Arkiv för september 2013

Svartaste

september 30, 2013

Det är lustigt hur det blir när man börjar skriva om någonting långt bak i livet. Man plockar upp ett foto och tittar på det och så plötsligt ser man ett foto som låg under det och som man hade glömt bort. Eller inte glömt bort. Men valt att inte tänka på. Som om det gällde någon annan. Inte den bild jag vill ha av mig själv, inte den bild jag vill visa av mig själv. Varför det? Skäms jag?

Kanske. Kanske är det skam. Det finns en del av den här historien som jag inte berättat. Som jag inte vet om jag berättat i sin helhet för någon mer än Pelle.  Jag har funderat i några timmar nu om jag ska skriva den.

Killen jag skrev om smittade mig med kondylom. Kondylomen brändes bort med laser. Det hela utfördes av överdjävulen himself på kvinnokliniken, tillika pappa till min barndomsbästis, och det gjordes utan någon annan bedövning än salva. Det gjorde fruktansvärt ont och det gjorde fruktansvärt ont i flera dagar efteråt. Efter behandlingen skulle man inte ha sex på flera veckor.

Just detta att man inte skulle ha sex gjorde det eventuellt viktigt för den här killen att se om han kunde få sex. Och ja… sex betyder ju kärlek, eller hur. Om han vill ligga med mig så betyder det ju att han älskar mig. Jag sa inte nej. Jag sa inte nej ända fram tills att han faktiskt skulle tränga in i mig och det gjorde för ont. Det gjorde för ont och jag sa det åt honom, sa att det inte gick. Och då höll han fast mig och tog mig ändå och täckte min mun med sin mun för att dämpa mina skrik.

Det hände den här gången och en gång till. Efter den gången träffade jag honom aldrig mer. Jag minns inte om det var mitt eget val att det blev så, jag hoppas det. Men jag tror det inte riktigt.

Jag mådde fruktansvärt dåligt efter det som hänt. Jag kunde inte själv förstå varför, jag hade ju faktiskt velat vara där, jag hade varit med på allt fram till själva sticka-in-den-ögonblicket. Ordet övergrepp kom inte för mig men ändå ville jag bara skrika när jag tänkte på vad som hänt. Och skrek gjorde jag. Nej det gjorde jag inte. Men jag skrek i kudden på kvällarna när jag skulle sova och om jag var ensam hemma kunde jag skrikgråta. Och den där gråtpaniken kunde kasta sig över mig och nästan golva mig och man kan ju inte gråta var som helst.

Så vad gör då en artonårig flicka som inte vet hur hon ska hantera situationen hon är i och som inte vet hur hon ska lyckas hålla ihop sig själv så att ingen ska märka. Jo, hon tänker efter. Hon tänker efter och hon kommer fram till att kroppslig smärta avleder tankarna och gråtpaniken. Kan man bara se till att den kommer i precis rätt ögonblick så hjälper den till på ett alldeles jättefinurligt sätt så att ingen någonsin märker. Och alltså tar hon ett rakblad och ristar ett fint rutnät på ena låret eller på överarmen och när det behövs kan man bara gnugga kraftigt med handen över det där rutnätet så att det gör riktigt ont. Så stannar allting av.

Det var ingen som visste det här. Det var ingen som anade det här. Och det var ingen som kunde tro det här. Jag fixade skolan, betygen och dansen.

Man kan säga mycket om Pelle och hur han behandlade mig när han krisade som värst. Men jag var stark då, jag var i mig själv med självförtroende och självkänsla och medvetenhet om min egen styrka och mitt eget värde. När han kom in i mitt liv våren 1989 var han ingenting annat än en räddande ängel. Jag kunde ha träffat nästa idiot, nästa kräk, nästa elaka kille. Men jag gjorde inte det, jag hade tur och jag träffade Pelle som var grundsnäll.

Nu har jag skrivit det. En gång i mitt liv hände det. Och nog är det konstigt att det är jag som känner skam. Att det är jag som känner skam över att jag lät någon göra mig så illa att jag till sist var tvungen att göra mig själv illa för att dölja det. Och att det inte ens var jag som plockade upp mig själv. Det var faktiskt Pelle.

Memory lane

september 30, 2013

Jag ögnar igenom dagens Justitia och kommer på mig själv med att, av gammal vana och som jag alltid gör, söka av listorna efter namnet på ett gammalt ex. Ett gammelgammalt ex från gymansietiden. Before Pelle. Det hade inte förvånat mig att se honom dyka upp där en vacker dag. Fel. Det hade glatt mig att se honom dyka upp där, helst med beteckningen Utmätningsförfarande efter namnet.  Jo alltså, sådan är jag. Ett ex från 25 år tillbaka i tiden har jag ännu inte förlåtit.

Plötsligt får jag ett ryck och letar upp honom på FB. Undrar hur han ser ut idag. Får upp en stor bild på honom och har nog hoppats att han ska vara tunnhårig men det är han inte. Han är lik sig. Jävligt lik sig. Så lik sig att jag reagerar med fysiskt illamående.

Han gjorde mig illa, den här killen. Riktigt illa. Han kom från ett dåligt hem och han var en sådan som fjäskade uppåt och sparkade neråt. När han väl hade erövrat mig var jag en sådan som stod under honom i rang, en sådan som han sparkade på. När jag ser tillbaka på det hela ser jag att jag förmodligen var symbolen för allt det han inte hade; en fungerande familj (hans egen pappa flyttade ifrån familjen och ville inte ha någonting med sin son att göra) och en fungerande skolgång.

Herregud så elak han var mot mig. Inpiskat och beräknande elak. Sa alltid elakheter i kombination med någonting snällt för då kunde man inte slå bort dem. Elakheterna sa han ju bara för mitt eget bästa, han sa dem för att han ville vara ärlig med mig. Att jag hade snygga ben men jävligt fula bröst. Sådant. Han kom och gick ur mitt liv och jag hade inte skinn på näsan nog att be honom dra åt helvete. Inte en enda gång. Han gjorde slut, jag ramlade djupt och när jag började hämta mig och räta på ryggen kom han tillbaka för att åter strax börja rycka i mattan jag stod på. Han kände väl makt, blev lite hög på hur han kunde påverka mig.

När jag ser på mig själv med vuxna ögon, ser på allt skit jag svalde från den killen och ser på hur varje liten elakhet gjorde mig mindre och mindre förmögen att våga stå på mig, har jag så svårt att tro att det var jag. Hur kunde jag tro att jag var så dålig som han talade om för mig att jag var. Hur kunde jag tro att han var bra? Hur kunde jag köpa hans elakheter bara för att jag ville tro på de bra saker han sa till mig, för att jag ville tro på att han älskade mig?

Jag var så ung då. Så ung och blåögd och så kärlekslängtande. Och till sist så förtvivlat trasig.

Den snurren som jag hamnade i stoppades upp som av en vägg när jag oförberedd tumlade in i Pelles famn. En Valborgsafton bara fanns han där, varm, öppen, glad och full av bekräftelse. Öppna armar, jag tycker om dig precis som du är och by the way så har du jättefina bröst, tro ingenting annat.

När jag varit tillsammans med Pelle i något halvår tog den här killen kontakt med mig igen. Jag kommer inte ihåg turerna kring det hela men förmodligen tänkte han att han hade samma makt över mig som tidigare. Kanske hade han inget bättre för sig och ville stärka sig själv på min bekostnad ännu en gång. Men min snurr hade stannat upp, jag hade reparerat mig själv med Pelles hjälp och börjat se nyktert på den relation som förmörkat halva min gymnasietid. Killen tog kontakt, han hade saknat mig sa han. Jag berättade det för Pelle med ett skratt, det berörde mig inte längre.

Efter det blev det inga fler kontaktförsök. Jag reflekterade inte över det men många år senare fick jag veta att Pelle och en välbyggd kompis till Pelles äldre brorsa hade åkt hem till den killens lägenhet, knackat på och talat om att ifall han någon flera gång tog kontakt med mig så skulle han få ett rejält kok stryk. Nu, fortfarande och många år senare, ler jag när jag skriver det. Jag hoppas att han blev så rädd att han kissade på sig.

Jag ser hans bild på FB och jag hatar honom. Fortfarande. Inget gott önskar jag honom, jag som annars talar mig varm om förlåtelse för att kunna gå vidare. Jag tänker inte ofta på honom men när jag gör det är det fortfarande med samma obehag. Och hat.

Och varför börjar jag tänka på detta just nu? Jag förstår det inte själv förrän jag läser detta och föregående inlägg efter varandra. Jo, för att jag tror att det är precis en sådan snurr som singelväninnan har hamnat i.

Lösenordsskyddad: Så var det dags igen

september 30, 2013

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Söndag

september 30, 2013

Söndagen igår innehöll en långpromenad med singelgrannmamman, tömning av utekrukor, lagad middag till mig själv, maränger ihopslängda av överblivna äggvitor, ett riktigt hett bad samt te och ett stort fat med frukt i bitar framför Bron. Dagen innehöll också lampor med varmt ljus och stearinljus i fönstren. Inte bara den timme jag satt i soffan utan större delen av dagen.

Det var en bra dag, en skön dag. Jag hann göra det jag behövde göra och ändå vila det jag behövde vila. Det var en efterlängtad dag för jag har varit trött på sistone.

Någonting välbekant i detta, välbekant men ovant. Tryggheten, vilan i att en söndag inte behöver innehålla någonting speciellt för att vara bra. Känslan från livet innan, att en ensam söndag inte behöver vara någonting som man tar sats inför. Att en ensam söndag inte är någonting man hanterar, tar sig igenom, klarar av. Det självklara i att även en ensam söndag får det vara lampor tända i hela huset, inte bara i det rum där man befinner sig. Att man inte kurar som Knyttet med de stora skuggorna utanför fönstren utan att man rör sig fritt.

Det börjar sätta sig, mitt nya liv. Sätta sig på riktigt. Varannan vecka börjar få en fungerande lunk där kroppen vant sig vid intervallerna, tempoväxlingarna.

Jag vaknar utvilad.

Lösenordsskyddad: Livet som en reklamfilm

september 29, 2013

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Ålder är en siffra

september 29, 2013

Vi har satt larm på telefonen för att inte glömma att gå till bussen. Efter några skrattiga timmar i min soffa är jag och singelgrannmamman redo att göra stan. De senaste åren som singel har dock lärt mig att den här perioden inte särskilt upphetsande. De medelålders människorna stannar hemma och andas ut efter sommarens uteliv. Eller så går de på restaurang och fotograferar maten, de går inte på nattklubb. Hur som helst, dansa ska vi. Det är målet med kvällen.

När vi korsar gatan är det ett par grabbar som busvisslar. Vi ser bara ett par rutiga skjortor och ett par kepor en bit bort och vi skrattar. De där var inte gamla, kanske var det Söta Grannens ena son! Upplivade travar vi vidare mot bussen och blir överraskade när en bil stannar bredvid oss. Hej tjejer! Ska ni åka med? Reflexmässigt är jag på väg att säga nej när singelgrannmamman skrattande säger att jag får bestämma. Bestäm du, säger jag och hon säger Va fan, vi är ju två, vi kan nog ta dem om det behövs, och börjar gå mot bilen.

Jaha grabbar, vart går man ut nu för tiden? frågar singelgrannmamman när vi tryckt in oss i bilen och rullar mot stan. Vi får en genomgång av stadens nöjesliv med ett tillägg om vilken åldersgräns som gäller för varje ställe. Det är tydligt att vårt sällskap ännu inte uppnått stadiet då åldersgränser inte är ett hinder. Jag skulle utan problem vara mamma till dem hela bunten och de är ju för söta i sina försök till kaxig manlighet. Vi blir avsläppta utanför restaurangen där sådana som jag egentligen ska sitta och fotografera maten och jag hoppas faktiskt att ingen jag känner  ska se mig.

På väg in på utestället får vi visa legitimation. Vakten lyser noggrant och med glimten i ögat med en ficklampa på mitt körkort. Åldersgränsen, har vi ju nyss fått veta, är 25. Det är tydligt att gästerna denna kväll mestadels är just denna magiska ålder. Det märks så väl när man pratar med någon. En kille som konverserar mig en stund visar sig vara 27.

Det är lustigt detta med ålder. Ålder är bara en siffra, säger man ju. Självklart är det så. Också. Men en siffra som speglar någonting, speglar erfarenhet och en större grund att stå på. En annan säkerhet. Kanske också erfarenheten att det blir en rätt konstig stämning om man frågar efter damens ålder och hon visar sig vara 16 år äldre än man själv och att det är omöjligt att säga någonting som döljer att man själv tycker att alla som är över 35 är supergamla.

Så får vi våra timmar på dansgolvet. Jag konfronteras med såväl de salsajuckande killen i rastaflätor, den brittiske killen i rutig skjorta och den gifte företagaren som av någon anledning tror att det är okej att försöka halvhångla med mig bara för att han för tillfället dansar bredvid mig.

Och när jag vacklar från taxin på parkeringen och upp till sunkradhuset har jag så ont i fötterna att jag faktiskt  funderar på att ta av mig skorna och gå barfota.

Kär

september 27, 2013

Provade ett par fantastiska jeans på lunchen. De kostade 1700 spänn och fanns lyckligtvis inte i min storlek. I stället köpte jag linsvätska, gick tillbaka till jobbet och drog något gammalt över mig.

Och jag tänker inte tänka tanken att de går att ta hem och att de skulle vara perfekta att gå på krogen i imorgon. Jag tänker inte heller tanken att jag banne mig är värd dem. Jag tänker absolut inte tanken att de där jeansen passar mig så grymt mycket bättre än dagens TomteStina-outfit. Jag tänker inte några tankar alls. Åhhhh.

Höstmornar

september 27, 2013

Vi har fantastiska mornar just nu. Jag måste skriva ner det så att jag minns. Så att jag inte tror (som man gör när mornarna är kaos) att det alltid är på det viset. Just nu är vi inne i en period med goda cirklar.

Mina två ungar alltså. Fantastiska.

Just nu är det ingen som kör in i väggen. De vill hjälpa till, de lyssnar, de är kramiga. Och eftersom vi (läs de) kommer i säng i tid så är det inte heller någon som är vansinnestrött och vansinnessur.

Bill klär sig själv, borstar tänderna själv och behöver bara hjälp med håret. Eftersom vi numera kliver upp en kvart tidigare finns det marginaler ifall hon skulle bli sittande och bara stirra på en socka. Kanske just för att vi har marginaler, och för att jag inte tjatar, så gör hon inte det. Både hon och jag blir på bättre humör.

Bull är hungrig på morgonen. Jag kan inte minnas när det hände tidigare. Möjligtvis har även det att göra med att vi har mera tid, att jag inte tjatar och att han inte känner någon press att äta. Kartongfrukost är ett minne blott. Visserligen vill han bara ha O´Boy och rostat bröd med ketchup (en smakkombination för gudar) men det får man ta. Äter han så blir han på bättre humör. Är han på bättre humör så blir jag på bättre humör.

Fast igår blev de arga på mig. Det var när de rusade från huset till parkeringen och ställde sig att blockera garagedörren så att jag inte skulle kunna öppna den. Och jag ropade Vad synd att ni ställde er framför fel dörr! varpå de rusade fram och blockerade grannens dörr medan jag rusade fram och låste upp våran nu oblockerade dito. Efter det var Bill så arg att hon ville slå mig. Fast det gjorde hon inte. Bara lite.

Ett mustigt och varierat språk är ett tecken på allmänbildning

september 27, 2013

Jag: Det regnar…

Bill: Satans!

Jag: Men hördu…!

Bill (fnissar): Men det är ju ett jäkla väder!

TomteStina strikes again

september 27, 2013

Utanför fönstret strilar kallt regn och efter att ha tillbringat ett par dagar på kontoret med att frysa arslet av mig har jag resignerat och plockat fram en varm tröja, stövlar och knästrumpor. Känner mig vintrig.

Strumporna är söta  med band knutna i rosetter på skaften och när jag drar dem på mig kommer jag ihåg vad expediten som sålde dem till syrran hade sagt. Att de var ju så bra, de här strumporna, för man kunde byta färg på banden för att matcha det man skulle ha på sig.

Förlåt att jag blev sen idag men jag hade inget annat val. Jag var tvungen att färgmatcha strumprosetterna innan jag kom.

Jag har grå tröja, röd kjol, gröna strumpor och lila rosetter. Snart kommer färgpolisen och tar mig.

Eller så blir jag  engagerad som TomteStina i någon julföreställning.