Arkiv för juni 2014

Lösenordsskyddad: En dag i taget

juni 30, 2014

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Annonser

Lösenordsskyddad: Junidag

juni 30, 2014

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Vi följer traditionerna

juni 27, 2014

Traditionsenligt, strax innan jag ska gå på semester, blir det härdsmälta med Pelle. Nu borde inte detta påverka mig så där väldeliga men det gör det ändå. Jag blir ledsen på riktigt. Ledsen och frustrerad över att vi, när det blåser lite, inte kan ha en bättre kommunikation över saker som är viktiga.

Jag hade velat gå från jobbet med lätta steg och ett åtminstone till hälften städat skrivbord. Nu har konflikten sugit både energi och glädje ur den här dagen.

Jag tänker medan jag skriver på hur det var när varje dag var sådan. Nu kan jag lämna konflikten i telefonen, behöver varken läsa eller svara på sms om jag inte vill. Nu har jag ett hem som inte är impregnerat av osämja, ett hem som det är en vila att komma hem till.

Och ikväll ska jag gå på afterwork. Jag tänker ha roligt. Och jag planerar att komma hem ikväll lätt lullig, glad och rusig av friheten som fem veckors semester innebär. Ta mig fan.

Lösenordsskyddad: Djungeltelegrafen

juni 26, 2014

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Påmind

juni 26, 2014

Ibland blir man påmind om hur bräckligt livet är. Hur skör och hur skimrande den där vardagen som man ibland benämner grå egentligen är. Det behövs bara ett felsteg, ett misstag, en otur och allting kan vara förändrat. Förändrat eller helt enkelt slut.

När man blir påmind känns det som att livet är att gå på en tunn spång över avgrunden. Så lätt att ramla av. Så skimrande så länge man får stanna kvar.

 

Känsla

juni 25, 2014

Det finns en känsla jag har nosat på ibland på sista tiden. Inte riktigt kunnat sätta ord på den, den känns bekant men ovanlig. Flyktig fortfarande förstås, inte på något vis ständigt närvarande, ingenting att ta för givet. Men interna skämt, värme, en halvsovande puss mitt i natten, att det ibland finns vanor som jag delar med någon, vanor som konstigt nog bara är våra. Vad är det för någonting, vad är det för gemensam faktor?

Flera år innan separationen från Pelle var ett faktum försvann gemenskapen. Vi var motpoler med motstridiga intressen. Det han ville och det som gjorde honom glad inkluderade inte mig. Skulle jag bjuda på någonting, ge honom någonting, göra honom glad med någonting så var detta någonting alltid tid borta från mig. Ledig tid. Tid att vara avslappnad och glad, tid att vara den människa han inte var med mig. Det sista jag kan minnas av gemenskap var när jag äntligen hade testat positivt efter den tredje IVF:en, den som resulterade i Bill. Då var vi båda lika lyckliga. Jag minns ingen gemenskap efter det men mitt i det såg jag inte när den försvann. Den tynade bara bort. Långt senare satte jag ord på det en morgon då jag, med det morgonhumör Pelle alltid retat mig för och alltid haft roligt åt, fräste åt honom. Jag insåg med förfärande klarhet att det gemensamma skämtandet var borta, han fräste iskallt tillbaka.

Med Kalle hann det aldrig så långt som till att bli gemenskap. Den uttalades i ord innan den fanns på riktigt, kanske för att tvinga fram den, kanske i en önskan att skapa något som ännu inte växt till. Det är inte vad man säger, det är trots allt vad man gör. Den sades men den gjordes inte. Den hade ännu inte förutsättningarna.

Avståndet i tid är orsaken till att jag i flera dagar går och undrar över den där lilla lugnvarma biten som ligger i mig och som jag inte enkelt kan sätta ord på. Vad är det som känns? Varför känns det bekant när allting är nytt? Gemenskap. Kan det vara gemenskap?

Dagens sms-konversation

juni 24, 2014

Bill: God morgon mamma

Jag: God morgon vackraste Bill!

Bill: God morgon själv

Jag: God morgon du med!

Bill: He he he he he he he he he he he

30 minuters tystnad till följd av morgonbestyr.

Bill: Svara nu mamma