Tonen

Jag märker att jag har svårt att hitta min egen ton i skrivandet. Vem är jag just nu? Mitt satiriska singeljag är inte riktigt på plats. Är inte alls på plats. Samtidigt som det inte kommit något annat stabilt jag på plats. Allting känns så ömtåligt att jag inte vågar utgå från det.

Jag vaknar med någon ibland. Ganska ofta på Majaveckorna vaknar jag med någon, äter frukost med någon, kommer nykysst till jobbet. Då kan man inte längre raljera över singellivet. Inte heller kan man skriva vemodiga texter om hur bra man klarar sig ändå.

Möjligtvis skulle jag kunna skriva en miljon texter om hur rädd jag är. En miljon texter om att jag vet att det gör ont att ramla, att man överlever ramlingar men att de kostar så mycket kraft. Att jag förväntar mig svek och katastrof och avståndstagande oftare än vad som är vettigt. Att jag är ovan vid att inte behöva kämpa för allting.

Samtidigt som jag kanske vill – men inte vågar – skriva om hur härligt det är att skratta sig till tårar och kramp i magen när klockan passerat midnatt och försommarnattsljuset faller in genom mitt köksfönster.

Jaha, tänker ni kanske när ni läser. Folk träffar på varandra ibland och folk delar på sig ibland. Det är livet, det är ingen stor sak. Och jag vet att det är livet. Det har bara inte varit mitt liv på väldigt länge. Och det är en väldigt stor sak.

Annonser
Explore posts in the same categories: Majaliv

3 kommentarer på “Tonen”

  1. Eva Says:

    Visst f-n är det en stor sak! Att ”folk i allmänhet” träffas och skiljs åt, det är kanske inte en så stor sak. Men när man själv gör det … På individnivå ÄR det stort.

  2. annannan Says:

    För somliga människor verkar det inte vara så stor sak – de tycks träffa och lämna med samma jämna humör. Men det är svårt att veta i hur stor utsträckning det de visar är vad de verkligen känner och i hur stor utsträckning det är en skyddsmask de sätter upp, eventuellt till och med gentemot andra människor.

    Jag tycker du har en alldeles tydlig och genuin och ärlig stil i det du skriver just nu. Tror du verkligen själv att lyckan och hänförelsen OCH rädslan för att den inte ska vara hållbar inte framgår i det du skriver??

    Men visst, att skriva om förhållanden som håller, som är på riktigt, som med tiden blir vardag, det är väl den stora utmaningen.

    Det är väl här man går från att vara Ulf Lundell till att vara Bruce Springsteen, för att dra en parallell från något jag själv reflekterat över för ett tag sedan.

    (Jag gillar Bruce Springsteen bättre).


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: