Hörsel
I höstas ringde skolsköterskan till mig och talade om att Bill hörde dåligt på ena örat. Hon skickade oss vidare till vårdcentralen där Bill fick göra ett test som visade att hon hörde dåligt på ena örat. Vårdcentralen skickade remiss till hörselkliniken. Där var vi idag.
Lättnad. Bill hörde inte alls dåligt. Hon fick göra hörseltest och blev tittad i öronen. Inga som helst problem – ungen är perfekt. En sten föll från mitt hjärta. Jag tror att en sten föll från även Bills hjärta.
Äsch, det kan vara en liten förkylning som gjorde det, sa läkaren. Eller så mäter de inte så bra, de där instrumenten de har.
Jag tänkte, när vi gick därifrån, på hur lätt det är att skapa självuppfyllande profetior. För efter att Bill fick höra att hon hörde sämre på ena örat så har hon själv påstått att hon gör det. Och lite konstigt var det, tyckte jag, att även fröken hade fått höra det hela. Borde det inte varit sekretess? Fast det kanske är Bill själv som har talat om det. Men Bill har fått omtalat för sig av diverse auktoriteter att hon hör dåligt på ena örat och nu var hon rädd att hon skulle få hörapparat som farfar.
Men hon hör inte dåligt. Och nu, när det inte var något, undrar jag samtidigt som jag andas djupt av lättnad om det är rätt att göra som man gjorde med Bill. Hon har gått i ett halvår och trott att hon hörde sämre. Och därför har hon också känt att hon hörde sämre. Helt i onödan. Kanske informationen borde ha presenterats bara en liten aning mindre allvarligt? Bara lite?
Explore posts in the same categories: Mammaliv
Hemma hos Maja Gräddnos 
mars 25, 2014 den 11:01 f m
Jo, man ska kanske vara lite försiktig, säga från början att det kan vara mätfel eller en tillfällig hörselnedsättning p.g.a. förkylning eller whatever. Men det är å andra sidan viktigt att man tar det på allvar om det ”kanske” kan vara någonting vid en hörselkontroll (eller vad man nu kollar). Några vänner till mig har ett barn som nu börjat skolan. De varningssignaler som visats vid varje hörselkontroll har ”viftats bort” varpå föräldrarna naturligtvis har trott att det inte är någon fara … nu har det visat sig att barnet har kraftigt nedsatt hörsel på ena örat och lätt nedsatt hörsel på det andra. Lyckligtvis tycks inte språkutvecklingen ha tagit stryk (en smula ovanligt) och hon hann inte halka efter i skolan … men det har ju ändå fört med sig konsekvenser. Mina vänner är t.ex. jätteledsna för hur mycket de har skällt på barnet för att det ”struntat” i dem – när barnet i själva verket förmodligen inte har hört:°-(
mars 25, 2014 den 1:53 e m
Alltså, jag har inga som helst problem med att man tar varningssignaler på allvar. Jag tycker att det är bra. Men jag tycker att det ska göras till oss föräldrar, inte till Bill.
Jag har ingen aning om vad skolsköterskan sa till Bill, men Bill har tagit det på största allvar och tagit in att hon ”hör sämre på höger öra”. Det är mycket möjligt att skolsköterskan inte presenterat det så men Bill är bara sju år och borde inte ha fått informationen på det viset. Skolsköterskan kan mycket väl ha sagt att det kan bero på en förkylning men Bill har definitivt inte tagit till sig den saken.
Den information som jag fick, oförberedd, per telefon och på arbetstid var just bara ”Bill hör sämre på höger öra”. Ingenting alls om orsak. Och var inte sköterskan mer pedagogisk än så med mig så är ju risken att hon inte var det med Bill heller. Själv kan jag googla det hela, men det kan inte Bill, hon har bara fått en ”dom” och trott på den.
Inte helt rätt hanterat tycker jag. Stor guldstjärna till personalen igår dock. Bill skulle glädjestrålande tala om för fröken idag att hon faktiskt inte hör dåligt alls.
mars 26, 2014 den 1:35 e m
Oj, nej, självklart ska inte BARNET få information på det viset … Ska man ge ett barn en sådan ”dom” ska det för det första göras med föräldrarna närvarande -dels för tryggheten, dels för att föräldrarna i efterhand ska kunna förtydliga och förklara vad som sades. Sen kan man som sagt inte vara nog tydlig med att ”vi måste kolla igen innan vi vet” + för den delen inte dramatisera eventuella följder. 😦