Längtan, icke-vågande, balans, kemi och sådant

Suziluz skriver om längtan efter kemi och om att inte nöja sig. Jag håller med, jag håller med! Ibland har jag fått höra att jag kanske idealiserar tvåsamheten. Alltid, förstås, från människor som lever i förhållanden. Och kanske jag idealiserar tvåsamheten men samtidigt tror jag att de själva bagatelliserar ensamheten. Eller inte ensamheten. Men självheten.

Kanske att jag idealiserar tvåsamheten. Samtidigt. I ett förhållande är det lätt att glömma bort vilket äventyr det är att bli förälskad, att ta det för givet. Att glömma hur det är att komma nära någon, att kunna dela, att kunna Mötas. Att ha sex. Sex är ett stort äventyr som man knappt ens har förstånd att uppskatta när man lever i ett förhållande. Man tar för givet att sex ska finnas i ens liv. När det inte gör det inser man hur mycket sex betyder.

Men sedan är det det där med att våga. Just som någonting vackert tagit slut så är man beredd att våga igen. Man minns hur vackert det var, man minns att det gick att hitta, man tror det är möjligt att vinna på lotteriet igen. Men ju längre tiden går desto räddare blir man. Och samtidigt som jag längtar nu så börjar rädslan begränsa mig. Rädslan eller snarare… balansen. Det tar mig så lång tid att balansera upp mig igen, balans är förutsättningen för att saker ska rulla av sig själv. Balans är så skönt.

Det är som att inte vara särskilt rädd att råka slå ner ett envånings korthus. En våning bygger man fort upp igen. Men om man är uppe på fjärde våningen, då börjar det bli otäckt. Det har tagit lång tid och mycket kraft att bygga det där korthuset. Man vet hur lång tid det har tagit. Är det värt att riskera att det ska ramla ihop igen. Att man ska behöva börja bygga från grunden igen.

Det är ganska få man känner riktig kemi med. Efter Kalle har det bara varit en. Någon som jag vill prata mer med, mycket mycket mer med. Någon jag ångrar att jag inte låg kvar och höll om lite längre och struntade i omvärlden. Ändå är jag inte beredd att riva ner det där korthuset genom att sticka ut hakan och leta upp honom. Jag vågar inte. Jag vill må bra, jag vill vara i balans, jag vill inte än en gång riskera att hamna i en felsnurr. Eller, i det korta och det lilla, jag vill inte bli avvisad. Jag klarar av det förstås (vet nog vad ni tänker skriva i kommentarerna!) men jag vill inte. Inte nu. Jag vill inte känna mig oönskad eller oattraktiv. Jag vill vara glad.

Så jag gör ingenting annat än hoppas ibland att även han ska minnas den där kemin. Och vara modigare och driftigare än jag.  Att han en dag ska vara den som tar kontakten med mig. Hm ja. Vinna på triss är inte så svårt har jag hört.

Explore posts in the same categories: Majaliv

8 kommentarer på “Längtan, icke-vågande, balans, kemi och sådant”

  1. Helga Says:

    Alltså, jag både håller med och inte håller med dig. Att säga till någon att de idealiserar tvåsamheten, det kan ju vara allt från nedlåtande och hjärtlöst till på pricken rätt. För jag kan nog tycka att hela samhället idealiserar tvåsamheten, faktiskt.

    Jag kan lite grann förstå varifrån de där kommentarerna kommer, om de kommer från någon som likt mig har levt länge i en relation, en relation som har haft sina toppar och dalar. Förälskelse är ett äventyr, skriver du. Ja jisses, det har jag hört att det är, det läser man om i vareviga bok känns det som, men själv har jag nästan glömt bort hur det kändes. Förälskad har jag inte varit på nästan tjugo år. Det var länge sedan förälskelsen försvann och ersattes av något annat.

    Och så sex, ja. Herregud vad många som har ett dåligt sexliv tillsammans, har jag insett efter att ha snackat runt med lite vänner. ”Sex är ett stort äventyr som man knappt ens har förstånd att uppskatta när man lever i ett förhållande.” – jösses Maja, har du glömt hur ett trist tråkknull kan kännas? Sex KAN vara ett stort äventyr. Om man jobbar på det, om man anstränger sig. Men många, många gör inte det. Orkar inte, törs inte, vet inte hur man gör.

    Däremot kan jag till fullo förstå din längtan efter att mötas, efter närhet. Men jag vänder mig lite mot att den så nödvändigt måste tillfredsställas i en parrelation. Där har inte du mer fel än alla andra runt omkring oss, det är ju så vi är uppfostrade. Vi ska söka Den Stora Romantiska Kärleken och den ska göra oss fri. Jag tror inte riktigt på det där, faktiskt.

    Ensamhet kontra gemenskap, där är jag ganska säker på att vi kan ha olika behov. En del är mer lämpade att leva ensamma och störs inte nämnvärt av det, andra lider av det. Det bittra och orättvisa är ju att det inte finns några garantier för att man ska få det man vill ha och behöver, fast man inget fel har gjort.

    Nu var jag visst på lite bitskt humör och hade lust att ge dig mothugg, men det tror jag du kan ta. Givetvis är allt detta lätt för mig att säga som lever i en relation. Men som sagt, vi är olika. Det viktiga är ju att du känner att du lever och gör det som är rätt för DIG. Själv hade jag blivit knäpp av att grubbla över den där kemin, jag hade störtat ut och brottat ner karlfan för flera månader sedan, men det är jag det.

    Å andra sidan kan jag vidarebefordra ett visdomsord från min mor som är bevandrad på området. När jag våndades över en av min mans fåtaliga företrädare, som jag tyckte att det fanns kemi med (det gjorde det, men också en fästmö som befann sig på annan ort. Han är idag gift med henne, fet och skallig. Haha.) alltså våndades över om jag skulle söka upp honom eller inte, göra slag i saken eller inte, menade mamma att det inte behövdes. Om det finns något mellan er, så kommer det att hända.

  2. suziluz Says:

    Fast vet du Helga, här måste jag nog också komma med ett pekfinger i luften. Det ÄR skillnad på närhet i en kärleksrelation och vänskapsrelationer. Och det är nog inte förrän man just inte har den där trygga tvåsamhetsbasen som man inser hur stor skillnaden faktiskt är. Det är just något med att kunna tillåta sig att vara tråkig som också skapar en helt annan typ av närhet. Jag har fantastiska vänner, jag saknar inte närhet som sådan i mitt liv. Men jag saknar närheten från någon som är där. Fysiskt och mentalt. Hela tiden. På ont och gott. För nej, tyvärr, den går inte att ersätta med någon annan. Då skulle jag säga att man snarare idealiserar vänskapen om man tror det, eller just tar sin vardagsnärhet för given.

    Ja, jag minns hur det är att tråkknulla. Men jag minns också hur det är att vara nyförälskad, kanske för att det inte är tjugo år sedan för mig. Men faktum är att jag också minns tråkknullandet som något rätt härligt, för det innebar trots allt att någon sov bredvid mig varje natt, tog i mig, rent konkret var med på att göra mig till fysisk varelse. Jag måste säga att det är ett av de största problemet med singellivet för mig. Att inte ha någon delad sexualitet, oavsett kvaliteten på den, gör något med kroppen som jag inte tycker om. Förändrar min känsla för mig själv, rent fysiskt. Och där har du också en av de saker jag vänder mig mot i att tro att vänskapsrelationer ska kunna ersätta en kärleksrelation – man kramas kanske hej och hejdå med en vän. Det räcker inte. Kroppen behöver och vill mer, och det är inte sex i första hand som gäller. Det är intimiteten, den rent fysiska, som inte är ersättlig.

    • Helga Says:

      Man får både vifta med pekfinger och avfärda mig, för jag dristar mig ju att uttala mig om en situation jag inte lever i själv. Så det är helt okej!

      Det jag vänder mig emot är inte era tankar eller livsval alls egentligen. Och jag håller med om att människor gärna kläcker ur sig sårande plattityder om sånt de inte vet något om. Framför allt finns det en tendens hos många att leta efter fel hos den olycklige själv, det känner jag väl igen från barnlöshetstiden. Men det måste ju vara något fel ni har gjort? Väntat för länge, längtat för mycket, inte slappnat av tillräckligt? Och hittade man inget sånt fel, då var felet att jag var alldeles för ledsen, jag borde lära mig att acceptera ödet. Och slappna av, ungefär.

      Det jag reagerar på är nog två saker. Dels det att vi alla lite till mans förutsätter att alla fungerar som vi själva gör. Jag framhärdar i att hävda att vi kan ha olika behov av närhet, gemenskap och ensamhet.

      Det andra är att jag tycker att samhället i stort har orimliga krav på allt som ska tillfredsställas av ett parförhållande. Jag håller egentligen inte med om att det ska behöva vara så stor skillnad på närheten i vänskap och i kärlek – utöver sexualiteten förstås. Vem har bestämt det? Vem har bestämt att man inte kan dela vardagen med en vän, ett syskon, en förälder? Det är ganska fåniga normer egentligen om man tänker efter.

      Det finns mer att utveckla kring detta, men jag stannar här nu.


      • Jag skriver under på precis allt som Suziluz säger. Den fysiska – och mentala – närheten som inte går att ersätta. Och jag tror att de flesta människor faktiskt har ett behov av fysisk närhet. Små barn har ju det, så varför inte resten av oss? Jag tror också att det är grunden till idealiserandet (om det nu är ett sådant) av tvåsamheten i samhället. Behovet av att vara fysiskt nära en annan människa kan inte ersättas av vänskap.

        Du lever i den närheten, Helga, och jag tror inte riktigt att du reflekterar över att den finns där. Jag har också levt i den, andats den precis som luft. En hand på ryggen, att ligga en stund på någons arm innan man somnar, en snabb kram i bilen innan man säger hejdå. Alla dessa små beröringar. Nog minns jag tråksex (men i ett förhållande är det åtminstone större chans att ha bra sex än om man lever som singel). Men jag vet också hur det är nu, att jag faktiskt ibland de veckor jag inte har barnen (och detta är förjävla sorgligt när jag tänker på det) ligger i sängen och stryker mig själv över armarna och säger högt till mig själv att jag duger, att jag är bra. Jag saknar beröring. Jag tror inte att jag är särskilt unik i att sakna beröring. Jag vet att min Farmor pratade just om det efter att min Farfar dött, jag vet om någon som ofta gick till frisören och fick håret tvättat bara för att få bli tagen i, jag vet många exempel. Det är lätt att inte reflektera över den när man lever mitt i den. Men när den inte finns i livet är det en del av sig själv som man måste stänga av. Man kan inte gå omkring och längta så man måste liksom stänga av huden.

        Appropå kemi och att ”brotta ner karlfan”. Nej, det tror jag faktiskt inte att du hade gjort. Man får sina smällar och efter ett tag lär man sig att behöver det brottas så ska man hålla sig därifrån, man gör bara illa sig annars. Behöver det brottas så finns det anledningar till det. Anledningar kan visserligen förändras över tiden, man vet ju aldrig, Men just nu är det sundaste att låta det hela stanna vid lite tankar.

  3. Ko Says:

    Just det här med kemi räcker ju inte när man är uppe på fjärde våningen och har ett livsbagage. För min del handlade det även om rimlighet och görbarhet. Jag fick höra att jag var kräsen och hade för höga krav, men… Jag ville ju bara ha kärlek i ren form. Inte nöja mig.

    Sen kom den, och först då var vågandet någorlunda lätt. Inte självklart. Men lättare än det varit med folk (singularis) som jag bara hade kemi med.

    Jag önskar dig all lycka i letandet, för ensamheten är mög den med. Men bättre än att nöja sig med något bara för sakens skull.

  4. kattmamman Says:

    Så sant Zuziluz och Maja tvåsamheten kan inte ersättas av vänskapsrelationer, syskonrelationer eller ens barnen.

