Och ingen grät

Och så kan det hända sig att man gör en runda för att införskaffa diverse nödvändigheter för att fixa till hemma. Färg, konsoler, ännu en hylla, ett par tavelhyllor och självklart pluggar. På en av affärerna ser man plötsligt två bekanta barn. Pappan instruerar dem att stå kvar och vänta, direkt han har vänt ryggen till drar den minsta av dem en bit längre bort och den större av dem springer efter och försöker mota tillbaka.

Jag står och ser på de där barnen alldeles tyst en liten stund. Mina barn. Kanske borde jag smyga därifrån och låtsas att jag inte sett dem, kanske är det enklast för alla. Men det gör jag naturligtvis inte. Sakta och tyst går jag mot dem och kommer ganska nära innan våra blickar möts. MAMMA! MAMMA!!!

Vi blir en kramhög utanför kassorna. 

Jag delar min uppmärksamhet så gott jag kan. Kramar och pussar båda, lyssnar på båda, frågar båda. Suger i mig av båda, deras mjuka kinder, deras okammade uppsyn, deras lurviga vintermössor, deras berättelser. Jag ser Pelle och Nya i kön en bit bort, kön går långsamt och vi får en liten stund. Till sist säger Bill att de kanske måste gå till pappa och jag säger att pappa har nog sett oss, vi kan vänta här. 

Ja och till sist har de köat klart och Pelle släpar något stort åbäke på en vagn (och jag tänker tyst att gud så skönt att jag inte har ett hus dit det behöver införskaffas dessa tusen åbäken på vagn) och Nya hälsar och kramar om mig. Det känns bisarrt men faktiskt bra. Pelle säger att det var ju oväntat att träffa på mig på just den här affären och jag säger att jag har ju faktiskt ett hus att ta hand om. Ja, hon har ju faktiskt ett hus, säger Nya och vi bildar en hundradels sekunds kvinnlig pakt mot Pelle. Bisarrt var ordet.

Sedan följdes vi åt ut ur affären, jag kramade barnen hejdå och åkte hem till mig. Och ingen grät. Inte ens jag.

I  morse, när jag klev upp, slog det mig att jag inte tänkt på det hela efter att jag klev in genom ytterdörren igår. Det var ingen stor sak. Det var ingen stor sak längre. 

Annonser
Explore posts in the same categories: Majaliv, Mammaliv

5 kommentarer på “Och ingen grät”

  1. Tudorienne Says:

    Gud så skönt.

  2. JsN Says:

    Härligt!

  3. helga Says:

    Sidu, sidu, det tar sig sa han som hade eld i håret.

  4. Christina Says:

    Härligt!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: