Tänker på hur jag fick armbågas med dem varenda gång för att inte bli behandlad som sekreteraren, för att inte lämna ifrån mig rapporter som de sedan satte sitt namn på, tänker på hur de kom in och förväntades styra upp medan kompetensen redan fanns inom organisationen, det var bara det att den aldrig riktigt erkändes. Jag tänker på min engelske chef som lätt stött uttryckte Luckily Maja I am not easily offended när jag konkret sa att den budget han satt ihop för ett av våra utländska dotterbolag inte fungerade.

Jag tänker på att jag under året märkt att jag känner mig kaxigare i lågklackat och därför ändrat min jobbklädstil en aning. Jag står på mig bättre när jag står bredbent i låga klackar än med fötterna prudentligt ihop.

Jag tänker på Bill som får beröm för att hon slutat störa vid samlingarna i skolan. Och jag tänker på min egen tystlåtenhet i skolan som alltid belönades. Tystlåten, flitig och hänsynsfull fick jag som omdömen vill jag minnas. Riktiga pangegenskaper om man vill ha ett jobb med inflytande och bra betalt.

Jag tänker på min stående reflex att be om ursäkt för att det inte är nog städat hemma, för att fikabrödet inte är hembakt, för att jag inte en enda gång tagit på mig att baka när det ska säljas fika på dagis.

Jag tänker på att människor alldeles för ofta förutsätter att Bill är den lugnare av mina två barn bara för att hon är flicka. Jag tänker på alla dessa människor i varierande ålder som hävdar att intresse för motorfordon hos pojkar är någonting genetiskt.

Jag tänker på min egen mammas reflex att referera till mitt största intresse som baletthoppa. Jag tänker på tidningarnas sätt att skriva om den förening, en stor sådan, där jag har mitt hjärta. Jag tänker på att det i princip varje gång det skrivs om den föreningen i tidningarna kommenteras hur många pojkar som går där,  alternativt att pojkar saknas i föreningen. Jag tänker på att det varje år får ta utrymme från text om alla dessa fantastiskt duktiga flickor som finns i den och som syns just här.

Jag tänker på min egen situation med barnen de senaste åren och på hur det skulle ha tagits emot om det var jag som under en lång period bara valt att ta ansvar för vissa saker eftersom jag inte kunde annat och man bör ju ge sig själv syrgas först.

Jag tänker på alla dessa härvor, alla pusselbitar, allt som inympats från början i oss alla, alla glasögon man går omkring med även om man så stort hävdar att man lagt dem av sig. Jag tänker på alla outtalade krav som finns på mammor men som inte i motsvarande mån finns på pappor. Och jag tänker på dem när jag hört att man visst tillfrågat kvinnor om att sitta i styrelser och att alla tillfrågade kvinnor tyvärr tackade nej.

Jag tänker att det är svårt.

Och sedan tänker jag att kvotering. Ja kvotering. Kvotering för helvete.

Ögonblick av klarsyn

juni 22, 2013

Vaknar och inser att jag processat någonting de sista dagarna. Midsommarhelgen förra året innebar ett avslut. Varvet runt nu.

Jag betraktar mitt singelliv det sista året. Inser några olika saker. Fattar beslut. Nöjd.

Saker man kan fundera över

juni 20, 2013

Innan jag flyttade till sunkradhuset hade jag aldrig preparerat utegrillen innan den skulle tändas. Det gjorde Pelle. Ofta med lite allvarlig min.

Det brukade ta en stund. Typ tjugo minuter eller så.

Nu såhär i efterskott… Det tar en halv minut att dra igång min utegrill.

Vad var det egentligen han gjorde med grilljäveln? Har jag missat något grundläggande grillunderhåll?