    För min del har det handlat mycket om att sättas i första rummet av någon. Faktiskt att ha ensamrätt till någon hur nu det låter. Jag har aldrig haft en sådan vänskapsrelation, och skulle inte vilja ha det heller, det skulle vara väldigt kvävande. Jag har väldigt fina och nära vänner, jag har delat mycket med dem, har till och med levt tillsammans med en ett tag. Men nej det ersätter inte självklarheten jag bara upplevt i relationer.

    Jag är också paniskt rädd för att ge mig in i ett nytt förhållande. Det kanske inte verkar så, när jag efter bara fem månader kastar mig ut i en förälskelse igen. Det är fantastiskt, samtidigt som det inte går en timme utan att magen knyter sig i rädsla för att återigen bli lämnad, få kastat i ansiktet att nej, du duger inte. Fan ibland funderar jag på om jag är räddare än vad jag är lycklig, om det är värt det.

    Anledningen till att det ändå hände var att jag blev så överrumplad. Inte en enda analyserande tanke fanns med. Det var inte han. Han var snygg, så jag skulle ligga med honom. Han var snygg så han kunde ju få komma över en gång till. Han var ju väldigt trevlig, så jag kunde ju ringa honom och bara prata lite. Men jag skulle inte bli kär, jag blir inte kär längre, och absolut inte i honom. Och helt plötsligt var jag fast. Vet inte hur det gick till men tror att det var min enda chans.

  5. annannan Says:

    Vilket fint och intressant utbyte av tankar. Det är mycket tankar i mitt huvud om det här. Jag lever också i ett och samma förhållande sedan 20 år. Och nog uppskattar jag tryggheten i det. Detta att det alltid finns någon, självklart, i nöd och lust.

    Man går miste om det svindlande äventyr i vartenda ögonblick, som det är att vara förälskad, när man inte är det för det att man har någon sedan länge.

    Men man får det som så fint formuleras i det min man sa en gång när jag kom in till honom där han satt i tevesoffan och frågade om jag fick krama honom. ”Det är klart du får. Det får du alltid, till och med när du inte får”. Och det har inte alls med sex att göra. Men är något jag inte kan föreställa mig att ha med någon annan människa. (Däremot är djur som man har ett gott förhållande till en sådan stabil och säker källa till fysisk närhet. Men dem kan man ju inte ha ett intellektuellt samtal med.)

    Och jag förstår så väl att man saknar det, längtar efter det. Jag kan blir lätt desperat när jag tänker på möjligheten att det kan försvinna (kärleken kan ju ta slut, livet likaså).

    Men jag håller också med Helga om att det är väldigt stor skillnad på hur man hanterar ensamheten. Skillnad mellan människor, alltså. Om man uppskattar ensamheten och ser frihet i den eller man inte vill ha den för allt i världen. Mitt ideala mått av ensamma stunder är flera kvällar i veckan och de flesta helgmornar. För min pappa som tyvärr blivit ensam efter det att min mamma dött vore det ideala måttet av ensamhet kanske en kväll i månaden.

    På det jag känner er två genom bloggar är Suziluz mycket närmre mitt mått och Maja mycket närmre min pappas.

    Och det finns ju tyvärr för många av oss långa perioder när man inte får det man är lämpad för. Men jag önskar av hela mitt hjärta att ni ska få det.

  6. Anne Says:

    Vad fint skrivet. Jag har gjort resan bakochfram. Jag var singel till 29. En längtande törstande 20-åring. Samtidigt som 20-åringen byggde sitt hus som var så bräckligt, så vågade hon inte satsa. Det fanns tillfällen. Men en dag som det tog alldeles för lång tid att nå så fanns någon där. Och det tog en sekund. Tänker ibland om det var nödvändigt att vänta så himla länge på att hitta en relation, men jag inbillar mig att jag har spart in en skilsmässa på att vänta. Hatar att det tog så lång tid, men nu som 43-åring så ser jag fortfarande inte att jag hade klarat hem ett längre förhållande som 20-åring. Jag hade troget blivit kvar i ett dåligt förhållande och det är min värsta mardröm. Hellre själv.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: