Memory lane

Jag ögnar igenom dagens Justitia och kommer på mig själv med att, av gammal vana och som jag alltid gör, söka av listorna efter namnet på ett gammalt ex. Ett gammelgammalt ex från gymansietiden. Before Pelle. Det hade inte förvånat mig att se honom dyka upp där en vacker dag. Fel. Det hade glatt mig att se honom dyka upp där, helst med beteckningen Utmätningsförfarande efter namnet.  Jo alltså, sådan är jag. Ett ex från 25 år tillbaka i tiden har jag ännu inte förlåtit.

Plötsligt får jag ett ryck och letar upp honom på FB. Undrar hur han ser ut idag. Får upp en stor bild på honom och har nog hoppats att han ska vara tunnhårig men det är han inte. Han är lik sig. Jävligt lik sig. Så lik sig att jag reagerar med fysiskt illamående.

Han gjorde mig illa, den här killen. Riktigt illa. Han kom från ett dåligt hem och han var en sådan som fjäskade uppåt och sparkade neråt. När han väl hade erövrat mig var jag en sådan som stod under honom i rang, en sådan som han sparkade på. När jag ser tillbaka på det hela ser jag att jag förmodligen var symbolen för allt det han inte hade; en fungerande familj (hans egen pappa flyttade ifrån familjen och ville inte ha någonting med sin son att göra) och en fungerande skolgång.

Herregud så elak han var mot mig. Inpiskat och beräknande elak. Sa alltid elakheter i kombination med någonting snällt för då kunde man inte slå bort dem. Elakheterna sa han ju bara för mitt eget bästa, han sa dem för att han ville vara ärlig med mig. Att jag hade snygga ben men jävligt fula bröst. Sådant. Han kom och gick ur mitt liv och jag hade inte skinn på näsan nog att be honom dra åt helvete. Inte en enda gång. Han gjorde slut, jag ramlade djupt och när jag började hämta mig och räta på ryggen kom han tillbaka för att åter strax börja rycka i mattan jag stod på. Han kände väl makt, blev lite hög på hur han kunde påverka mig.

När jag ser på mig själv med vuxna ögon, ser på allt skit jag svalde från den killen och ser på hur varje liten elakhet gjorde mig mindre och mindre förmögen att våga stå på mig, har jag så svårt att tro att det var jag. Hur kunde jag tro att jag var så dålig som han talade om för mig att jag var. Hur kunde jag tro att han var bra? Hur kunde jag köpa hans elakheter bara för att jag ville tro på de bra saker han sa till mig, för att jag ville tro på att han älskade mig?

Jag var så ung då. Så ung och blåögd och så kärlekslängtande. Och till sist så förtvivlat trasig.

Den snurren som jag hamnade i stoppades upp som av en vägg när jag oförberedd tumlade in i Pelles famn. En Valborgsafton bara fanns han där, varm, öppen, glad och full av bekräftelse. Öppna armar, jag tycker om dig precis som du är och by the way så har du jättefina bröst, tro ingenting annat.

När jag varit tillsammans med Pelle i något halvår tog den här killen kontakt med mig igen. Jag kommer inte ihåg turerna kring det hela men förmodligen tänkte han att han hade samma makt över mig som tidigare. Kanske hade han inget bättre för sig och ville stärka sig själv på min bekostnad ännu en gång. Men min snurr hade stannat upp, jag hade reparerat mig själv med Pelles hjälp och börjat se nyktert på den relation som förmörkat halva min gymnasietid. Killen tog kontakt, han hade saknat mig sa han. Jag berättade det för Pelle med ett skratt, det berörde mig inte längre.

Efter det blev det inga fler kontaktförsök. Jag reflekterade inte över det men många år senare fick jag veta att Pelle och en välbyggd kompis till Pelles äldre brorsa hade åkt hem till den killens lägenhet, knackat på och talat om att ifall han någon flera gång tog kontakt med mig så skulle han få ett rejält kok stryk. Nu, fortfarande och många år senare, ler jag när jag skriver det. Jag hoppas att han blev så rädd att han kissade på sig.

Jag ser hans bild på FB och jag hatar honom. Fortfarande. Inget gott önskar jag honom, jag som annars talar mig varm om förlåtelse för att kunna gå vidare. Jag tänker inte ofta på honom men när jag gör det är det fortfarande med samma obehag. Och hat.

Och varför börjar jag tänka på detta just nu? Jag förstår det inte själv förrän jag läser detta och föregående inlägg efter varandra. Jo, för att jag tror att det är precis en sådan snurr som singelväninnan har hamnat i.

Explore posts in the same categories: Skyddat

4 kommentarer på “Memory lane”

  1. Liselotte Says:

    usch, otäckt 😦 Förstår att du önskar honom ont. Hoppas att din vännina till slut kan ta sig ur den där snurren hon hamnat. Även om hon beter sig mer än ruttet gentemot dig. Du är förlåten för du var ung och dum, det är inte hon- hon är faktiskt bara ..dum

  2. Eva Says:

    Go Pelle!
    Det är så oerhört lätt att hamna i det där, att acceptera sådant man aldrig trodde att man skulle acceptera … Det är väl för att de där första gruskornen man sväljer inte är så stora … och efter hand som man har tuggat i sig allt större stenar så har man också investerat så mycket så det känns svårt att dra sig ur, inte bara för att man har börjat tro att man inte är värd bättre, att det man utsätts för är normalt. Utan också för att man trots allt har en drivkraft att ”vinna igen”.
    Skönt att du tog dig ur det! Och väldigt ledsamt att singelväninnan inte tycks klara det just nu. Har du haft något djupare samtal med henne om det här? Ett samtal där du kanske inte börjar med att ifrågasätta vad hon accepterar, utan där du berättar om dina erfarenheter?


    • Precis så. Att ”vinna igen”. Att få bevisat för sig att han inte var ond, att man har gjort rätt som satsat. Som ett spelberoende, att satsa än en gång för att spela tillbaka det man förlorade i förra spelet.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: