Från insidan eller från utsidan

När ska man egentligen lämna en relation?

Jag har ju skrivit om att människor haft svårt att förstå att man stannar i en relation för att man vill vara säker på att den inte går att rädda, att man har gjort allt, att det är rätt att kasta bort ett helt vuxenliv tillsammans. Och Annannan, jag vet, och det har värmt så mycket, att en del av er som har läst här har förstått. Men det har också krävt att jag har fått uttrycka mig mycket och länge. Här, i min blogg, där jag brer ut mig i text så mycket jag vill, här är det kanske enklare att förstå. Men i ett samtal är det ofta svårt att få fram samma sak. Det krävs mycket utrymme för långa, komplicerade frågor.

Samtidigt kan jag ju själv se vissa relationer omkring mig som borde avslutas. Som med mina ögon borde avslutas eftersom, efter vad jag kan förstå, så har de kommit till vägs ände. Jag är inte konsekvent här. Jag har ju inte hela historien. Precis som andra inte har haft hela historien om mig. Ändå tror jag att man ibland utifrån kan se bättre än vad en person på insidan gör. Samtidigt som jag kan störa mig på att människor som var på utsidan av min och Pelles relation trodde sig veta bättre än vad jag gjorde när den relationen skulle avslutas.

Så vad är skillnaden?

Jag har funderat på detta ett tag. Och den skillnaden jag ser mellan den relation som var mitt äktenskap och andra relationer som jag tänker på är om det fortfarande är samma två människor som kämpar på eller om en av dem har börjat förändra sig för mycket, börjat anpassa sig osunt mycket efter den andra. När den dåliga relationen gör att en av parterna börjar tappa bort sig själv. Då är det dags att gå, då är det meningslöst att försöka fortsätta. Och då syns det bättre från utsidan än från insidan. När en part förändrar sig efter den andra, anpassar sig för mycket. Slutar vara sig själv. Då är det inte värt att kämpa eller försöka. Då är det destruktivt.

Annonser
Explore posts in the same categories: Majaliv

4 kommentarer på “Från insidan eller från utsidan”

  1. Emma Says:

    Men det som inte syns från utsidan är ju om den självutplånande parten är mentalt redo. Det kräver ju både insikt och mod att bryta upp och lämna och somliga behöver ägna lång tid åt sorgeprocessen innan uppbrottet är ett faktum. Det tror jag man har igen senare. Jag har fått höra ”fattar inte varför du inte slängde ut honom tidigare”. Och då känner jag 1. Vad vet du som inte jag vet? 2. Fördummad av den som uttrycker orden. I de dysfunktionella relationer man betraktar ska man inte vara så säker på att båda parter är obekymrade om läget bara för att man anstränger sig för att hålla ihop utåt. Visst kan jag också tycka det är synd att jag så länge slog knut på mig för att vi skulle hålla ihop. Men det kändes som det rätta då och nu när jag gått behöver jag aldrig tvivla över det rätta i mitt beslut.

  2. Ko Says:

    Jag tycker att det är.lättare att se just de tecknen efter min egna skilsmässa. Visst kan man läsa fel.. Men jag tror inte det. Jag tror att symptomen är därom sedan är det bara frågan hur hårt paret jobbar med att laga fördärvet. Bra inlägg!

  3. Camilla Says:

    Tack.

  4. Ingela Says:

    Det är nog tio år sedan jag slutade ”tycka till” om att ngn borde lämna sin partner. Vad vet jag om det? Varför skulle jag vara rätt person att lyssna på? Känns j*vligt förmätet. ..


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: